Det är en strid ström av smärta, snabba joggare som passerar längs Sundspromenaden. Vi förstår dem. Om vi hade bott i Västra Hamnen och om vi hade varit joggare hade en löptur längs havet i den soliga vårkvällen varit given.
Nu sitter vi i stället på Salt & Bryggas uteservering och tar en öl (75 kr för en halvlitersflaska) efter en hård dags arbete. Solen står fortfarande högt och värmer upp den röda tegelväggen på MKB’s prestigebygge från Bo01-tiden. Vattnet glittrar, vågorna skvalpar förstrött mot kajpromenadens stenar och bron är ett blågrått band mot horisonten. Här är vi i stort sett ensamma med oss själva och utsikten, hos pizzerian intill är det trängre på uteserveringen.
Det har gått halvannat decennium sedan bron och Västra Hamnen blev de glänsande symbolerna för det nya och moderna Malmö efter industrikrisens dystra tidevarv. Salt & Brygga, restaurangen med det svårslagna läget, var då en del av den nya berättelsen om staden – med hållbarheten och ekologin som ledstjärna men med en lyxig, mondän framtoning. Nu har Björn Stenbeck gått i pension och restaurangen har fått ny regi, som tonat ner ekoprofilen och i stället lyfter fram sin after work och sin lördagslunch. Inget fel i det, förstås, läget är som sagt det allra bästa för båda dessa begivenheter.
Vi går in i den rymliga, ljusa restaurangen och slår oss ner vid ett fönsterbord. Menyn är fisk- och skaldjursorienterad och tycks i och med de förtryckta matsedlarna fastställd för en tid framöver. Det finns exempelvis löjrom och rostat bröd för 155 kr och gravat ankbröst för 145 kr att börja med. Medan vi väntar på ankan tar vi en bit bröd och en klick vispat, smaksatt smör. Smöret smakar framför allt salt, lite för mycket för vår smak. En detalj, men talande och genomgående. Allt här – från inredningen till maten på tallriken – är vackert och ser alldeles rätt ut, men det är små skavande irritationer som gör att man träffar en bit vid sidan om målet. Som att bara ett fåtal av vinerna går att få per glas, vilket numera känns väldigt gammalmodigt.
Fastnar inte i minnet
Kanske är det detta som är problemet. Salt & Brygga är nu, trots nystarten, gammalmodigt och tryggt snarare än modigt och nyskapande. Den gravade ankan på sin skiffer-platta är inget att klaga på, men heller inget som fastnar i minnet. Tillbehören, olika slags betor med rätt tuggmotstånd och karamelliserad rödlök, försvinner likaså snabbt ner i magen och glömskan.
Vi faller in i den mittfåra som stakats ut för oss och sitter så med den bakade torsken för 245 kr och oxfilén med bearnaisesås för 255 kr framför oss. Och det kan absolut vara helt rätt för oss, vi gillar verkligen det välkända och trygga en dag mitt i veckan. Men återigen det lite skeva, skavande. Oxfilén är ett stycke perfekt mediumstekt kött. Bearnaisesåsen har, däremot, alltför kraftig vinägersyra och dödar övriga smaker. Vi påpekar detta för servitrisen, som återkommer från köket med beskedet att såsen är som den ska vara. Nå, det är i alla fall ett rakt svar som kan tyda på en viss auktoritet – eller en auktoritär hållning till vad som är rätt och riktigt enligt receptboken.
Riktigt rätt är däremot inte tors-ken, den är överkokt och smakar ingenting alls. Det gör heller inte potatismoset i sin lilla gjutjärnsgryta.
Vi behöver begripa detta till fullo och beställer därför in en chokladkaka med kolafudge och sesamflarn för 95 kr tillsammans med kaffe. Vår mycket vänliga servitris presenterar strax två stora bitar chokladkaka, som är kompakta och fylliga i smak och konsistens. Det är gott, men här hade behövts något syrligt som lättat upp och brutit av. Bryggkaffet är bra, på det där sättet som det är på ett riktigt gammaldags konditori.
Betalar för utsikten
Vi kontemplerar slutresultatet av måltiden. Genomgående har det varit fina råvaror och då är det med Malmömått mätt höga prisläget inte orimligt. Lite betalar vi väl i ärlighetens namn också för utsikten och en kväll som denna kan vi definitivt stå ut med det. Men det är som att viljan att ligga i den där mittfåran tagit bort udden av all lust att bryta olika smaker mot varandra – förutom då med det salta smöret och den skarpa bearnaisesåsen – och utmana både köket och gästerna.
Efteråt går vi längs havspromenaden i skymningen. Bland stenbumlingarna mot vattnet är konstnären Sigurður Guðmundssons insmugna, blankslipade och glänsande stenar fortfarande solvarma. Ett par sitter på det grånade trädäcket och äter en medhavd pizza. Staden Malmö gjorde en gång ett genidrag som satsade så helhjärtat på Västra Hamnens offentliga ytor. För här är faktiskt den fantastiska utsikten och doften av havet alldeles gratis för alla och envar.
