Halvvägs genom jubileumsåret – i sommar är det 100 år sedan Ingmar Bergman föddes – har vi redan fått ta del av en rad böcker, filmretrospektiver, utställningar, samtal, artiklar, monologer, poddar och teateruppsättningar, både i Sverige och utomlands. Under hösten trappas firandet upp och när finalen nås i december kan vi garanterat se tillbaka på ett överflöd som väl matchar det stinna julbordet i ”Fanny och Alexander”. Och kanske känna mättnad därefter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att firandet är så storslaget är inte så konstigt. Som regissör har Ingmar Bergman nått en legendarstatus som få andra svenska konstnärer ens kommit i närheten av. Och med tanke på att så gott som alla – även de som knappt sett en film – har en åsikt om honom, vill många vara med på partyt.
Redan skrivits spaltkilometer
Men vad finns att säga som inte redan är sagt? I förordet till ”Alla talar om Bergman” skriver författaren Andreas Fock hur Tommy Berggren, ett av de tänkta intervjuobjekten, tvärt slängde på luren efter att ha beskrivit mästerregissören som överskattad med bara ”en handfull bra filmer” gjorda och undrat ”vad fan ytterligare en bok om Ingmar Bergman skulle vara bra för”. Berggren har förstås en poäng – det har redan innan jubileumsåret skrivits spaltkilometer om denna karriär och ett par av böckerna som släpps i år är till och med nyutgåvor av gamla verk.
Den tvetydiga titeln ”Alla talar om Bergman” är alltså en perfekt problembeskrivning, samtidigt som den skvallrar om innehållet: en stor samling nygjorda intervjuer med personer som arbetat tillsammans med regissören. De är inte bara skådespelare – här återfinns även ljudtekniker, elektriker, fotografer, scenografer, restaurerare och kostymörer.
Hamnade i skottgluggen
Även om det är intressant att läsa om vissa skådespelares minnesbilder – som Inga Landgrés om den debuterande regissörens osäkerhet under inspelningen av ”Kris” 1946 – så är det just berättelserna från de andra yrkesgrupperna som är mest spännande. Dels för att de sällan hörts och dels för att de, till skillnad från skådespelarna, varit mer utsatta för de beryktade vredesutbrotten.
Scriptan Katinka Faragó jobbade med Bergman i över 15 produktioner och var en av dem som ofta hamnade i skottgluggen. Hon säger: ”Jag tänker ofta att om mina barnbarn skulle bli behandlade så skulle de bara gå därifrån. Jag förstår inte att jag stannade. Men det var så mycket annat som var fint och vi hade väl en annan respekt för överheten på den tiden.”
Liknande berättelser om de tvära kasten mellan värme och vrede är återkommande boken igenom och att reflektionerna sker med nutida ögon gör att det inte bara blir tom nostalgi.
Lite i rappaste laget
Andreas Fock håller en öppen och lättsam ton i intervjuerna. Känslan är lite som att sitta med vid fikabordet och höra anekdoter om en gammal bekant. Perfekt för skön sommarläsning, men några extra följdfrågor och fördjupade samtal hade inte skadat – 25 personer fördelat på 260 sidor är lite i rappaste laget.
Utav dessa 25 så är det inte många av de intervjuade som faktiskt varit med på de stora filminspelningarna, åtminstone om man bortser från ”Fanny och Alexander”. Det gör att tonvikten ligger på den sista delen av Bergmans karriär med teateruppsättningar och tv-produktioner. Det är synd, men med tanke på karriärens långa tidsspann har det förstås sina naturliga förklaringar.
”Alla talar om Bergman” sätter absolut inte punkt för det långa samtalet om regissören, men den har en välkommen plats under jubileumsåret. Som vörtbröd på julbordet.
