”You were never really here” är knappt 90 minuter lång men överlägsen allt annat just nu. Inga tv-serier på streamingtjänsterna eller det allt mer barn-/nördanpassade blockbusterutbudet kommer i närheten av att ge en lika absorberande filmupplevelse.
Dialog och manus är nedhyvlade till sina viktigaste beståndsdelar. Lynne Ramsey (”Morvern Callar”, ”We need to talk about Kevin”) levererar istället perfekt estetik, låter fotot berätta och fjäskar ingenstans efter bekräftelse i samtidens ideologiska debattklimat. Filmen är snarare ett extremt uttryck för att bryta sig fri från ideologi, till vilket pris som helst.
Joe är en modern version av Travis Bickle i Martin Scorseses ”Taxi Driver” (1976) som också letade efter fotfästet i ett USA som övergivit samhällets mest utsatta.
I en liknande våldsorgie mördade Bickle hallickgänget som kontrollerade tolvåriga Iris spelad av Jodie Foster. Men liksom Scorseses antihjälte riktar Joe inte bara riktar våldet mot förövarna utan också mot sig själv.
Vi träffar honom första gången med huvudet inne i en plastpåse, och de konstanta självmordsfantasierna och den posttraumatiska stressen härstammar från Irak eller något annat meningslöst krig. Samtidigt drivs Joe framåt av att vilja ställa saker till rätta. Ramsey skildrar det explosiva våldet som en effekt av den kognitiva dissonansen i vem Joe känner att han är och vem han vill vara.
Phoenix prestation är otrolig. Förmodligen hans bästa någonsin. Han gör det inte genom storslagna Daniel Day Lewis-gester, utan med små medel. Som när han sitter i en bastu och djupandas i ett försök till att hitta lugn, men fastnar i ett uttryck som vibrerar av konstant skräck.
Den kidnappade flickans pappa, en senator, säger ”Jag vill att du gör dem illa”, men Joe svarar inte. istället verkar orden trigga någonting som får hans ansikte att slå över i ett skrämmande känslokallt tillstånd, hans ansikte i den scenen gör filmens titel rättvisa.
Ramsey har tagit hämndfantasin som vi känner till från filmer som ”Taken” eller aktuella ”Death wish”-remaken, men gjort den mänsklig, trovärdig och outhärdlig.
På många sätt gör Ramsey som Lars von Trier och till viss del Quentin Tarantino: skapar mästerligt drama inom ramen för en genre som är ”omöjlig” att förnya.
Kristoffer Viita
