BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Vi bråkade så mycket under våra dansträningar att vår fritidsledare tyckte att vi skulle börja med teater för att lösa bråken. Vi började spela upp vardagliga händelser från hemmet, ibland något så enkelt som att köpa mjölk. Men senare började vi också spela upp händelser om varför vissa blev tvungna att hoppa av dansgruppen, säger Dona Mansour.
Skrattet sätter sig i halsen
Föreställningen börjar med att huvudkaraktären Leyla kommer hem klockan nio på kvällen. Senare, klockan tre på natten, kommer hennes bror hem. Det är här den första skillnaden uppenbarar sig. Leyla har fått stryk och en utskällning för att hon kommer hem alldeles för sent. Till en början kan det verka komiskt, flertalet i publiken skrattar till och med när ett slags stereotyp av en moder från Mellanöstern visas upp, hon talar snabbt på arabiska och på svenska med mycket brytning, tankarna förs till Gina Dirawis karaktär Khadidje som gjorde komik av den arabiska modern. När sonen kommer hem händer ingenting. Men när skrattet har lagt sig eller satt sig i halsen nystas verkligheten upp, det som till en början ser roligt ut förvandlas till ett skådespel om kontroll och förnedring. Upp-repade gånger kallar modern sin dotter för hora och den äldre brodern hjälper till.
– Vi vill visa en verklighet som det inte talas om, om tabun, om den inre kulturen och det vardagsliv som många unga kvinnor i dag möter. Men vi vill också skildra hur pojkar och flickor behandlas olika och väcka uppmärksamhet till folk som faktiskt har det svårt. Vissa föräldrar har efter att de sett -föreställningen bett sina barn om ursäkt för hur de har behandlat dem, berättar Dona Mansour.
Pjäsen kom till efter att fritidsledaren Aqsa Lashari börjat skriva ned berättelserna från teatertillfällena. Det är även hon som har producerat föreställningen. Hittills har de spelat upp föreställningen i Borås och i Lidköping. Nästa stopp är Backa Kulturhus på fredag.
– Jag vet hur det är att vara en ung kvinna från förorten. Det är tufft att se sina bröder och sina bröders vänner bli sönderslagna, skjutna eller bli kriminella. Men den bilden finns redan, alla vet hur killarna har det i förorten, hur svårt det kan vara. Inte ens jag kan tänka mig vad de som har det allra värst får genomlida varje dag. Men vi måste också berätta tjejernas berättelser, om hur de har det. Så det är väldigt viktigt för mig att föra tjejernas talan vidare, visa verkligheten. Det är därför vi gör den här -föreställningen, säger Aqsa Lashari.
Knackade dörr
När de startade dansgruppen för snart fyra år sedan var det ungefär 15 tjejer som var aktiva. I dag är det tio kvar, säger hon. Men det kunde ha varit ännu färre. Aqsa Lashari berättar om hur hon åkte och knackade dörr hos de tjejerna som slutade komma på dansträningarna och satte sig i föräldrarnas kök och bad dem släppa ut sina flickor, att de skulle lita på henne och att de skulle vara säkra hos henne. Hon säger att det finns ett slags kultur i vissa delar av förorten om att tjejerna ska vara hemma tidigt och att de ska uppföra sig på ett visst sätt, annars finns det risk att hon blir kallad saker eller att de ska få ett rykte om sig att inte vara väluppfostrade. Och då kan det gå illa. Hon berättar om en händelse som utspelade sig för ett år sedan.
– Mitt under en dansträning så stormade en man in. Han var storebror till en av tjejerna som var med i dansgruppen, han tog tag i hennes hår och släpade ut henne ur lokalen. Sedan när de kommit utanför så började han slå henne. Jag sprang efter men kunde inte göra någonting. Jag vet ännu i dag inte varför det skedde, om det var dansen eller om hon hade gjort någonting annat som hade gjort brodern så arg. Den tjejen kom aldrig mer tillbaka. Denna scen har vi även fört in i föreställningen, berättar Aqsa Lashari.
Nada Mansour är mor till Dona och två andra medlemmar i Warrior- Queens. När hon såg föreställningen första gången så upptäckte hon att hon kände flera familjer som behandlade flickorna på det sättet som Leyla blir behandlad i pjäsen.
– Leylas mamma och bror kommer från en kultur som behandlar tjejer på ett visst sätt, där kvinnorna måste vara hemma och sköta hushållet, inte bära korta kläder, inte få vara ute. Dans är ingenting stort tycker jag. Men det finns vissa som tycker att det inte är något som en tjej ska syssla med. De är rädda för att något ska ändra hennes tankar eller att omgivningen kommer tänka dåliga tankar om henne, säger Nada Mansour.
Hon berättar att hon också blev arg när hon såg pjäsen för att hon tyckte att tjejerna visade upp en felaktig bild av verkligheten, hon kunde inte identifiera sig med modern i pjäsen.
– Jag ville inte att mina döttrar skulle visa att vi är så, för vi är inte så. Men sedan tänkte jag att det var okej, de kan visa folk hur andra har det hemma, säger Nada Mansour.
Kan känna igen sig
”Vår Verklighet” vill belysa en dold sanning. Dona Mansour tror att om man kommer utifrån så kommer man att bli förvånad hur tjejen i pjäsen behandlas, men om man själv kommer från en sådan familj så kommer man att känna igen sig.
– Man får olika tankar om den här föreställningen beroende på vilken bakgrund man har, säger hon.
