Bill Cosby hade banat väg för svarta underhållare i allmänhet och komiker i synnerhet, varit folkkär och haft mångmiljonpublik i åratal. Han kunde väl inte vara våldtäktsman?

Jean-Claude Arnault hade drivit sin kulturklubb Forum i nära 30 år. Det hade varit scenen där många av litteratur-Sveriges hoppfulla hade drömt om att framträda, där debutanter minglat med akademiledamöter. Han kunde väl inte vara våldtäktsman?

Så verkar Hollywood respektive den svenska kultureliten ha resonerat. Att det då och då framkom nya anklagelser och att ryktena inom respektive bransch var välkända om att båda använde sin makt för att manipulera kvinnor genom att lova att hjälpa – eller hota med att stjälpa – deras karriärer, det verkade inte spela någon roll.

Men efter de senaste årens medierapportering har de här berättelserna nått utanför sin bubbla, ut till världen, in i rättssalarna.

I Cosbys fall gick 35 kvinnor 2015 ut med namn och bild i tidningen New York Magazine, skrämmande samstämmigt om hur komikern bjudit dem på en spetsad drink och att han förgripit sig på dem sedan de tuppat av. Övergreppen ska ha skett under fem decennier.

Gällande Arnault avslöjade Dagens Nyheter hösten 2017 vittnesmål från 18 kvinnor – flera med namn och bild – om förnedring, hot och övergrepp. Även där var historierna sinsemellan väldigt lika, vilket en av de utsatta, författaren Gabriella Håkansson, kommenterade:

–  Om du vill ha en definition av makt så är den väl detta, att en man kan våldföra sig så systematiskt på kvinnor att det blivit en allmän sanning, och ändå ha den positionen.

Berättelserna om dessa män har varit kända i åratal, men i branscher med stenhård hierarki och gott om vänskapskorruption har det varit lättare att sopa under mattan än att ställa sig på den utsattas sida.

Det DN:s och New York Magazines rapportering gjorde var att dels ge de utsatta en röst genom att ta deras upplevelser på allvar, dels att underlätta för fler att våga berätta om vad de två männen hade utsatt dem för. Över 60 kvinnor har nu trätt fram med anklagelser mot Cosby, ett trettiotal mot Arnault. I båda fallen är det en av alla dessa anklagelser som lett till en fällande dom, men denna enda dom ger dussintals kvinnor upprättelse eftersom mannen som så länge gått ostraffad till slut fälls.

Även om tidningarnas avslöjanden om Cosby och Arnault hjälpte till att bygga åtalen mot de två finns det också anledning för rannsakan inom journalistkåren.

Vissa av anklagelserna mot Arnault beskrevs i Expressen redan 1997 – men sedan blev det tyst i 20 år. Flera av kvinnorna i Cosbyfallet hade pratat med journalister om sina erfarenheter långt tidigare, men de hade inte rapporterat om det. Kanske av rädsla för att bli stämda, kanske för att det var svårt att belägga decennier efter att händelserna ska ha skett. Trots att Cosby själv erkände i ett förhör 2005 att han köpt lugnande tabletter för att ge till kvinnor dröjde det tio år innan det stora avslöjandet kom. Ronan Farrow, som var en av de första att rapportera om Harvey Weinstein, gjorde det i The New Yorker i stället för hos sin arbetsgivare NBC, som han menar var satt under press att inte publicera. Därför är det en revansch även för journalistiken när dessa länge nedtystade historier till slut berättas.

Nästa stora rättsprocess efter metoo är den som rör Harvey Weinstein, ännu en av dessa inflytelserika män som av medierna har avslöjats förnedra mängder av kvinnor som vill göra karriär i en stenhård bransch.

Ibland skäms vi journalister för vår bransch. När drevet går och illa underbyggda artiklar hänger ut folk med namn, då vet vi att förtroendet för oss alla skakas. Men när reportrar gör avslöjanden som de om Cosby, Arnault och Weinstein – avslöjanden som i grunden påverkar hur vi pratar om övergrepp, vem som vågar anmäla, vem som blir trodd – då är mediernas positiva kraft otroligt mäktig. Förhoppningsvis gör de här domarna att fler redaktioner vågar gräva i den här typen av fall – kanske också i mindre kändistäta branscher.