Lina Neidestam har just släppt sitt fjärde seriealbum om Zelda – karaktären som de senaste åren har gått att följa i både en mängd svenska och norska tidningar, och som hon har fått flera seriepriser för. Trots att hon som barn trodde att sådant som har med serier att göra, det går väl inte att försörja sig på, är det just det Lina Neidestam gör idag.

– Under uppväxten i Södertälje träffade jag aldrig en vuxen som jobbade med ”kultur”, jag trodde att man var tvungen att växa upp och få ett tråkigt jobb. Men jag förstod att det fanns folk som ”ritade Disneyfilmer” så i brist på bättre sa jag att jag ville jobba på Disney.

När en tidning gav Lina Neidestam uppdraget att rita en serie för dem med tjejer i huvudrollen började hon tänka att det kanske ändå går att leva på serierna. Sedan dess har hon också gjort det. Fast det har inte alltid varit lätt.

­­– Det har varit mitt drömjobb så mycket att jag varit helt tunnelseende i nästan tio år och bara jobbat. Så fort jag fick betalt så var det liksom ”Yes, nu kan jag jobba i två månader till”. Jag köpte mig tid för att det förhoppningsvis skulle lossna i någon avlägsen framtid. Och efter tio år lossnade det. Nu kan jag leva på det och det är såklart ett privilegium, säger hon.

Samtidigt har serietecknandet gått från att vara en hobby till att bli ett arbete. Ett jobb som kräver disciplin och som sällan går av sig självt. Det kan tyckas som att Lina Neidestams energifyllda karaktär Zelda liksom skapar sig själv. Som att hon har blivit en så pass egen person att Lina Neidestam inte behöver hitta på hennes historia utan mer bara teckna ner den. Men så är det förstås inte.

– Jag har problem med idéer varje dag. Jag fattar inte hur jag lyckas åstadkomma sex strippar i veckan.

En kvinnlig antihjälte

Den som känner Zelda vet att hon är en komplex karaktär. Hon har höga ideal men lyckas sällan leva upp till dem. Hon är kanske så som människor är mest. Men så som kvinnor trots det sällan porträtteras.

­– Kulturen lider ingen större brist på manliga antihjältar, men jag har alltid saknat den kvinnliga motsvarigheten. Ofta blir kvinnliga karaktärer utplacerade någonstans på hora/madonna-skalan, eller så kvoteras det in någon pungsparkande actionhjältinna i latexdräkt, och alla dessa roller har jag svårt att relatera till. Jag vill att Zelda ska få vara lika brölig, ynklig, egocentrerad och kåt som vilken manlig seriefigur som helst.

Lina Neidestam menar att Zelda måste få vara motsägelsefull.

­– Jag skulle tröttna så fort på en präktig huvudperson som alltid gjorde och sa rätt saker. Det är viktigt att hon ändå alltid fortsätter försöka göra om och göra rätt. Zelda ger ju inte upp iallafall.

På samma sätt är det med feminismen. Zelda är i tanken så mycket feminist att det överskuggar allt hon gör. Eller, hon tänker att det ska göra det i alla fall. Men istället lider hon av ett underdog-komplex där hon är så fast i sin offerroll att hon missar de privilegier som hon faktiskt har.

Zelda lyckas inte riktigt, men går det att vara en alltigenom ”god feminist”?

– Genom att lära sig lyssna och lyfta fram andra tror jag att man är en bra bit på väg. Att lära sig att be om ursäkt om man råkat häva ur sig något dumt, för herregud, det gör man ju! Ständigt utmana sig själv, läsa på och lära om. Och i praktiken är det också viktigt att utmana sina invanda beteenden.

”Kryllar av pilska heterohannar”

När Zelda var yngre spelade hennes sexuella begär också en tydlig roll. Hon har fått vara vulgär och jagat män bara för att få ligga.

Varför har det varit viktigt att låta henne vara sådan?

– För att fiktionen fortfarande kryllar av pilska heterohannar, styrda av okontrollerbar drift, medan de kvinnliga karaktärerna mest är till för männens begär. Zeldas sexualitet ska vara skamlös, skojig och helt på hennes egna villkor, det har alltid varit viktigt i serien.

När blev du feministiskt medveten?

– När jag läste Egalias döttrar, klyschigt nog. Jag var tolv år och hittade den i mammas bokhylla. Den hade en virkad ”pehå” på omslaget och det var förmodligen därför jag plockade ut den. Bokens tvärtomspråk verkade som en pedagogisk ögonöppnare för mitt barnajag, och när jag väl lärt mig se med de glasögonen var det omöjligt att sluta.

Trots tio år av hårt jobb och nästan lika många år med Zelda har Lina Neidestam inte tröttnat på henne. Det kommer att bli fler seriestrippar. Lina Neidestam har trots allt insett att det är serietecknare hon är. Att det faktiskt blev så tackar hon delvis sin mamma för. Både för att det var hon som fick Lina Neidestam att söka till serieskolan i Malmö för tio år sedan, men också för att hon inspirerade Lina som barn – mamman tecknade själv mycket.

– Från början inspirerades jag mycket av mammas teckningar. Uttrycksfulla, humoristiska figurer med schvung i linjen. Hon jobbar inte med det dock, hon ritade mest för sitt eget höga nöjes skull. Det finns många kreativa typer i släkten men ingen har jobbat med det. Jag var väl den enda som hade så mycket hybris att jag trodde mig kunna leva på det.