– Jag gick och hängde på ett boende och idén utvecklades till en utlysning för ett projekt med korta fiktions- och informationsfilmer som besvarar frågor som man ställde sig när man var ny i Sverige, säger Roozbeh Behtaji.
Filmen beställdes av enheten för ensamkommande flyktingbarn i Mölndal och har visats på stadsmuseet där, men den har också väckt mycket uppmärksamhet sedan den lades ut på nätet vid nyår. Nu fortsätter filmandet i Göteborg.
En nostalgisk stad
– Att Göteborg är en väldigt nostalgisk stad går inte att ta miste på. Det ”gamla goa Göteborg” kan hittas överallt i evigt dimmiga blickar. Nostalgi kan vara mysigt, men grejen med nostalgi är att den inte gillar förändring. Tvärtom längtar den till det som en gång var, den genomsyras av en ovilja att välkomna det nya. Och där har Göteborg hamnat, säger Roozbeh Behtaji.
Han är en av huvudpersonerna bakom Göthenburgo, en -organisation som tidigare har gjort tv och som har påbörjat ett ambitiöst projekt med sociala stadsdelskartor. Allt genomsyras av samma tanke.
– Vi vill föra stadens människor närmare varandra. Ett riktmärke som gör det väldigt enkelt att ta beslut – det är bara att låta kärleken visa vägen. Och den kärleken driver oss framåt, kärlek för både stadens olika platser och dess olika människor. Med våra olika projekt är vi med och bygger framtidens Göteborg åt det håll vi vill, en stad där människorna tar tillvara på varandra och känner sig som delar av staden. Vi är övertygade om att det kommer att vara en bättre stad, för alla sina invånare, säger Roozbeh Behtaji.
Roligare med spelfilm
Det nya filmprojektet har fått pengar från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen och utvecklas till att innefatta nyanlända i alla åldrar. Under året kommer en rad filmer att poppa upp med svar på frågor som nyanlända har ställt.
– Man kan göra en informationsfilm, men det är roligare att implementera svaren i spelfilm för de kan få en större publik. Om man gör en liten thriller med en snubbe som går på bussen så kommer folk i Afghanistan som googlar på filmer på hazaragi också kunna hitta den. De bryr sig ju inte om just busskortsbiten, men ändå, säger Roozbeh Behtaji.
Informationen är viktig, men att involvera både gamla och nya göteborgare i filmprocessen är minst lika viktigt.
– Det händer saker när man ser varandra, man normaliserar varandra. Och tanken är att också processen ska leda till bra grejer. Jag vill till exempel få med mina kompisar, vi som växte upp här, tillsammans med ungdomarna. Det skapar kontaktytor. De här ungdomarna har ingen vuxen med förankring i landet som de kan fråga om saker och de kan må väldigt dåligt av det. En kille sade att hade jag bara haft min storebror här hade jag mått mycket bättre, säger Roozbeh Behtaji.
Allmänheten bjuds in att delta
Filmerna görs på olika språk och bland annat har en film gjorts tillsammans med en syrisk journalist. Nu bjuds allmänheten in för att medverka framför eller bakom kameran. Intresset har varit stort.
– Jag tror att det är viktigt att folk får se vissa av de här grupperna. Det har blivit en sådan mytbildning och folk har en bild i huvudet av att alla som kommer hit är 35 men säger att de är yngre. Men om du frågar om de har träffat någon eller kan namnet på en enda ensamkommande – det är först då de förstår att de faktiskt inte har sett dem med egna ögon. Det är bilder som skapas i våra huvuden för att vi inte ser varandra, säger han.
Innehållet i filmerna ska formas av de medverkande. Roozbeh Behtaji konstaterar att staden och många gamla göteborgare verkar ha missat att de nya invånarna är här för att stanna. Att vi tillsammans måste bygga staden vi bor i.
– I dag är det 2016 och vi kan inte fortsätta så här. Det är dags att stadens invånare börjar se varandra, mötas och umgås. Dags att vi släpper in alla på riktigt i samhället, att vi räknar med varandra i våra liv. Det vi har i dag är inte bara sorgligt, det är slöseri, Göteborg.
