Precis som den sistnämnda är hans senaste bok en blandning mellan politisk debattskrift och poetisk essä. Den heter ”Strömavbrottets barn” och är en samling texter skrivna mellan 2010 och 2018. När jag får hem boken har jag höga förväntningar eftersom jag gillade den förra essäsamlingen. Men redan när jag tar upp den ur kuvertet blir jag besviken: på omslaget är en stor bild på Anyuru, sittandes i en busskur med drömsk blick. Över honom står titeln i guld. Det är en förpackning som andas bootleg – ett restmaterial som förlaget tvingat fram ur den nyblivna Augustvinnaren. När jag slår upp boken retar jag mig på att den är konstigt redigerad. Under vissa texter står det angivet var dom publicerats tidigare, under andra står ingenting. Det gör att man som läsare inte vet om det är en essä för Aftonbladet Kultur eller en lång statusuppdatering på Facebook man tar del av.

Patosfyllda

Själva innehållet då? Det är en salig blandning av dikter, samtidsreflektioner och självbiografiska brottstycken. I flera av texterna berättar Anyuru om sin uppväxt i en förort till Göteborg, om slagsmålen med skinnskallarna och att vara fattig och svart. Flera bidrag kretsar kring rasistiska och islamistiska våldsdåd, som massakern i Orlando och mordet på John Hron. Men här finns också mera experimentella stycken som dikten där gömda flyktingars röster korsklipps med judiska vittnesmål från Nazityskland.

Tyvärr är inte Anyuru en lika bra essäist som romanförfattare. Ofta upplever jag hans texter som resonerande och patosfyllda men inte så sällan mynnar dom ut i plakatartade ställningstaganden. I ett stycke skriver han om rasistiska ryggmärgsreflexer inför barnboksfigurer och jämför vreden över att den koloniala ”Tintin i Kongo” plockats bort från en barnbokhylla med röster som velat problematisera schematiska tolkningar av Stina Wirséns Lilla hjärtat. I en svepande generalisering kallar författaren detta för ”vitt ariskt motstånd” från medelklassen. Varför Anyuru väljer att återpublicera en sådan ogenomtänkt text – uppenbart skriven i affekt – har jag svårt att förstå. I en annan essä påstår Anyuru att den globala kapitalismen håller på att göra nationalstaten till en parentes. Det är – för att uttrycka det milt – ett problematiskt påstående i en värld som tycks stå inför ett handelskrig.
 

Hoprafsad

Jag har även svårt att uthärda Anyurus poetiska språk. Att likna fascisternas frammarsch i Europa med ”skräcködlornas ryggsköldar längs horisonten” kanske funkar i en dikt, men i en essä tenderar sådana bilder att fördunkla snarare än förklara. Överlag tenderar essäsamlingens alarmistiska formuleringar i kombination med det tunna idéinnehållet att ta fram gråsossen i mig. Varför skriver han så mycket om rasism – men ingenting om hur arbetsmarknadspolitiken skulle kunna motverka främlingsfientlighet, antecknar jag i marginalen? Det gör att jag känner mig som en torrboll, vilket knappast är ett kvalitetstecken.

”Strömavbrottets barn” är med andra ord en hoprafsad samling texter som mestadels känns som restprodukter. Med lite mera arbete och ansträngning hade det dock kunnat vara en intressant bok. När ”Strömavbrottets barn” är som bäst tycker jag att den påminner om Claudia Rankines poetiska essäer om rasism i ”Medborgare”. Men även om Anyuru vrider och vänder på idéer och prövar tankar som en god essäist känner jag sällan att någonting står på spel i hans texter. Därför blir ”Strömavbrottets barn” inte så mycket mer än en samling poetiska klickbeten för en bildad medelklass. Humanistiska deklamationer konstruerade för filterbubblan. Jag hade väntat mig mera av Anyuru.