Meme Lord Jeki: ”I meme-världen är jag en sellout”

I stället får jag och Dagens ETC:s fotograf bege oss bort till Meme Lords lägenhet i Bredäng, där vi möts i dörren av en hund som av sin ägare beskrivs som ”en gravt autistisk greyhoundblandning från Irland, han är livrädd för allt” och som mycket riktigt far iväg som ett skott från de två främlingarna när väl den initiala nyfikenheten mättats och vi klivit över tröskeln till den nyrenoverade trean i vilken också memekreatörens sambo och två uppsättningar Playstation 5 huserar (sambon spelar i vardagsrummet, Meme Lord i hemmakontoret). 

– Det är en rescue dog, en sådan som alla 30-somethings i Stockholm har, säger Meme Lord. 

Anonym som han är åker hans mask snabbt fram, en rånarluva, ovanpå vilken en färgglad keps med propeller tronar. Tidigare var det en Stefan Löfven-mask han nyttjade. 

Vilka estetiska val spelar in när man väljer sin mask?

– Va?

Det är rätt många artister och kreatörer som maskerar sig nu. Vad gör man för att sticka ut?

– Alltså, man vill ju sticka ut på något sätt. Vilket förstås är dumt att säga när jag skaffat den här rånarluvan som alla kör på. Men jag vill inte se det som konkurrens. Jag skulle säga att hela anti-influencerrörelsen har blivit större. Man vill inte bli känd och det tycker jag är jävligt sunt och bra. Det tilltalar mig. Lord Jeki är en sak och jag är en sak. Jag vill inte att det ska vara detsamma.

Här kanske det kan vara på sin plats att meddela att den som hoppas på ett avtäckande av Meme Lords identitet i föreliggande artikel kommer att bli besviken. Så mån om sin anonymitet är denne man att han inte ens vill vara mer specifik i fråga om sin ålder än att han är ”90-talist”, och personligen är jag alldeles för artig och väluppfostrad för att outa folk mot deras vilja. 

Men om nu ett fan till Meme Lord – som jag i det följande, trots att det känns efterblivet, kommer att referera till som just Meme Lord, alternativt Jeki (jag övervägde ett tag att döpa om honom till ”Jakob Forssmed" alternativt ”Torbjörn Nilsson”) trillar över den här texten kan jag i varje fall bjussa på följande biodata: Han är omkring 1.87 och har hyfsad skäggväxt.

Anti-influencerrörelsen har blivit större. Man vill inte bli känd och det tycker jag är jävligt sunt och bra

Därtill kan tilläggas att han är gotlänning (det är inget jag noterar under intervjun eftersom jag är i det närmaste dialektdöv, utan det går upp för mig först några dagar senare när jag googlar runt och då snubblar över en artikel om honom med rubriken “Stolt över att vara gotlänning”) och att hans aura påminner om en trevlig lärarvikarie som jag hade på gymnasiet. Hans namn var Hugo och varje gång man frågade honom hur läget var så nåddes man ofelbart av svaret: “Jämna plågor”. Hugo såg aldrig särskilt plågad ut. Men vad vet man å andra sidan om vad som döljer sig i de dunklaste skrymslena av en lärarvikariesjäl.

Den ganska reslige och stolte gotlänningen – som för övrigt har en lite oväntad soft spot för den franske proto-sci-fi-författaren Jules Verne – har hur som helst skrivit en bok och det är för detta verks skull som jag tagit mig ut till hans magsjuka hund i Bredäng. Namnet på boken är “Hitta Uffe”, och den handlar om att statsminister Ulf Kristersson är en riktig kortis. Läsaren av produkten, som ges ut av förlaget Mondial, ställs inför utmaningen att hitta den försvinnande diminutiva politikern i ett tjugotal illustrationer, utförda av Axel Wingborg, som alla frammanar en vision av ett Sverige statt i desintegration. 

Den satiriska poängen: Allting går åt helvete i Tidösverige. Men hallå, var är egentligen statsministern?

– Man kan säga att det är ett slags pussellek. Och den är väldigt inspirerad av ”Where’s Waldo”, den förlaga som jag snott hela konceptet från. För typ två år sedan började jag skoja på mitt konto om att han är kort, jag sonderade terrängen lite grann, väldigt basic. Jag tror jag började med ”Ulf Kristersson – Steal His Outfit”, och så var det en bild på honom i kostym och en annan där det bara var en massa barnkläder. Typ, om du ska stjäla hans stil, då går du till Polarn O. Pyret.

– Allt det här var ju att slå in en öppen dörr men det utvecklade sig till att jag gömde honom i en massa olika miljöer. Och för drygt ett år sedan pratade jag med min kompis om att vi borde göra något av det här, en tramsig jävla bok. Och så skickade jag pitchen till två förlag som båda mejlade tillbaka inom två timmar och sade att de var jätteintresserade. 

Blev du överraskad över den entusiasm som förlagen visade inför en bok byggd på premissen att Ulf Kristersson är en kortis?

– Jag gick lite in med inställningen att det här kommer aldrig gå. Men sedan tror jag att det hjälper väldigt mycket att man har 150 000 följare på Instagram i dagens bokklimat. 

Jag har aldrig skrattat åt någonting jag gjort

Tror du att det finns ett sug i folkdjupen efter kortisskämt?

– Jag tror att folk går igång på väldigt simpel humor. Ofta försöker jag vara väldigt sofistikerad, även om det inte märks, jag försöker lägga till sju lager ironi på det jag gör. Men det går förlorat. Däremot om jag säger: haha, Ulf är kort, då fattar alla det. Det tycker folk är kul av någon anledning. Men med det sagt, jag vill inte bara att det ska vara en kortisskämtbok. Jag vill att det ska vara någonting mer. Jag vill att det ska vara en kommentar på samtiden. Eller typ en dystopi. Det här är Ulf Kristerssons Sverige om det är draget till sin spets.

När du läser boken, är det något som du själv fnissar åt? Vad tycker du själv är roligast?

– Jag fnissar aldrig åt något jag själv gör. Jag har aldrig skrattat åt någonting jag gjort.

Känns det ledsamt?

– Nä, jag är bara extremt jävla självkritisk. Och är aldrig nöjd med någonting. Men alltså, jag är nog ganska nöjd med det sista kapitlet, med Eat the Rich-grejen.

I detta kapitel har samhällskollapsen nått sitt slutgiltiga stadium, och en utvald skara kändisar – Edward Blom, Bianca Ingrosso, Alexander Bard med flera – hänger sig åt en backanalisk kräftskiva i en bunker samtidigt som en atombombsplym kan ses avteckna sig i fonden.

Det gladde mig att se att Plura fick vara med på festen. Han förtjänar det. 

– Det tycker jag med. Det är gjort lite med kärlek också. Vissa av de där gillar jag verkligen. Men det är väl så jag tror att allting kommer att sluta, de som överlever skiten är de som befinner sig lite högre upp än alla andra i hierarkin.

Den optimistiskt lagde Jeki har ett av landets största memekonton på Instagram, och i den mån man kan tala om en “memerörelse” i Sverige så var han en early adopter. De första memekontona som blommade upp ur den svenska internetmyllan var relativt nischade – Meme Lord exemplifierar med Krita_en5a som framför allt jobbade med Hammarby- och knarkmemes – och när mitt intervjuobjekt sjösatte sitt projekt så var det med ambitionen att starta ett renodlat memekonto, med “memes om allting”, något som han menar att han var en av de första i landet att göra. 

I dag är hans publik stor och spretig, och även om han säger att den typiska Jeki-följaren är en person i åldersspannet 25 till 35, bosatt i en storstadsregion, är det inte ovanligt att hans innehåll ger upphov till glada reaktioner från 50-talister i kommentarsfältet. Han uppskattar det. Men det är en omständighet som för hans del lett fram till ett tonalitetsproblem, vilket också återspeglas i den aktuella boken. 

– Jag vill gärna komma tillbaka till hur memes var från början men samtidigt vill jag behålla mina följare. Så jag måste vara bred och allmän och samtidigt försöka ha kvar folk som tycker att indiememes är kul. Man måste hitta en mellanväg. Det kan bli lite mellanmjölk ibland.

Det jag vill säga är väl typ att allt är skit

Är du rädd att du ska bli en sellout?

– Det är jag redan. I memevärlden är jag en sellout eftersom jag har gjort betalda samarbeten och släppt en bok och sånt. Så det skeppet har gått.

Känner du att de andra rynkar på näsan åt dig? 

– Inte andra memekonton, tror jag. De är nog lite avundsjuka. De vill också ha pengar för att göra memes. Men många OG-fans rynkar på näsan och har lämnat min fanbase.

De uppskattar inte coldplayifieringen. 

– Exakt. 

Tror du att du kommer att kunna bredda dig ännu mer med den här boken? Den har ju ett barnbokstilltal. Kommer du kunna nå fram till de yngsta kidsen med den här?

– Alltså jag hoppas det. Kidsen har börjat följa mig på TikTok. De gillar verkligen trams, de gillar inte politik, de vill ha kiss- och bajshumor. Vilket jag gärna håller på med också.

Det håller dig inte för god för?

– Absolut inte. Det är min humor. Men den här boken, den gör det ju lite svårt för sig eftersom det har ett barnbokstilltal samtidigt som den inte är gjord för barn. Jag har svårt att se att folk skulle köpa den till sina 3-åringar. Den är mer avsedd som en gå bort-present. Eller gå bort-present heter det inte. Ge bort-present menar jag.

Den perfekta begravningspresenten. För ett gott skratt på mottagningen efteråt. 

–Då blir det högläsning. Men alltså, men som kanske ger läsaren en liten tankeställare också.

Meme Lord är utrustad med ett socialt samvete som han tycks vara osäker på vad han ska ta sig till med. Å ena sidan vill han bara tramsa. Å andra sidan känner han att det är hans plikt att ”säga någonting” om sakernas tillstånd. 

Vad är det då han vill säga?

– Det jag vill säga är väl typ att allt är skit. Jag är inte optimistisk om samtiden och framtiden. Men jag tycker att trams är ett väldigt bra verktyg för att möta det. Det känns inte som att man har något annat val än att inte ta allting så seriöst. För det går inte att ta saker seriöst nu för tiden. Allt är så jävla mörkt. 

Jeki tror att det faktum att hans tramsapproach på politiken har kommit att tas emot så väl är ett symptom på orkeslöshet hos folk i gemen. Någon gång efter metoo-vågen var det som att luften gick ur de personer som tidigare engagerat sig, säger han, numera kan man inte närma sig politiken på annat sätt än genom att skratta åt ”eländet”.   

Om man nu kommit till den punkten, finns det någon väg ut ur resignationen som du ser det? 

– Jo, det är klart att det måste finnas en väg ut. Vi måste lösa den här skiten på något sätt. Vi måste lösa miljöproblemen och rasismen – eller ”lösa rasismen”, det kommer vi aldrig göra. Men vi måste ta tag i de här allvarliga ämnena.

En utredning måste tillsättas?

– Alltså, jag vet inte hur det ska gå till men jag tror att anledningen till att mitt konto växte så mycket… Det var egentligen under pandemin. Innan pandemin hade jag noll följare. Sedan kom den och jag gjorde jättemycket memes om covid och om att stanna hemma och vara deppig och ha tråkigt och det gillade folk. För hur fan ska man annars hantera det som händer? Det är lite så jag känner även med den här boken och det politiska läget i dag. Vi kan bara skratta åt det och hoppas att slipsnissarna löser det.

Humor som terapi, alltså. 

Meme Lord är för övrigt öppen med att han i dagsläget ser sitt Instagramkonto som en språngbräda mot nya uppdrag och äventyr. En framtidsvision som han kultiverar är livet som äppelbonde. Då skulle han skörda sina äpplen om dagarna och producera memes om kvällarna. En annan är livet som tv-manusförfattare. Eller bara författare, rätt och slätt.

– Innan jag släppte den här boken hade jag skrivit sjutusen sedan jag var liten. Jag kommer ihåg att min absolut första bok hette ”Alien och Bill Clinton”, den handlade om att Bill Clinton hade en alien som husdjur.

Mysigt.

– Ja, jag har sysslat med trams så länge jag har levat och har alltid velat vara personen bakom personen, om du fattar vad jag menar. 

– Jag har aldrig velat stå i centrum, jag har inte velat vara med i den roligaste tv-serien, utan jag har velat vara den som skrev den roligaste tv-serien. Jag har aldrig velat vara den som går upp på scenen för att ta emot priser, däremot vill jag vara den som gör det möjligt för andra, den som har den roliga idén.

Finns det en rädsla hos dig att ditt ego skulle blåsas upp om du faktiskt blev den på gatan igenkända figuren?

– Jag tror bara att jag skulle ha svårt att hantera det? Jag vet inte riktigt vad det beror på, det får min psykolog svara på, men jag vill inte stå i centrum, aldrig hålla tal på någons kalas eller hålla presentationer inför klassen. Jag vet inte om det är en osäkerhetsgrej.

För några år sedan var det ju en grej att alla influencers plötsligt skulle börja släppa böcker. Är memerörelsen på väg åt samma håll nu?

– Ja, det är ju så. Både i bokbranschen och tv-branschen vill man ha en garanti på att människor köper ens produkt och då är det mycket enklare att gå till någon som har en massa följare på Instagram och säga: Kan du inte du släppa en bok? För då vet man att den säljer. Samma sak med tv. Vilka är det som får göra tv-program i dag? De som har många följare på TikTok. Så folk vågar inte chansa på en bra idé utan man måste ha backning i form av en publik som följer med. 

Jeki återkommer till frågan om anonymitet, hur stor respekt han har för personer som ”inte är narcissister”. Men självkritiskt lagd som han säger sig vara förefaller han ha grubblat en del över om det ändå inte bor en narcissistisk ådra inom honom också.  

– Hade jag verkligen inte velat bli känd, då hade jag väl inte släppt en bok eller ställt upp på intervjuer. Så det finns säkert en sådan dragning hos mig också. 

Ska man vara generös mot sig själv handlar det hela kanske bara om självinsikt. Man kan ha vilka tendenser som helst inom sig, gräsligheterna uppstår ju när man ignorerar dessa eller lever i omedvetenhet om dem. Då kan skiten utan hinder flöda ur en. 

– Precis. Jag har fått väldigt mycket skit genom åren för att jag är anonym, av bland annat Instagramprofiler och komiker som verkligen bara vill synas hela tiden. Jag förstår att det är helt fruktansvärt svårt för dem att inte vilja bli känd, men jag har aldrig lockats av det.