Skådeplatsen är främst Los Angeles 1971. En stad där ingen bryr sig om du lyckas eller inte.

I centrum för handlingen står den irakiska juden och filmklipparen Seymour, som invandrat till USA och jobbar med att redigera monsterfilmer när han får en chans att regissera manus till sin egen varulvsrulle ”Blood of the virgin”.

Förstagångsregissörens drömmar komplicerar hans redan knackiga äktenskap med sin fru Ida, som kommer från en familj ungerska förintelseöverlevare som emigrerat till Nya Zeeland.

Seymour och Ida har precis fått en bebis (Junior) som sliter på bådas, men mest Idas krafter på grund av Seymours självupptagenhet. Relationen förbättras inte heller av att Seymours familj knappt betraktar Ida som riktigt judisk.

Serieskaparen Sammy Harkam (född 1980) har fångat stämningen från Kalifornien 1971 i underbart detaljerade bilder från syltiga diners, Beverly Hills hotel och murriga strippklubbar. Med en förståelse för tidsandan; en övergångsperiod när Hollywood gick in i sin mest konstnärligt nyskapande period, när en scen för independentfilm var på frammarsch och det gamla storbolagen kämpade. Seymour spelar för B-laget, men Harkams porträtt av sin kämpande konstnär känns genomgående genuint, med en omsorg för varje ruta som ger en legitimitet till en genre som ofta anses vara billig och ful, men för Seymour är livsviktig.

Han besatthet över att försöka skapa något går ut över livspusslets vedermödor.

Hamburgare som hunnit kallna på vägen hem, en bil som ibland inte startar och explosioner av förakt mellan makarna.

Det kontrasteras mot små skärvor av lycka från den mjuka kärleksfulla försoningen i det gemensamma projektet med barnet.

Den ökade pressen på äktenskapet gör att Seymour och Ida glider ifrån varandra och gör olika utsvävningar för att hitta bekräftelsen de verkar sakna från varandra. Ofta skildrat med en melankolisk romantik som i Idas fall, eller för Seymour: rent gråtsex med en kvinna vars man är borta i Vietnamkriget.

Tecknaren Sammy Harkam gör också utsvävningar, om än konstnärliga. Som ett långt fristående kapitel med tillbakablickar om en kofösare från Arizona som reser till Hollywood 1915 och lever i fattig misär tills han lyckas smita in på ett filmbolag och får påhugg.

Sedan följer en lång karriär upp till toppen av företagskedjan i drömfabriken. En paradoxalt trovärdig och osannolik historia som fångar en liknande blandning av möjlighet och förgänglighet som relaterar till Seymour och Ida i centrum för ramberättelsen. Kanske kan Seymours film leda till liknande framgång. Eller inte. Det sistnämnda verkar mer troligt.

Harkam följer också Idas besök hos sin familj i Nya Zeeland, och tecknar ytterligare en tillbakablick till en familjehistoria över hur hennes mor genomlever förintelsen. Kapitlet har tecknats utan dialog vilket förstärker genomslaget enormt.

Förintelsens historia och förföljelsen av judar ekar också i Seymours liv, då många som har tragedin i färskt minne tillhör de som startade några av Hollywoods första filmbolag, och dyker upp på olika sammankomster.

Alla dessa lager av relationsdrama och kollektivt trauma drivs framåt av berättelsen om den halvtaskiga filmproduktionen.

Visst. Det finns för många metaberättelser om skapande. Hur många böcker kan egentligen skrivas om ytterligare en akademisk författare med skrivkramp? Men de kaosiga filminspelningarna och Seymours slit för att hålla ihop en dödsdömd produktion, där tillstånd och budget ofta gör att scener måste slängas, tillhör samma mästerliga kategori som Paul Thomas Anderssons ”Phantom Thread”. Besattheten som driver Seymour är densamma, men med kvaliteter som påminner mer om självdepraverade tecknare som Joe Matt och Robert Crumb.

”Blood of the virgin” är en historia om alla som någonsin försökt skriva eller skapa något utifrån en ren kärlek till konsten, och om vilka vidriga vedermödor det innebär. En tillvaro av stora och imponerande fantasier och ständigt krossade illusioner.

Visst är det en bekant saga, lika gammal som Hollywood själv: kassa skådespelare och en cynisk kapitalism över slutprodukten leder till att framgången och målet med skapandet verkar utom räckhåll. Eller så förvrängs filmen och det enda alternativet blir att se sitt verk gå förlorat eller förstöras av andras intressen. Det är inte säkert att Seymour förstod vad han gav sig in i, men när han inser det är allt redan för sent.

Svart humor erbjuder små andningsmöjligheter och skildrar 70-talet som en tid när ”psykisk ohälsa” bäst botades genom att titta ned i en flaska och eventuellt ha sex med skådespelaren du precis regisserat.

Mot en bakgrund av Los Angeles ödsliga boulevarder och Kalifornisk öken — allting oerhört vackert illustrerat — framstår tillvaron som kall men också naiv och fri.