Ett Medvetet Ställe
Vi är här för att äta lunch och väljer Spoonery, strategiskt beläget i det fina funkishörnhuset där man fordomdags kunde handla kattmat och –grus hos Akvarietjänst och där det ett tag – under den hetaste köpruschen – låg en mäklarfirma.
Spoonery är Ett Medvetet Ställe, vilket väl nästan är ett krav här i trakten. Medvetna val av råvaror, medvetet långkokta grytor, medveten ekologisk läsk i kylen. Och det är ju, handen på hjärtat, det vi gillar hos ett mathak. Fler än vi gör det, alla borden i den ljusa, l-formade hörnlokalen är upptagna.
Menyn är enkel, sju olika grytor eller soppor runt hundralappen, vilka annonseras på emaljskyltar över luckan till det vitkaklade köket där det puttrar och ryker om grytorna. Det känns som att hösten är den ultimata årstiden att komma hit för att äta den klassiska chilin på högrev eller den sydfranska fisksoppan. Men idag vi väljer vi den säsongsbetonade hjortgrytan för 135 kronor och det vegetariska alternativet med linser för 95.
Maten kommer raskt i sina stora, runda djupa tallrikar och värmer gott. Hjortgrytan är mild på gränsen till försiktigt kryddad och krämig, köttet kokt mört så att det faller sönder för gaffeln. Vi hade inte haft något emot en lite mer vågad smaksättning, men väljer ändå att inte salta och peppra för att försöka förstå kökets intentioner. Och absolut, vi förstår poängen i att låta köttets och rotsakernas subtila smaker komma fram och gifta sig med varandra. Linsgrytan, mer markant smaksatt med koriander och spiskummin, serveras med en klick syrad grädde, lätt grillad haloumin och ris i botten av tallriken.
Homogen kundkrets
Vi har suttit på uteserveringen, som ligger i skugga och blir en aning kylslagen i längden. Så när vi ätit klart släntrar vi de få metrarna till Uggla kaffebar på hörnet mittemot. Byggnaden är för tillfället klädd i byggnadsställningar, men det påverkar inte tillströmningen av kunder till den lilla serveringen.
Ett milt kaos bemästras effektivt och med ett leende av personalen från det trånga utrymmet bakom disken: snutkaffe (det vill säga bryggkaffe, men medvetet nog etiopiskt) till dig, americano till dig, varsågoda, nästa! Men i förbifarten har vi också övertalats att ta en bit av den nygräddade, ”övergoda” äppelkakan för 39 kronor.
Och den är faktiskt väldigt god, upptäcker vi när vi slagit oss ner i solen på torget. Fortfarande varm, med en fyllning av rinnig mjölkchoklad, smak av kanel och med kardemummakryddad grädde till. Däremot lever snutkaffet inte upp till sitt namn – om nu inte snutar föredrar en svag om än aromatisk kopp java.
Både Spoonery och Uggla är bra ställen, populära av en anledning hos en homogent vit, köpstark konsumentgrupp som gärna söker sig till det välbekant och trygga.
Ekovin i berlinbohemisk miljö
För det blir aldrig det minsta farligt eller utmanande kring St Knuts torg nuförtiden. Det är en enklav, en ankdamm. Det blir inte minst tydligt när vi några kvällar senare besöker Kiez, det Berlininspirerade haket ett kvarter bort från torget.
Hit går vi ibland, inte för att äta men för att dricka ett glas vin eller två. I ett medvetet urval eko- och naturviner runt hundralappen per glas gillar vi särskilt en zweigelt/blaufränkisch från den österrikiske producenten Pittnauer. Det är också billigast, 87 kronor per glas.
En tidig tisdagskväll är här gott om folk, det är fortfarande tillräckligt okallt för att man ska kunna slå sig ner på bänkarna under de små träden och de kulörta lyktorna som bildar en trevlig plats mellan husen.
Kiez är visserligen övertydligt i sin vilja att vara berlinbohemiskt, samtidigt som det är väldigt prydligt och belevat, men man har ändå lyckats skapa ett hemtrevligt stadshörn som spiller ut i offentligheten. Medan vi sitter på den upphöjda rampen utanför dörren passerar ett par i träningskläder längs gatan. Mannen säger något och kvinnan svarar: ”Men det här är ett hipsterställe, baby”.
Inte uttalat nedlåtande, mer avmätt malmöitiskt konstaterande. Så till slut får vi ändå prata lite gentrifiering över det där glaset hipsterrödvin. Vi kommer inte till några fler slutsatser än att den är på gott och ont, att den kommer att fortgå och att St Knut inte alls är representativt för Malmö men ändå en given del av staden vi älskar.
