Jo, hans ande svävar i hög grad över uppsättningen. På håll från hemmet i Uppsala har Staffan Westerberg löpande utvecklat såväl manus som kommit med förslag på scenografiska lösningar. Att ta sig till Stockholm och ner för de vindlande källartrapporna till teatern tillåter däremot inte längre hans trötta ben, berättar Martina Montelius när vi ses efter dagens repetition.
Men ”Titta pappa, en död cirkus!” är lika mycket Kristina Lugns verk. Och det är nästan märkligt att hon och Staffan Westerberg, som jobbade tillsammans i så många år på teatern inte skrev fler pjäser ihop. Så sömlöst går deras språkvärldar ihop att det ibland är svårt att veta vem som har skrivit vad, i replikskiften som ”Hjälp! Vad är det som låter?”
”Det är bara ett dån av sorg som går genom ditt liv strax innan det lämnar dig”.
Nu, ett och ett halvt år efter Kristina Lugns bortgång, får den sin urpremiär på Teater Brunnsgatan fyra, i regi av dottern Martina Montelius.
– Efter Kristinas begravning sa Staffan till mig att den här pjäsen fortfarande finns och att han ville att jag skulle göra den. Sedan dess har det varit en pandemi. Men nu blir det äntligen av! utropar Martina Montelius upprymt.
Temat är ett slags existentiell feelgood om döden. Konkret skulle man kunna säga att Berit (Maria Sundbom Lörelius) och Albert (Maurits Elvingsson) möts på en strand, vid ett pensionat. För att i nästa stund vara på det numera nedlagda Biologiska museet på Djurgården, där Albert jobbar som vaktmästare. Platsen är flytande i en pjäs som mer handlar om ett tillstånd, med döden som navet kring vilket allt kretsar: Hur vill vi dö – och begravas?
– Albert och Berit försöker hitta just sitt sätt att dö på. Ska man dö på ett religiöst sätt eller ska man bara bli skjuten i vassen? Ska man ligga och ruttna, bli uppstoppad eller nedgrävd? De har inte riktigt bestämt sig.
– Snart upptäcker de också att det inte finns någon andra akt, något liv efter döden.
Aldrig ledsamt – bara tragikomiskt
Jo, det virvlar av död i Kristina Lugns och Staffan Westerbergs hittills ospelade pjäs. Och uppstoppade djur, exempelvis en rörhöna. Så heter den också ”Titta pappa, en död cirkus”. Som vore titeln en blinkning till Lugns pjäs ”Titta, en älg” som sattes upp på Teater Brunnsgatan 1999, med just Staffan Westerberg i rollen som tjänstemannen Ogebratt. En teatercirkel som nu är sluten.
Men ledsam blir den aldrig. Tvärtom, här vimlar av tragikomiska repliker som ”Lär dig du skog att vissna glad.”
– Det ska vara roligt att dö! Det skulle kunna vara en av rubrikerna för det här projektet, utropar Martina Montelius entusiastiskt.
Själv skulle hon föredra att bli avlivad av en veterinär. Och på begravningen skulle hundar vara särskilt välkomna. Kanske skulle de rentav också kunna defilera runt kistan? spekulerar hon i en galghumoristisk och typiskt gränslös Montelius-pikaresk-fantasi.
Ändå har Martina ingen hund i dag, men som barn fanns där collien Ida vid hennes sida.
– Vi tog över henne från ett norrländskt par i Flemingsberg. Hon hade känt sig marginaliserad där. Ida följde med mig när jag flyttade hemifrån. Hon sov i min säng. Det var något med hennes längtan efter kärlek, hennes överbett och viljan att titta på TV med mig. Vi hade samma temperament och hon var min närmaste vän på den tiden
Hundar eller ej. Martina Montelius har för säkerhets skull också valt att skriva ned sina önskemål i det så kallade Vita arkivet, den tjänst som Fonus erbjuder och där du kan planera din egen begravning. Inte för att hon på något sätt är ett kontrollfreak. Tvärtom, bedyrar hon, handlar det mer om att undvika osämja mellan barnen.
”Hypokondrin har varit total”
Men mitt påstående att hennes arbete med ”Titta pappa, en död cirkus” skulle kunna fungera terapeutiskt i förhållande till döden förnekar hon bestämt.
– Nej! Hypokondrin har varit total under hela repetitionsarbetet. Det är länge sedan jag var så säker på att jag är döende, hävdar hon istället efter ännu ett bloss, halvliggande i teaterkontorets generösa soffa.
Av den ångesten anas ingenting när jag följer repetitionerna, knappt två veckor innan premiären. Tvärtom, är det en regissör som nästan överröstar skådespelarna med skrattsalvor, och som sitter framåtlutad på första raden för att inte missa en stavelse. Som hade hon aldrig hört replikerna förut.
– Det är jättehärligt! Ofta är det annars så tyst, för att regissören redan har sett allt så många gånger, berättar Maurits Elvingsson när jag undrar hur det är att ha en regissör som skrattar så mycket att hon nästan faller ihop i konvulsiviska ryckningar under arbetet.
Självklart val
Där vilar också en religiositet över pjäsen, bland annat i form av en omskriven ”Tryggare kan ingen vara”. Och i den manusversion jag har fått läsa heter pjäsen ”Gud hjälp mig, mamma”, med undertiteln ”En bön”.
– Det har nog att göra med att den handlar om döden. Det är ju liksom svårt att hoppa över Gud då, påminner Martina Montelius.
– Kristina (Lugn) hade ju också ganska mycket Gud i sin barndom. Bland annat var hon söndagsskollärare när hon var runt 14. Och hon lärde sig läsa genom att läsa den gamla översättningen av bibeln. På det sättet fick hon med sig det religiösa språket.
Att ”Titta pappa, en död cirkus!” skulle sättas upp just på Brunnsgatan fyra var en självklarhet för Martina Montelius, som i år firar tio år som teaterdirektör efter det att hon tog över teatern efter Kristina Lugn. Men att hon därigenom skulle bidra till att värna ett kulturarv är något hon värjer sig emot.
– Hela den frågan utgör själva motsatsen till vad teater är. Att göra teater är alltid att värna ett kulturarv. Men det kan aldrig vara utgångspunkten när man arbetar, är hennes korta svar, med tillägget:
– Det var här pjäsen var tänkt att spelas när den skrevs för länge sedan. Allt ”sitter kvar i väggarna”, så klart. I alla väggar, på alla platser där människor har upplevt saker. Och på dem – i detta fall är ju hela teatern full av bilder från gamla föreställningar!
Teaterlokalen är också en av få teatrar av den här storleken som fortfarande finns kvar. Det är klart att det är viktigt för mig att vara en kugge i att bevara den lilla, fria teatern som skåde- och mötesplats.
Martina Montelius om...
... den uppstoppade rörhönan som är med i föreställningen:
”Jag googlade uppstoppade djur säljes”. Och banne mig, dök det inte upp en rörhöna på Blocket! Hon heter Gwendolin. Det ser man ju också på henne. och vi är jättesnälla mot henne. Maria (Sundbom Lörelius) har till och med tagit med sig melonkärnor till henne!”
... men varför just Gwendolin?
”Min morfar älskade det namnet! Jag tror fan i mig att han ville att Kristina skulle heta det, men så tyckte min mormor att det var lite väl tillgjort. Hon skulle få något mer vanligt namn, som en bibliotekarie kan kan heta. Min pappa ville i sin tur att jag skulle heta Serena. För att det skulle vara så roligt (Serena Lugn, d v s Lugn Lugn, reds anm)."
