– Jag hamnade i en incident under en nazistdemonstration för några år sedan. Det var så obehagligt och gjorde min släkts lidande under naziåren så påtagligt i mitt minne. Efter det pratade jag mycket med mina kusiner i Nederländerna och vi enades i känslan av att fortfarande bära krigsåren i oss. Jag blev bara tvungen att gräva vidare bland egna minnen, mina kusiners minnen och alla dokument på nederländska arkiv.
Vad är sant, vad är fiktion?
– Allt är sant. Händelser och skeenden är naturligtvis här och där iklädda romanens berättelseform. Men allting har jag fått bekräftat under uppväxtåren från förstahandskällor. Ganska mycket är också mina egna minnen. Upptäckter i arkiv skriver jag i en mer redovisande ton.
Har krigsåren präglat din släkt?
– Ja. Mycket mer än vad jag trodde förr. En sorg fanns där som aldrig lämnade dem. Vi barn lärde oss vad vi kunde säga och inte borde säga för att inte väcka rovdjuret, minnet av krigets förödelse i de vuxnas sinnen. Hemma hos min farmors syster, Co Vijlbrief, som är med i det här textstycket, var dörrarna alltid avhäktade när jag var barn. Hon var livlig och energisk men efter tiden i koncentrationslägren klarade hon inte av instängdheten. Och efter fyra år i arbetsläger, var min fasters man Bart när han blev äldre och alltmer dement ständigt skräckslagen för att han trodde att soldater skulle komma och hämta honom.
Vad berättar din bok för samtiden?
– Om det farliga i att tro på dagens nationalkonservatism. När de lyfter fram ”svenska folket” menar de ett samhälle där avvikande åsikter inte längre ska brytas mot varandra utan i stället förgöras. Mina släktingar reagerade över likriktningen, konformismen och såg vad den ledde till. I dag är den en etablerad retorik inte bara hos nazister utan även hos Sverigedemokrater.
... Min farmors syster Co Vijlbrief går genom Leidens gator. Hon har just passerat över Koornbrug och går lugnt uppför den korta Koornbrugsteeg till Breestraat strax intill Leidens stadshus. Hon ser busshållplatsen och går långsamt fram till den.
Så svårt att få tag på material, så svårt att få tag på sprängmedel. Senare under kriget skulle brittiskt flyg komma att leverera dynamit och vapen till motståndsrörelsen i Nederländerna via fallskärmslaster. Men nu, när Co går över Koornbrug upp mot Breestraat ett knappt halvår efter att motståndsgruppen bildats, är hon glad att allt arbete hon har lagt ned äntligen har givit resultat. De dynamitpatroner som kunnat samlas in från lojala kontakter på arbetsplatser, på verkstäder och byggen har blivit färre, betydligt färre, och hon är glad över den plötsligt stora lasten som kommit till dem, en förutsättning för att kunna agera.
Färdvägen var till stora delar okänd för henne, men hon var nöjd över att den vädjan hon långt tidigare hade lagt ut nu hade hörsammats, äntligen hörsammats. Den dynamit som inte tagits i förvar av ockupationsmakten var nogsamt reglerad och allt svårare att få fram. Mycket var insamlat, eller användes av tyskarnas egna ingenjörstrupper.
Hon låter sig inte stressas. Och vid den överenskomna mötesplatsen stannar hon, strax intill busshållplatsen, och hon väntar vid de gamla stadshusbyggnadernas avslutande korta pelargång.
En liten grupp människor står en bit ifrån henne, det är fyra äldre män som verkar känna varandra, och en mamma med sin lilla dotter.
Efter bara några minuter kommer bilen och Co ser att sonen De Jong sitter bakom ratten, och bredvid honom hennes egen Jan, vännen från motståndsrörelsen och uppväxten i De Kooi.
Hon tar ett steg fram men hejdar sig. Ett större fordon, en stor svart skugga kommer från motsatt håll, sneddar över gatan och stannar på tvären bakom Jans och De Jongs bil. En täckt militär lastbil som nu står där med motorn igång, och tyska soldater hoppar ut.
Beväpnade tyska soldater.
En kontroll.
Co tar några steg åt sidan och avvaktar. Några av soldaterna kommer emot den lilla gruppen människor vid hållplatsen och några andra öppnar samtidigt dörrarna till bilen och ber de två, Jan och sonen De Jong, att kliva ut.
Soldater visiterar en av de äldre männen, vänder sig så mot henne och ber henne öppna sin handväska. Nej, hon har ingenting i den som skulle kunna väcka deras intresse, bara vanliga, personliga ägodelar. En soldat drar snabbt upp hennes hand som hon fört ned i väskan. Han vill själv kontrollera. Och hon låter honom leta i väskan samtidigt som hon ser mot bilen. Har hon vinkat åt dem? Nickat kanske, men inte mer. Soldaterna kan inte ha hunnit se att det finns en koppling.
Den unge tysken rotar runt i hennes handväska, glasögonen, sjalen.
Men vad händer vid bilen?
De båda männen har klivit ut och står nu på gatan och pekar och gestikulerar. Hon hör inte vad de säger. När ena bakdörren öppnas ser hon lådan. Den ligger där på passagerarsätet mitt framför dem alla och en ung soldat kallar till sig en man med svart uniform, någon typ av befäl. Han går genast fram till baksätet, ser på lådan, ser på Jan och De Jong och vänder sig åter mot lådan.
Han står i vägen, hon ser bara hans stora ryggtavla när han böjer sig in i bilen. Men de måste väl ha kamouflerat lasten!
Nu vänder sig befälet halvt om igen. Lådan är öppen och hon ser de många färgerna, de många färgglada tygerna.
– Tyger ja, tyger, säger De Jong.
Jan nickar.
Befälet för handen längs lådans sidor, känner på den, under, ovanpå, och börjar lyfta ut alla tyger. Andra soldater slår igen bakluckan och går runt bilen. De har lyst under den, in i varje skrymsle. Men befälet är inte klar med lådan.
Tyg efter tyg lyfter han ut och lägger på sätet, känner på botten, drar handen längs lådans innersidor. Så tar han ett par steg bakåt och ser mot soldaterna som fortfarande visiterar den lilla gruppen människor vid hållplatsen.
– Kan vi... Är ni klara? Kan vi åka nu? frågar Jan.
Befälet vänder på huvudet.
– Åk. Han vinkar åt dem att ge sig iväg och Jan och De Jong sätter sig åter i bilens framsäte.
Då bilmotorn tänds skramlar det till. Befälet hör det, den lilla men tydliga dunsen. Även Jan hör det, och även sonen De Jong.
Ljudet av något fast, som kommit ur sin position i trälådans gömda utrymme och med en svag duns dunkar mot lådans sida. Något tungt, något av metall.
En sekund blir de alla stående. Så låter sonen De Jong motorn rusa och bilen kör ut på gatan med hög fart.
Skotten. Så förödande, så slutgiltigt. Nej, inte som i berättelser, aldrig som i böcker.
Höga, överraskande explosioner.
Den tyske officeren har dragit sin pistol och skjuter mot bilen.
Skotten ekar. Skott efter skott. Så högt, så definitivt.
De ljudande skotten kastar iväg sina projektiler mot den flyende bilen. Mot hennes Jan. Och hon ryggar tillbaka som de övriga, den lilla gruppen människor vid hållplatsen som slängt sig åt sidan, som skrikit, som hopsjunkna står kvar medan smällarna ekar. Som de övriga som nyss väntade på bussen.
De värnlösa, gamlingarna.
Jan, De Jong. Vad händer med deras bil, deras last, vad händer med dem själva?
Jan.
Befälet har slutat skjuta. Kanske är ammunitionen slut. Hur många skott har han avlossat? Hur många skott har träffat den flyende bilen, de flyende männen?
I tumultet har hon inte kunnat se.
Men visst står bilen där nu, visst står den uppkörd på trottoaren med fronten mot husväggen ett ganska långt stycke ned på andra sidan gatan, just i hörnet till en port, nej en gränd, en liten gränd ett stycke ned på andra sidan. Den tyska officeren springer fram några steg, så stannar han, springer tillbaka mot den täckta militära lastbilen och skriker åt soldaterna. Skriker ut sina order.
Några av dem hoppar in i lastbilen. De övriga följer befälet som åter vänt sig mot den stillastående bilen där borta och börjat springa mot platsen. De höjda gevären, alla med höjda gevär. Alla riktade mot bilen som orörlig, tyst, står inkörd i husväggen därframme.
Soldaterna springer, lastbilen rullar sakta bakom dem. Försiktigt men skyndsamt kommer de närmare den stillastående bilen. Alla med höjda vapen.
Sitter någon kvar i bilen? Är Jan och De Jong kvar? Hon ser inte, avståndet är för stort.
De är framme nu, tre snabba skott som ekar mellan byggnaderna och alla runt henne ryggar åter instinktivt undan, sjunker ihop, täcker huvudena med armarna. Men Co står nu still och tittar bort mot bilen. Hon måste se.
Visst öppnar de dörrarna nu, soldaterna. Framdörren vid förarsidan. Och passagerarsidan. Så bakdörrarna. Men inga skott.
Sitter det någon där? Någon människa?
Soldaterna går runt bilen.
Och så, några snabba steg från befälet. Han pekar, gestikulerar. Hon ser soldaterna rusa in i den smala gränden. Bilen blir stående. Ett par soldater väntar vid lastbilen.
Cos dotter Rie sitter och skriver i sitt anteckningsblock. Hon skriver på någonting till skolan, en av alla hennes läxor och Co har svårt att lyssna till vad hennes dotter säger men hummar då och då ett ja.
Rie är upptagen med sin uppgift och reagerar inte på det återhållsamma gensvaret från sin mamma. Bara hon då och då får höra ett godkännande, ett ”fortsätt så” är det tillräckligt.
Co försöker sitta still. Vad hade hänt? Hon visste inte. Lastbilen hade varit kvar med några av soldaterna och hon såg aldrig de övriga uniformerade fotsoldaterna komma tillbaka ut ur gränden.
Hon hade väntat så länge hon tyckte var möjligt innan hon vandrat därifrån, åt motsatt håll. Hon ville inte exponera sig för mycket, inte riskera något.
Och hon hade inte sett om männen var kvar i bilen. Hon hade inte heller sett om någon lyfte ut lådan ur bilen. Hade tyskarna aldrig lyft ur den? Var den inte kvar?
Hon ser upp och möter Ries blick. Hennes dotter måste ha suttit och tittat på henne en stund. Hade hon sagt något?
Rie sitter med munnen halvt öppen.
– Jag är klar. Ska vi inte gå och lägga oss?
Jovisst. Visst skulle de lägga sig.
När banvallen någon kilometer från stationen lyser upp är mörkret kompakt över Leiden. När de stora eldsflammorna för en sekund ger ett kraftigt ljus över spåren i norr, över sumpmarkerna vid kvarnen De Herder, ligger Co i sin säng, vaken. Hon hör inte det dova långa mullret, hon hör inte de upprörda rösterna. Men en stund senare hör hon det lilla gnisslet när luckan till brevinkastet öppnas, det svaga suset när ett papper sakta föser undan luften i farstun och dalar ned mot hallgolvet, den avslutande klatschen när det landar.
Hon går genast upp. Rie sover tungt i sängen intill. Hon går till dörren och lyfter upp pappret.
”De har kasserat drygt 20 meter järnväg med omgivning. Mår bra.”
Co sjunker ihop innanför ytterdörren i hennes och Ries lilla lägenhet i De Kooi.
De hade lyckats.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
