Varje gång någon nämner Delvey i ­sociala medier, vars riktiga namn var Sorokin, är det med en särskild sorts energi som bara kombinationen av pengar, makt och bedrägeri verkar framkalla. 

Netflix ”Inventing Anna” hade med andra ord ett jobb: att kapitalisera på den känslan. Tyvärr misslyckas upp­draget av samma orsak som många av Netflix serier. Skådespelare tuggar på utan regi, med ett övertydligt manus i alltför många utdragna avsnitt.

Mer och längre är sällan bättre och kvantitet är inte bättre än kvalitet. Men vanföre­ställningen om att mycket är mer är en smitta på strömningstjänsterna, och tenderar att leda till att många originalserier från Netflix, Disney Plus, Amazon Prime med flera är svåra att orka med hela vägen fram till slutet. 

”Inventing Anna är lika opersonlig som en filmatiserad wikipedia-sida”

”Inventing Anna” är skapad av Shonda Rhimes som ligger bakom ”Grey’s Anatomy”, ett drama i lättviktsklassen som ändå hade en egen karaktär. ­”Inventing Anna” är däremot lika opersonlig som en filmatiserad wikipedia-sida. 

Bara hur länge vi måste vänta på Annas egen story är provocerande. ”Inventing Anna” lägger ett tidigt stort fokus på journalisten Vivian som jagar storyn. Det känns som om två avsnitt ägnas åt att Vivian inte vill skriva en ”Wall street #metoo”-story och försöker övertala sina redaktörer om att skriva om Anna Delvey istället. 

”Inventing Anna” har baserats på reportaget ”How Anna Delvey Tricked New York’s Party People” – men ändå är över­klassen, redaktions­miljön och porträttet av Vivian kliché­artade. Vivian är maniskt uppslukad av sin story men det skildras snarare som osympatiskt än med en respekt för en grävande reporters besatthet. Vivian är gravid och har en löjligt förstående pojkvän som bara vill prata om bebisar. 

Anna Delvey hajpas som en mästermanipulatör med en särskild estetisk förmåga som ingen kunde se igenom, och använde smak och stil för att lura sig in överallt. Så var säkert fallet i verkligheten, men ­”Inventing Anna” gör det svårt att svälja. Serien har en så ­fantasilösa inramning, av allt, och med en huvudperson som pratar med en parodisk fejkad tysk brytning. 

Trots att temat är exklusivitet och överflöd är ”Inventing Anna” tyvärr bara basic.