Huvudpersonen i Riv alla tempel (Atlas), Johan, flyttar från Nyköping till Sundbyberg och börjar hårdträna efter att ha varit överviktig i tonåren. Någonstans på vägen spårar det ur. Han börjar ta anabola steroider och viger hela sitt liv åt den egna kroppen.
– Jag har länge intresserat mig för manlighet och normer kring mäns utseende. Den manliga kroppen är ett outforskat område inom litteraturen, säger Henrik Bromander.
Varför tror du att det är så?
– Män ser sig som individer och inte som en grupp. Få utforskar manlighet på ett problematiserande eller analyserande sätt. Det hänger ihop med en allmän tysthetskultur hos män som kön, där man inte ska prata om problem och saker som är konstiga.
Bodybuilding som sport verkar otroligt utseendefixerad?
– Det är som en blandning mellan hundutställning och konståkning. Det är en bedömningssport, där man blir bedömd för sitt utseende av en domargrupp, samtidigt som man gör olika poser. Att det är så lite prestationsmoment i utförandet gör att den inte accepteras som sport. Kroppsbyggarna vill själva få in sporten i OS, men samtidigt så tillåts inte dopingkontroller på de stora tävlingarna. Många inom eliten tar steroider.
Henrik Bromander har själv tränat mycket thaiboxning, som han själv menar har likheter med bodybuilding, i och med att det är mycket fokus på just kroppen. Under skrivandet av boken har han gjort mycket research, och intervjuat både kroppsbyggare, och personer som har tagit anabola steroider. Han menar att kopplingen mellan yta och kroppslighet hänger ihop med klasstillhörighet.
– Inom bodybuildning och andra sporter där det handlar mycket om kropp, som MMA och thaiboxning, kommer en övervägande majoritet från arbetarklassen eller lägre medelklassen. I finare miljöer får man nog lära sig att det inte är så fint att använda sig av kroppen eller lyfta fram den.
Samtidigt finns ju samma kroppsideal i samhället i stort, bara att bodybuilding är lite mer extremt?
– Ja, hela den gymkultur som vi har idag, där alla ska gå på gym och träna, kommer från bodybuildingen. De övningarna skapades av folk som började träna med vikter för att bygga muskler.
Men kroppsbyggarvärlden är ännu mer extrem idag?
– Vårt ideal med tvättbrädemage och svällande muskler kommer ju från hur kroppsbyggare såg ut på 1950- och 60-talen, när det blev ett fenomen i Kalifornien. När steroiderna lanserades på 1970- och 80-talen så exploderade det, samtidigt som fler började dra sig åt en skuggmiljö. Det finns en bitterhet i kroppsbyggarvärlden idag. De känner sig föraktade, fastän de har lagt grunden till den träningshysteri som finns nu.
Det är ju intressant med tanke på hur man i den vanliga gymvärlden gärna framhåller vikten av hälsa istället för yta?
– Ja, det är märkligt. Samtidigt finns självsvält och ätstörningar där. Folk proppar i sig preparat, inte bara steroider, men också kosttillskott. Det kan vara raka motsatsen till vad som är bra för ens kropp. Det finns inte alltid likhetstecken mellan en snygg yta och hälsa.
Hur skildrar du det i boken?
– Träningen är något som Johan tjänar på, som han får lycka från och som gör hans liv bättre. Men så går han över en kritisk punkt, där han tränar för hårt och tar steroider. Vissa av de valen som han gör får ödesdigra konsekvenser. Men det är svårt att se exakt var gränsen mellan hälsosamt och ohälsosamt går, även om den finns där. Det är en intressant balans.
Henrik Bromander är en otroligt produktiv person som nyligen även har kommit ut med novellsamlingen Korrespondensteorin och serieromanen Smålands mörker. Dessutom sätts teaterpjäser baserade på hans serier upp på både Regionteatern i Kronoberg och Blekinge och Turteatern i Stockholm i vår.
Han pendlar mellan olika uttryck, men alltid med intresse för människors mörker och ömhet inför deras förmåga att fucka upp sina liv. Att Riv alla tempel skrevs som just en roman handlade om att han var rädd att det skulle bli banalt i serieform.
– Som serie riskerade den att bli mer av en freakshow. När jag får idéer känner jag ganska snabbt om det fungerar som en serie eller inte. Det kan också ha att göra med att vissa moment kan vara svåra att teckna.
Vad syftar titeln på?
– Den kan tolkas på olika sätt. Folk som tränar mycket ser sin kropp som ett ”tempel”, en plats att be och offra på. När träningen och allt som följer på den blir destruktiv rasar templet sakta samman. Man kan också se det som en normkritisk titel, där berättelsen blir en del i ett försök att förstöra den begränsade mansrollen inifrån och rasera de patriarkala bojor som fängslar män såväl som kvinnor, säger Henrik Bromander.
Sanna Samuelsson
