– Yes, haha. Actually I AM ready to testify, svarar han med ett skratt som andas artighet. Kan tänkas att han fått just den frågan några gånger…
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är 50 år sedan den där kvällen på Grande ballroom i Detroit. Låtarna på Kick out the jams finns bara som liveversioner och de är anledningen till att Wayne Kramer nu turnerar runt med vad han kallar MC50.
– Jag trodde aldrig att jag skulle turnera runt och framföra skivan Kick out the jams med de musiker jag har med mig nu… Skulle någon sagt det till mig 1968 så hade jag svarat att de var galna, förklarar han.
Samtidigt har du pratat själv om att när du var yngre och MC5 var som störst så var du säker på att du skulle leva för alltid och ”dominera världen”.
– Det är vad unga personer tror. De tror även att de vet allting, och det gjorde verkligen jag, svarar Wayne, och skrattar den här gången mer genuint.
MC5 nådde aldrig någon världsdominans. Men deras inflytande på efterkommande rockmusik går knappt att överskatta. Hade det inte varit för dem och kollegorna från samma stad, Stooges, med Iggy Pop i spetsen, hade exempelvis punken aldrig uppstått. Åtminstone hade den inte låtit likadant.
Det som särskiljer MC5 ytterligare är deras politiska ståndpunkter. De befann sig från ruta ett på den yttersta vänsterkanten, med amerikanska mått mätt. Tillsammans med managern John Sinclair grundade de The White Panther party, en tydlig blinkning till Svarta pantrarna, som var ett antirasistiskt kollektiv på vänsterkanten. Wayne Kramers politiska engagemang har hållit sig intakt genom åren.
– Ja, jag tror inte att man förlorar det. Om man väl skaffat sig ett djupt engagemang kring varför saker är som de är och vilka krafter som skapat vårt samhälle så förlorar man inte det. I alla fall så har inte jag gjort det.
Musiken ofta politisk
På 1960-talet gick musikrörelsen och politiken många gånger hand i hand. Vår nutid ser rätt annorlunda ut, och inte minst i USA där en viss president blivit framröstad och styr landet. Men Wayne Kramer menar att han ändå inte har förlorat hoppet.
– Men jag ser det som att hopp är en fantastisk frukost, men en bedrövlig middag. Hopp är inte nog. Det måste komma ihop med ansträngning. Det finns en punkt där teori inte räcker, utan något man faktiskt måste gå ut och göra. Det är det enda som kan göra skillnad. Inte sitta framför sin dator och klicka att man gillar det och det.
Den sortens aktivism kan tyckas ha gått lite förlorad i både samhället och musikrörelsen idag?
– Jo kanske, men jag är inte säker på att jag håller med dig helt. Jag tycker det verkar finnas många unga människor som bryr sig och höjer sina röster. I USA ser vi korruptionen på högsta politiska instans och jag tror att den generella handlingen är att protestera.
– Det är så illa just nu att förr eller senare så kommer det sunda förnuftet att segra igen. Den här presidenten har ett beteende som är över alla gränser och långt förbi vad folk tycker är acceptabelt.
Wayne Kramers egna engagemang tar sig olika former. Sångaren och låtskrivaren Billy Bragg startade i Storbritannien initiativet ”Jale guitar doors”. Det är ett projekt som förser människor i fängelse med instrument och använder musiken som rehabilitering. I USA är samma initiativ startat av Kramer, med hjälp av Bragg. En rolig kuriosa i sammanhanget är att ”Jale guitar doors” är titeln på en The Clash-låt. Låten handlar om ingen mindre än Wayne Kramer och hans egna tid i fängelse på 1980-talet.
Tiden efteråt svår
Han har många gånger pratat om den perioden. Efter att MC5 hade lagt ner befann han sig på botten och var både alkoholist och drogmissbrukare. Fängelsedomen på två år fick han för att ha langat kokain. Så han vet vad han pratar om när han pratar om amerikanska fängelsesystemet.
– För mig är det här engagemanget både personligt och politiskt. Fängelse förändrade inte mig till det bättre. Jag tror inte att det gör det med någon. I USA låser vi in fler personer än något annat land i världshistorien och jag känner en enorm frustration över det. Så om jag kan tillföra något till rehabilitering och våldsmotverkande så är det ett steg i rätt riktning.
Wayne Kramer var ändå den från MC5 som klarade sig bäst. Både sångaren Rob Tyner och gitarristen Fred ”Sonic” Smith dog unga. Tyvärr före att medlemmarna hann sluta fred efter ett stormigt uppbrott.
– Vi slutade på ett så hjärtekrossande sätt att vi aldrig riktigt återhämtade oss. Vi fick aldrig känna varandra som vuxna, förlåta eller läka. Men det är en av anledningarna till att det gör mig så glad att få göra det jag gör idag. Jag får chansen att hylla det vi skapade och gjorde, de positiva sidorna av MC5.
I kretsarna kring MC5 fanns som nämnt bland annat Iggy and the Stooges. En del kontakt finns fortfarande idag.
– Ja, jag springer på Iggy då och då. Vi är jättebra vänner och har varit det under en lång tid nu. Det har hänt att vi stått på scen samtidigt.
Återförenades 2004
När Wayne Kramer återförenade, eller vad man ska kalla det, MC5 första gången, 2004, så turnerade de med en rad olika gästartister som ersatte de forna medlemmarna. Där ibland var Nicke Andersson från Hellacopters och Pelle Almqvist från The Hives.
– Jag följer svensk musik litegrann och jag har många vänner i Sverige. Det var fantastiskt att ha Nicke Andersson i bandet och förhoppningsvis kan vi göra något mer ihop. Han är en underbar musiker och en bra person.
Alla som någon gång sett Hellacopters rörelsemönster och poser på scenen och samtidigt känner till MC5, vet var det kommer ifrån. Detroitbandet satte en ny standard för hur ett rockband skulle röra sig. Wayne Kramer har tidigare berättat att de i sin tur lånade det från frijazzens saxofonister. Hur de liksom böjde sig bakåt och sträckte instrumentet i luften. De försökte bara göra likadant, fast med gitarrer. Nu nämner han även Motownartisterna och Chuck Berry som influenser.
– Allt det där är en del av konstformen rock. Det är både musik och dans och fortfarande viktigt för mig. Jag gör en del av de där grejerna fortfarande men har även en del nya moves, skrattar han. Jag älskar att dansa och att uppträda. Jag skulle inte kunna stå still när jag spelar gitarr.
Kramers vanliga jobb är sedan många år tillbaka att musiksätta film och tv-serier. 70 år gammal har han inga planer på pension eller att slå av på takten.
– Det är arbete som jag tycker om att göra. Och jag har även en femårig son som är min stora glädje i livet. Mitt första och enda barn. Han är en handfull, men en helt underbar handfull. Jag har ett rikt liv och har blivit lyckligt lottad.
”För mycket trubbel”
Att MC5 inte blev större än de blev i sin samtid har Kramer tidigare förklarat med att de ”var för mycket trubbel för att bli stora popstjärnor”.
– Haha, jo, så var det. Bevisligen så var vår politik för komplex för skivbolagen. De ville att artisterna bara skulle vara underhållare och framföra sina sånger. Men vi såg inte det som vår roll. Vi såg oss som aktivister och mer som budbärare av ställningstaganden till ungdomar. Att de hade makten att göra världen till ett bättre ställe.