Måste gitt, vilket översatt till rikssvenska alltså betyder "måste dra", präglas av sådana kaskader av förortsslang att man sett till att texta filmen för säkerhets skull så att inte ett "fucking", "shoo bre" eller "aina" ska missas av publiken. Här kastas vi direkt in i småfifflaren Metins (Can Demirtas) liv i en Stockholmsförort, där den dagliga sysselsättningen består av ett ihärdigt pantande av lyxklockekopior, häng med polarna och upprätthållande av den egna "respekten". Metin, som fortfarande bor hemma, gör dock allt för att hans lillebror inte ska idolisera hans liv och vill definitivt inte att denne ska bli som honom.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men här finns också en kreativ ådra – Metin skriver noggrant ned allt han är med om, inklusive alla namn, i en hemlig dagbok. När han i ett plötsligt infall att förändra sitt liv får för sig att söka in på teaterhögskolan, där det högst improviserade intagningsprovet blir till ett Scarface-doftande bankrånsscenario framför en chockad jury, råkar han lämna kvar boken som där hamnar i händerna på jurymedlemmen Lena (Lena Endre) vars man råkar vara en bokförläggare i jakt på nya talanger.
Den verklighetsbaserade gangsterdagboken kan nu bli Metins inträdesbiljett till författarvärlden, även om han själv mest är rädd för att dess kriminalberättelser till innehåll ska komma i fel händer och göra honom till en tacksam skottavla.
Det är uppfriskande att se förortsskildringar med annat fokus än det stereotypa, även om Metins småfifflande spelar en inte så liten roll i handlingen. Tyvärr får humorn dock inte så stort utrymme som den skulle förtjäna, för Zubak kan sin komiska tajming väl, utan det blir efterhand allt för mycket av jiddrigt våld och ett stundtals lite väl rappt tempo både i klipp och berättarröst.
Tankarna går förstås inte så lite till det danska författarundret Yahya Hassan, som med ett kriminellt förortsförflutet rosades av kultursidorna efter sin självbetitlade debut, för att i höst så dömas till nära två års fängelse för skottdåd och stöld. I en intervju med Dagens Nyheter beskrev sig Yahya Hassan som "giraffen" som alla ville se, en parallell till giraffen Marius som avlivades och obducerades inför publik på Köpenhamns zoo.
På liknande sätt blir Metin till skådebröd i de fina salongerna, när han på jakt efter den brännheta dagboken dyker upp på en middag i sin förläggares Södermalmsbostad, och i ett situationskomiskt ögonblick blandar sig i två författares konversation om ett litterärt brott med handfasta tips på hur man smugglar in stridsvagnar. Relationen med förläggaren Puma är också den lite smårolig, även om vissa delar är rätt överspelade. Då är det desto tristare att välja att gestalta Metins totala inkompetens i hur man närmar sig kvinnor, med kommentarer som "men sluta att ögonknulla mig" när en blick tolkas som en sexuell invit, som något komiskt istället för att söka problematisera beteendet. Sexuella övertramp och trakasserier är aldrig roligt, någonsin.
Hur som helst är Ivica Zubak definitivt något intressant på spåren i denna adrenalinstinna gangsterkomedi, inte minst då han i slutet låter Metin anklaga det vita medelklassetablissemanget för sin egen utsatta position – den tråden hade varit betydligt mer intressant att nysta vidare i än mycket av det filmen istället fokuserar på. Men med ett manus som hade mått bäst av ännu mer bearbetning och en grundhistoria som drar för mycket åt actionhållet för sitt eget bästa, går tyvärr handlingen inte riktigt i land med det den vill förmedla.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
