BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har någon form av intervju-tourettes tror jag. Det har blivit ganska många sittningar nu inför den nya skivan och jag tycker att intervjusituationen är lite svår. Men just ETC var faktiskt en av de tidningar jag såg fram emot att få träffa. Jag har tidigare prenumererat och har ett gammalt nummer sparat, i vilket Ebba Grön är intervjuade, säger Robert Hurula.
En större ljudbild
Vi slår oss ned på kaféets uteservering med utsikt över grönsakshandeln, parkbänkarna på torget och Systembolaget. Hurulas nya skiva Vapen åt dom hopplösa är producerad av Björn Olsson, som tidigare har jobbat med bland andra Håkan Hellström och The Soundtrack of our Lives. Ljudbilden, som har förstärkts med stråkarrangemang, är större än vad den har varit på Hurulas tidigare alster.
– Det kom sig väldigt naturligt. Jag ville få in fler ljud och att det skulle låta så mycket som möjligt. Jag ville ha ett visst gnissel och stråkar ger ju lite samma känsla som en rundgång, även om rundgången så klart är svårare att kontrollera. När jag hörde hur pampigt det blev med stråkarrangemangen kände jag mig lite som Frank Sinatra, säger Robert Hurula och skrattar.
Referensen till Sinatra får mig att undra om Hurula fortfarande uppfattar det som att han spelar punkmusik. Men Robert Hurula visar sig vara helt ointresserad av kategoriseringen.
– Jag tänkte aldrig så med Masshysteri heller, att nu är det punk vi gör. Många tyckte att det var det, men lika många tyckte inte det, så jag slutade bry mig. Beskrivningen av vad som är punk och inte är ju egentligen extremt o-punkig. Folk får tycka vad de vill, men jag tycker själv att min nya skiva är mycket hårdare än något jag har gjort tidigare. Ämnen, ljudbild, gitarrer, allting, säger han.
Under inspelningen av Vapen åt dom hopp-lösa fick Robert Hurula höra från producenten Björn Olsson att han hamrade ilsket på gitarren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– ”Du kommer alltid att hålla på och hamra på gitarren så där va?”, sade han till mig. Jag hade aldrig ens reflekterat över det tidigare, utan trodde att alla spelade så. Det har bara kommit naturligt för mig. Det jag gör måste kännas rätt ända in i märgen, annars är det ingen idé att hålla på, säger han.
Flera av Hurulas tidigare låtar kretsar kring Stockholm och Söderort, där han själv bor. Däribland "Betongbarn" i vilken han sjunger "Söderort kokar, bara bottenskrapet kvar".
– Det är så klart en politisk kommentar om de ökande klyftorna, men jag väver in den i någon slags poesi. Det blir för platt annars tycker jag.
Låten inleds med raderna: "Gun på socialen, hon gav mig aldrig en spänn. Hon sade: Ska du sitta där igen och tycka synd om dig själv".
Har du tvingats vända dig till soc?
– Ja, det kanske är lite fegt av mig att använda hennes ord för att få fram mina åsikter. Men jag ville skriva ur den vinkeln. Det faller sig naturligt för mig att sjunga om min egen omgivning på det sättet. Jag sjunger också bättre då, när jag verkligen menar varenda ord, säger Robert Hurula.
"Väldigt ohippt här ute"
Högdalen är ett av Stockholms mest nedgångna och socio-ekonomiskt utsatta bostadsområden.
Men Hurula trivs bra i förorten, även om han upplever att området har gentrifierats något de senaste två till tre åren.
– Jag tror att folk har börjat röra sig längre söderut, efter att hyrorna höjdes så kraftigt för ett par år sedan. Men visst är det fortfarande ganska härjat och väldigt ohippt här ute. Hade jag jättemycket pengar kanske jag skulle bo någon annanstans, men nu är det inte så, säger Robert Hurula.
