I ”Hustrun”, vilket boken ”The Wife” heter i svensk utgåva, möter vi Joan Castleman, en kvinna i 60-årsåldern som ständigt stått vid sin makes sida. Tack vare Joan har Joe Castleman i årtionden sluppit ta ansvar för vare sig sig själv eller något annat, i stället har han koncentrerat kunnat odla sitt författarskap. Joan hade egna skrivardrömmar men insåg tidigt att litteratur av kvinnor sällan skattades högt.

Arg kvinna

”The Wife” handlar om paret, Joan och Joe, men också om mäns makt och privilegier. Och om när kvinnor en dag får nog. När boken börjar befinner sig paret på ett plan till Finland där Joe Castleman ska ta emot ett litteraturpris.

– Jag hittade på Helsinki Prize, ett pris par steg under Nobelpriset. På det här sättet behövde jag inte vara så trogen pompan och de speciella tradition som omger Nobelpriset. Det blev nästan som en parallell värld till den verkliga, förklarar Meg Wolitzer när vi ses på ett bullrigt kafé ett par kvarter från hennes lägenhet på Manhattans Upper West Side.

– Jag roade mig också lite med egot hos den manliga karaktären. Priset är inte lika stort som Nobelpriset. Han är stor men inte den största, det var så jag såg honom.

Har du följt krisen i Svenska Akademien? Inget Nobelpris i litteratur delas ut i år.

– Ja, jag såg det. Och det är intressant eftersom i filmversionen av ”The Wife” vinner maken i stället Nobelpriset. Så det är årets vinnare – min påhittade karaktär Joseph Castleman.

Hustrun” gavs ut redan 2003 och snappades snabbt upp av en manusförfattare, ändå har det dröjt 14 år för filmen att bli gjord.

– Varför det tagit sådan tid? Ja, titeln är ”The Wife” vilket vid den tiden och även i dag är svårt. Den handlar om en kvinna, en arg kvinna, och om obalans i äktenskapet. Det är inte ytterligare en superhjältefilm. Men till slut hände det.

Björn Runge togs in som regissör och en del finansiering säkrades också i Skandinavien. När Meg Wolitzer gästade bokmässan i Göteborg 2016 träffade hon svensken.

– Vi tog en drink och pratade om karaktärerna. Han är verkligen eftertänksam och, till skillnad från mig, väldigt visuell. Boken har förstapersonsperspektiv, hustruns, men filmen har ingen berättarröst, inget ”låt mig berätta min historia”. Mycket handlar om vad Glenn Close gör med sitt ansikte, om vad hon inte säger.

Dubbel kärlekshistoria

Den 30 oktober kommer ”En kvinnas övertygelse”, Meg Wolitzers tolfte roman, ut på svenska. Även här har Wolitzer byggt en parallell värld som speglar vår egen. Vi följer den idealistiska Greer Kadetsky: en smart, något introvert, nybliven collegestudent, fast besluten att göra något viktigt i sitt liv. Hon möter den karismatiska Faith Frank, den nu 60-åriga grundare av den feministiska tidskriften Bloomer. En något mindre framgångsrik Gloria Steinem.

Faith och Greer har växt upp i olika världar och tider. Det är även ett möte mellan olika generationers feminister och för Greer också ”den stund då allt det spännande började”. Meg Wolitzer lockades av relationen mellan mentor och protegé.

– Den där personen som förändrar ditt liv, som ser något i dig som ingen sett tidigare. Tanken på att inte veta så mycket om världen ännu och att vilja lära av personen du idealiserar. Den här boken är på sätt och vis en dubbel kärlekshistoria – Greer och hennes kille Corey, och Greer när hon beskriver hur betagen hon är av Faith. Någon ger dig en liten dörr ut i världen och hela du uppfylls av möjligheter.

Hur döper du dina karaktärer? Greer till exempel?

– Min mor var starkt påverkad av kvinnorörelsen på 1970-talet, och jag växte upp med Germaine Greer och hennes ”Den kvinnliga enucken” i bokhyllan. Inte förrän senare insåg jag att det kanske var därför jag gillade namnet Greer, säger Meg Wolitzer men flikar in att den uppburna feministen på senare år ändrat uppfattning i en del frågor.

– Det är inte tänkt som en hommage till Germaine Greer. Men man vet aldrig hur saker tar sig in i språket, allt kommer från tankar du haft och från hur du levt under alla år. Det finns säkert bitar som är omedvetna hommager.

Ute i ljuset

Även mamma Hilma Wolitzer är författare. Hon debuterade som självlärd 44-åring och har i dag undervisat vid de främsta skrivarskolorna i USA.

Hur behandlades din mamma som kvinnlig författare på 1970-talet?

– När hon gav ut sin första roman sa hon på skämt att tänk om rubrikerna i recensionerna skulle bli ”housewife turns into novelist”. Som om hon gått in i en telefonhytt och kommit ut som Stålmannen. Varför är det så chockerande att en hemmafru skulle vara författare? Det fanns ett visst nedlåtande mot kvinnor.

Har världen förändrats sedan du skrev ”The Wife”?

– Världen har förändrats sedan vi slog oss ner vid det här bordet. Allt rör sig så snabbt i dag. En del av bokens teman hade en annan typ av vibration runt sig då, nu är allt mer ute i ljuset, som tankar kring kvinnlig ilska och manligt beteende.

En sak som definitivt förändrats är namnet på USA:s president.

– Jag lämnade in manuset och trodde att när boken kom ut skulle vi ha vår första kvinnliga president. Så blev det inte.

Det slutade med att Meg Wolitzer lade till en bit om ”det stora fruktansvärda” som drabbat landet.

Hon ser dock inte sin roll som författare som någon som väljer sida särskilt ofta, inte heller bland karaktärerna i ”En kvinnas över­tygelse”.

– Jag intar sällan positioner, gjorde jag det tror jag att boken skulle kännas mer som en politisk pamflett. Mitt jobb som författare är att skildra de här människornas liv, om och om igen. Hur är det att vara ung, idealistisk och något självupptagen; blyg men ändå inte så blyg. Inget är svart eller vitt, hoppas jag, i den här världen.

Meg Wolitzer om …

… skrivboken med gatunamn

”När jag var barn skrev jag upp en massa gator som jag ville bo på eller som jag hittat på. Jag tänkte att någon en dag skulle vilja köpa den här listan med gatunamn – om någon vill ha den säljer jag den för att bra pris.”

... Google som idékälla

”Folk brukar säga: ’Skriv om det du känner till.’ Men för mig är det ’skriv om det du är besatt av’ som gällt. Ett sätt att göra det, men som ingen vill, är att titta på vad du googlat det senaste dygnet. Då lär du verkligen känna dig själv, det är lite skrämmande. Det du tänker på hela tiden är ofta en väldigt bra utgångspunkt om du inte  har någon annan idé.”

...att kompromissa

”Jag är ambivalent. Faith har accepterat tanken på kompromisser på ett sätt som den yngre Greer inte tror att hon kommer att behöva göra. Det är mer renhet i hur hon ser på saker. Ju äldre jag blir, desto mer kan jag känna på två sätt.”