Ia Genberg, som har stampat på lite i utkanten av det litterära Sverige, gör lite av båda i sin feberanstrukna minnesroman ”Detaljerna”. Den tar avstamp i virusets tillstånd av lätt hallucinatorisk feber, av den sällsamma känsla av helhet som kan uppstå när tiden och rummet börjar flyta.
Jaget börjar minnas en annan gång då hon hade en liknande sorts feber, då var det malaria i ett främmande land, en resa med hennes älskade Johanna.
Det blir inledningen till en berättelse uppdelad i fyra, där varje del fokuserar på en relation.
Först Johanna, den målmedvetna, som tar sig an det mer tvekande, fokuserade berättarjaget med samma tvärsäkra energi som hon sedan gör karriär inom radio och tv med, efter att hon lika målmedvetet dumpat henne när en annan relation kändes mer i samklang med den hon ville bli.
Sedan Niki. En gränslandsperson av det slag som de tidiga vuxenåren tycktes full av, vad hände med dem sedan? Förmodligen tippade de och blev antingen välanpassade och ”normala” eller kollapsade på riktigt: missbruk, psykisk sjukdom. Men när jaget möter Niki och flyttar in i hennes kaotiska lägenhet är hon precis så där vibrerande, nästan helt jävla tokig, som skapar ett särskilt energifält. Hon ljuger om det mesta, gör sig efterhand av med alla som kommer henne nära och berättarjaget gör sig redo för att det kommer hända också henne. Ändå gör det ont, dagen när Niki försvinner och sedan aldrig mer hör av sig.
Som en konstant mellan uppbrotten finns vännen Sally, Ia Genberg sjunger vänskapens lov med samma mjuka precision som hon skildrar de andra relationerna.
Nästa möte är med fadern till hennes barn, en undflyende kärlek, vars främsta uppgift kanske är just den, att göra hennes barn med henne och sedan försvinna ut i periferin.
Den allra viktigaste detaljen är ändå mamma. Hon får sista kapitlet, Brigitte. En mamma utan riktig kapacitet för att leva, grundskadad av ett övergrepp i tonåren. Hon försöker vara följsam och inte stöta sig mot tillvarons hårda kanter, inte börja blöda för hon vet inte när det i så fall skulle sluta. Men det går ju inte. När hennes lilla dotter är nyfödd och för ett ögonblick är i livsfara tappar hon greppet om verkligheten och går in i en psykos. Hon lämnar den långsamt, steg för steg, för att försiktigt tassa i utkanten av livet under resten av sina dagar.
Ia Genberg skriver rakt och varsamt, plockar fram och undersöker ögonblick som i stunden kanske bara såg ut som ännu en liten skärva liv bland alla andra men som efteråt framträder som en avgörande detalj. Det finns en värme i blicken på det förflutna jaget, men det smetar aldrig till sig. En krasshet och en respekt för det förunderliga som kan uppstå i våra vanliga liv, skärper till det mjukt rinnande berättandet. Som om både feberflödet och det nyktra granskandet behövs för att förstå något om livet som varit.
Starkast är berättelsen om mamman och den om de sköra och stökiga unga åren med Niki, bitvis är ”Detaljerna” nästan alltför varsam, man vill ha mer än de utsökt utvalda detaljerna, mer kött, mer blod.
Men Ia Genbergs handlag är trots allt helt suveränt, 1990-talets Stockholm väcks till liv, människorna spritter till och blir hela personer, av bara några raders omsorg, mammans 60-tal, jagets tillbakablickande. Och det hon fångar, just hur svårgreppbar berättelsen är om vilka vi är och har varit och vilka vi blev, hur lätt den faller sönder. Men att svaret kanske inte finns i det allomfattande utan:
”… att det bara handlar om en noggrannhet i blicken på allt, då jag kan släppa mig själv och rikta min uppmärksamhet utåt, alltså på riktigt utåt. Det är där den förhöjda livskänslan finns, i min vakna blick på en annan.”
Och just det gör Ia Genberg som ingen annan. Ser.
