Och så klassikern: Den återkommande anekdoten om när Springsteen-publiken festade så vilt vid Bossens besök på Ullevi 1985 att betongfundamentet fick gjutas om.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den svenska besattheten vid Bruce Springsteen – exemplifierad ovan av en promille av alla löpsedlar om honom – har stundvis och måhända nått ohälsosamma nivåer. Och när det inte gällt hans uppenbarelse på svensk mark har det varit Springsteen som den amerikanska arbetarklassens uttolkare som diskuterats.

Andliga sidor

Mer sällan har världsstjärnans andliga sidor ­dryftats.

– Jag tror vi har svårt att fånga upp de sidorna i vår kultur. Visserligen ser jag att det håller på att ändras. Det är inte längre lika pinsamt att prata om gud och religion. Här har klass varit en ingång till en människas berättelse, men religionen är det lika mycket. Särskilt på 40- och 50-talet, när Springsteen växte upp, var katolicismen en enorm påverkansfaktor.

Den som säger det är Robert Eriksson, författare, musiker och pastor i Betlehemskyrkan i Göteborg. I sin fjärde bok, ”Hungrigt hjärta”, tar han avstamp i 25 av Springsteens låtar för att diskutera några av livets stora frågor – rädsla, våld, kärlek, ensamhet, förändring.

Han säger att boken är för alla. För dem som är nyfikna och vill gräva i livet och sig själva. En resa han själv gjort. Med Springsteen som ledsagare.

För Robert Eriksson själv, uppväxt inom kyrkan och som i ungdomen fångade upp en relativt förenklad bild av livet och tron, har Springsteens musik och texter fungerat som ett sorts femte evangelium.

– Hans texter var väldigt hälsosamma för mig. De visar att livet inte är enkelt för någon. Det finns inte alltid lyckliga slut. Livet är fullt av gråskalor.

Från uppror till försoning

Just den andliga dimensionen i Springsteens lyrik är något som blivit tydligare med åren. För bossen själv har det handlat om en vandring från uppror mot sin katolska uppfostran, via en nästan nyfrälst vilja till förkunnelse till den äldre mannens försoning med sin bakgrund.

– Jag har gått igenom liknande förändringar. Rört mig vidare. Vi människor står ju inte still på en punkt. Det jag kommit fram till är att alla erfarenheter är värdefulla. Inget behöver gömmas undan och kastas bort, allt kan lära oss något. Det viktigaste är den kärlek vi tar emot och ger varandra.

Han har ju inspirerat dig och fått dig att se saker tydligare. Men finns det något du skulle kunna lära honom?

– Jag tänker att Bruce i sin samhällsanalys skulle vinna på att se gemenskapen. Jag själv skyr det egentligen, men vet samtidigt att jag behöver en sådan. Jag tror på kollektivismens återkomst. Vi behöver en ny glöd i politiska partier och kyrkor, goda sammanslutningar där vi arbetar för allas bästa. Vi behöver helt enkelt varandra för att skapa ett bättre samhälle. Men Bruce vågar inte tänka så och fortsätter i stället att vara en ensamvarg.