– Det är en slags fortsättning på min förra skiva, KoKoro. Den fortsätter prata om världens och människornas tillstånd i samtiden. Jag försöker knyta an till vår historia och kunskapen om tiden som varit innan oss för att hitta svar på var vi befinner oss i dag.

Ep:n beskrivs som en mörkare baksida av KoKoro. Varifrån kommer mörkret?

– Jag hade ett slags ironiskt tilltal på KoKoro. På den här skivan kände jag att jag inte kunde upprätthålla den typen av gladare ton. Jag var tvungen att se saker i vitögat på något vis … Det fortsätter att ske saker i världen, med oss människor och vårt sätt att tänka om varandra som jag tycker är väldigt mörkt. Jag var tvungen att försöka skildra det.

Är det en politisk skiva?

– Ja helt klart. Jag försöker hela tiden påverka eller åtminstone så ett frö till en reaktion hos lyssnaren. Jag vill prata om frågor om mänsklighet och medmänsklighet eftersom de hela tiden faller längre och längre ner på den politiska agendan. Vi kommer hela tiden längre bort från frågorna som handlar om hur vi faktiskt mår och det blir allt svårare att göra något åt det. Flyktingfrågor, integration, omsorg och sjukvård … till syvende och sist handlar det om medmänsklighet och empati. För mig är det kärnfrågan i allt. Det är det enda jag kan skriva om i dag, för det är det enda som känns riktigt angeläget.

Vad tänker du att konsten spelar för roll i att påverka politiken?

– Oerhört stor roll. Framförallt i dagens samhälle där det är lätt att ha bilden av att minsta lilla tanke är ägd av något stort företag. Jag tror att den fritänkande konsten är en extremt viktig, men någonstans lite bortglömd, maktfaktor. Kurt Vonnegut liknade konstnären vid kanariefåglarna som brukade finnas i kolgruvor. Det är den första varningsklockan att luften börjar ta slut. Det är en bra metafor och en påminnelse om rollen som konstnärer alltid har haft i samhället.

Under arbetet med ”We are history” har du reflekterat mycket över människans historia, och särskilt över medeltiden. Varför?

– Jag får väldigt starka bilder och tankar när jag upplever vardagliga saker. Det räcker med att titta på en presskonferens med Trump, eller en vardagshändelse på tunnelbanan när någon ramlar och ingen bryr sig om det. Jag har slagits av föreställningar om hur det såg ut på exakt de här platserna som jag är på, men för 600 år sedan. Många gånger har jag liksom dystopiskt tänkt tillbaka på medeltiden och om det var stor skillnad på vårat mänskliga beteende då. Jag har inte tagit ställning, utan bara argumenterat med mig själv fram och tillbaka. I det har också tanken väckts på hur viktigt det är att hålla längtan till det förgångna och vår historia levande, för alla kommande generationers skull. Det ger förståelse för människan och vem människan är. Det är något som jag kommer att dyka djupare i.

Din musik beskrivs nästan alltid som melankolisk. Är det en känsla du måste ha för att skapa?

– Det är det verkligen. När jag började göra musik för tio år sedan så var melankolin väldigt stark i mig överlag. Då hade jag svårare att separera den från mig själv och isolera den till musiken, men i dag kan jag göra det. I dag är melankolin ett verktyg och ett sätt att uttrycka mig. Ett bränsle som jag använder när jag skapar.

När kommer du och spelar i Göteborg?

– Det undrar jag med! Jag spelade ju på filmfestivalen nu senast, men jag längtar efter att få komma tillbaka. Jag hoppas att det blir nu i vår.