Jäderlunds diktsamlingar uttrycker en vilja att nå fram och en sorg över att inte kunna göra det. Viljan märks av ett allvarligt lekande. Då kontakt bryts påminns vi om ensamheten inför döden som var och en måste möta på egen hand. Den existentiella ensamheten utgör gravitationen i Jäderlunds poesi, medan leken är vad som får dikterna att spira. 

Romantik, flickskap, återbruk

Den 1100-sidiga antologin med Jäderlunds dikter (1985–2019) som Albert Bonniers förlag nu ger ut kan läsas både som en synnerligen egen poesi som spränger tidens gränser och som ett mystiskt historiskt arkiv över ämnen som legat i tiden. I 1980-talets språk- och romantikintresserade samtid sammanför Jäderlund språkfilosofi med barnsligt allvar, kärlek och natur. Under 1990-talets tredje-vågen-feminism kretsar böckerna kring flickskap, patriarkat och kropp. Internets genomslag ser ut att ha påverkat Jäderlunds poesi som under 00-talet genomgår en stilmässig förändring. Dikterna strömmar över sidorna i ett mer osorterat reflexivt flöde, kursiverade med varierad teckenstorlek och delvis  s p ä r r a d e  ord. Under återvinningens stora decennium, 10-talet, tar Jäderlund tillvara tidigare utsorterade och opublicerade alster i en diktsamling, liksom hon kärleksfullt återbrukar en brev­växling mellan två kända författare till poesi. 

Livet har kört fast under revbenen

Utmärkande för böckerna är att de glider undan en bestämd förståelse. Det går att få en känsla av vad de handlar om men då känslan ska upp till bevis värjer sig texten. Lärdom från en bok håller inte heller för nästa. Böckerna är så pass olika varandra. Däremot har dikterna en förmåga att fastna i läsaren om hen förhåller sig öppet till dem. Jaget måste låta dikten komma till sig, på diktens villkor. 

Jag läser Ann Jäderlunds böcker under en tid då jag är i separation från en kärlekspartner. Livet känns överväldigande i den värsta bemärkelsen, liksom alldeles för stort samtidigt som jag har en känsla av att vara utanför det. Det gör ont mellan revbenen i det som kallas magmunnen. Jag försöker kontrollera vad som ska komma, det vill säga, något som jag inte kan kontrollera. Stressen gör andningen ytlig. Det är som att jag inte släpper igenom livet, som om det kört fast under revbenen. 

Smärtan i ett nytt liv som vill komma fram

En sådan tid i grymma april är Jäderlunds poesi en trösterik samtalspartner, även om jag inte precis kan planera var, när och hur vårt samtal ska äga rum. Dikterna uppsöker mig. ”Revben som spänner” ur boken ”Blomman och människobenet” (2003) är en sådan. Dikten verkar skildra erfarandet av en graviditet i sitt slutskede och titeln kan syfta på då livmodern pressas mot revbenen som därmed spänns. Bebisen växer och vill ta sig ut men sitter ännu fast. 

”Vänta och spänna? Vänta och vänta? Vänta och spänna?

E n  l i t e n  b l o m m a  i  h u v u d e t s  i n r e .

Svagt svagt älskande inre. Älskande färg. Från huden till jorden. Jordens inre.”

Frågetecknen signalerar ett lyssnande inåt som avslöjar att livets rörelse är ett sammanblandande av passivt och aktivt, av att vänta och spänna. Filosofen Jonna Bornemark kallar det ”paktivitet” i sin aktuella bok ”Jag är himmel och hav” (Volante förlag) där hon etablerar graviderfarenheten som en horisont för att tänka livet. Ann Jäderlunds dikt blir en sådan horisont för mig. Den får mig att känna mig som del av livet, trots att det känns både övermäktigt och avskuret från mig nu. Att tänka är hos Jäderlund att samtidigt känna. Med raden ”en liten blomma i huvudets inre” visar hon att nytt liv förnims både via tanken och magen. Den gravidas erfarenhet av liv som trycker under revbenen är naturligtvis en annan än min, men i bägge fall gäller smärtan ett nytt liv som vill komma fram men ännu hålls inne. 

Ensam och tillsammans samtidigt

Existensen binder det levande samman, men att leva är som Bornemark uttrycker det samtidigt ”att existera på ett lite annat sätt än allt annat”. Hos Jäderlund innebär odelbarheten en sorg. ”Jag skulle vilja säga med fingrarna/ i munnen ’finger’”, förklarar diktjaget i debutboken ”Vimpelstaden” (1985). Munnen är en kritisk plats. Där möts språk och kropp och kan hindra eller möjliggöra en röst att komma fram. Jag rekommenderar läsaren att prova. När ordet inte kommer ut som ord (utan bara ett dovt läte) tar det sig upp mot skallen och slår ut där som en hörbar tanke. Jag känner mig mäktig som kan göra och höra ord på in­sidan av mig själv. Men när jag ser mig omkring och ser mig själv skäms jag. Vad håller jag på med? Skamset tar jag fingrarna ur munnen. 

Erfarenheten blottlägger den existentiella ensamheten som kommer av det som inte kan delas. Men språket som används för att kommunicera med andra kan uppta mig även då jag är skild från den sociala världen. Är jag då helt ensam? Med graviderfarenheten som utgångspunkt introducerar Bornemark också ordet ”ensamman” – den gravida är ju ensam och tillsammans samtidigt, vilket i grunden gäller allt liv. Nyordet får mening i relation till Jäderlunds poesi som både uttrycker sorg och ständigt rör sig mot ett samspel – med läsare, språk eller minne. 

”Jag blir fylld av språk”

Kroppslig mottaglighet är avgörande i mötet med Jäderlunds dikter som själva är kroppsliga, med både en markant hård och ytterst porös struktur. I en av författarskapets höjdpunkter, ”mörker mörka mörkt kristaller” från 1994, är den kroppsliga aspekten särskilt tydlig. 

”Näver sköna mörka bunke

Munnen under tunna hud

Ensam in i mörkret bunke

Vita mörka sköna hud

In i mörkret sköna bunke”

Rytmen är tungt dunkande. Kanske påminner den om hjärtslag från livet i magen, eller tarmarnas larm, ett ljud som enligt Bornemark låter ungefär som en tunnelbana för fostret. Oavsett händer något i mig under läsningen. De specifika orden glömmer jag men språket som sådant sätter sig. Jag blir fylld av språk och får en stark lust att skriva. Som diktjaget uppmanar sin motpart i den senaste (men inte sista?) boken av Jäderlund: ”tala du med”. 

”Hur liv hänger samman i separationens tid”

Jag cyklar genom ett nästan utslaget Malmö. Det gör ont mellan revbenen och ont i ögonen. Något ska glida över i ett annat, och jag är rädd. Säkert är många rädda och oroliga idag, då vi väljer att kriga och vara rädda för varandra hellre än att försöka nå fram. Liv separerar i ständigt nya former, men inte för att vi ska hålla oss från varandra utan för att vi ska kunna dela det. Jäderlund uppmärksammar trevande hur liv hänger samman, i separationens tid.

”När gula droppande blommor faller. Och allting ute verkar andas.

Finns det inte då där? Finns det    i n t e   d å

i  d e t ?

Och delar sin smärta med min?”