– För mig handlar boken framför allt om kärleken. Jag tyckte, när det pratades om min familjs historia, att folk upplevde den som så tragisk. Men för oss fanns det ju också ljus, kärlek och humor, men det var som att det inte fick plats i berättelsen om oss. Jag ville skriva om det som hände oss – och visa att vi är inte bara det här. Samtidigt ville jag berätta om anorexi och de absurda, traumatiska situationer som kan uppstå när någon är så sjuk. Det skäms man ju över som familj, men jag ville lyfta fram att så här kan det vara. 

Marit Sahlström skildrar dessutom hur det är för dem som står bredvid någon som drabbas av psykisk ohälsa.

– Det är något som gäller så många. Tre av fyra har en relation till psykisk ohälsa, antingen för att de är drabbade själva eller för att de har en närstående som drabbats. Ändå är det så lätt att låtsas att det där gäller någon annan. Jag skrev boken för att det skulle vara mindre ensamt att stå bredvid.

Ingen av karaktärerna i boken har riktiga namn, varför?

– Jag ville inte ge personerna namn och jag ville inte förlägga berättelsen till en plats. Jag tänkte att det skulle kunna hända vem som helst, var som helst. Jag ville att läsaren skulle känna det. Vi är tillsammans i det här livet.

Det är tydligt att du vill skaka om din läsare och blåsa liv i en debatt om synen på psykisk ohälsa. Vad vill du att den debatten ska handla om?

– Det finns så mycket fördomar om folk med psykisk sjukdom, att familjen inte fungerar, det finns så mycket skuld. Det är slöseri att ge varandra skuld och skam. Visst kan det finnas orsaker i familjen men skulden hjälper inte framåt. Folk kan vilja ta till förenklade förklaringar: ”Din mamma var dålig därför fick du anorexi”.

– Jag vill inte att debatten ska handla om att folk är dumma som använder förenklade förklaringar. De som tar till dem är inte onda,
i grunden handlar det om att man är rädd: Om det alltid finns en enkel orsak kan man skydda sig själv. 

Du gestaltar i boken hur anhöriga, och allra mest mamman, till dem som drabbas av anorexi skuldbeläggs. Tycker du att det ser lika illa ut idag som då när dina systrar var sjuka, eller har något förändrats?

– Det ser inte lika illa ut när det kommer till anorexi och ätstörningar. Det ena är att forskningen har kommit längre. Man ser till exempel att ärftlighet spelar stor roll, att det finns människor som reagerar annorlunda på svält. När andra blir trötta eller arga när de inte får mat, så har det i stället en lugnande effekt på dem, något som alltså styrs rent genetiskt. Det andra är att vi pratar mer om psykisk ohälsa, vilket lett till att det ser bättre ut på många sätt. Visst finns det kvar fördomar, inom vården och i samhället. Men ju mer man pratar om det här desto mer försvinner fördomarna, det har stor effekt.

Hela boken igenom är en röd tråd hur sjukdom, sorg och smärta för karaktärerna i romanen närmare varandra. Det här kanske låter som en konstig fråga – men kan din erfarenhet få dig att längta dit, till sorg, smärta och till och med närheten till döden?

– Det jag kan längta till är de stunderna då livet kan kännas väldigt starkt. Nu är mitt liv lugnt, mina systrar lever och har det bra. Jag är jätteglad att jag inte är idag där jag var när allt det här hände. Men det är också något med det, att verkligen känna vad som är viktigt. Andra saker bleknar. Nära döden känns livet. Det blir också lättare att sätta mina egna gränser, jag kommer inte imorgon, för jag orkar inte. När livet är tryggt och bra kan sådant vara mycket svårare.

Du väljer att skriva väldigt öppet om erfarenheter som är så intima att många andra människor är väldigt noga med att välja vilka de delar dem med. Den som du framför allt lämnar ut är ju karaktären Ett, den som ligger nära dig själv. Känner du ingen rädsla för att det kan leda till skitsnack och kan skada dig och din familj?

– Nej, det känner jag mig inte rädd för. Det har inte skadat mig, inte alls. Allt är inte sant, det är en roman, jag har skrivit mig friare till min historia, inte från den. Jag har fått skriva om ljuset. Jag har fått skriva om att mormor och morfar var fina. Jag stämde av med alla berörda, de läste texten långt innan den publicerades.

Det har gått tre år sedan boken kom ut, hur togs den emot?

– Otroligt fint, det var oväntat! Det var inte bara recensionerna, utan också väldigt många människor som tog kontakt med mig efter att de läst boken. Många för att de har egna erfarenheter, och ville prata om det. Men andra hörde av sig för att de undrade om mig, sa sådant som: ”Jag vill bara veta hur du mår.” Det var fint. Dessutom har jag bjudits in till väldigt många sammanhang för att prata om psykisk ohälsa, anorexia och om att vara den som står bredvid.

Berätta om din nästa bok.

– Den heter ”Skred” och kommer ut hösten 2019. Där jobbar jag vidare med ämnet psykisk ohälsa och utforskar frågor som: Vad är sjukt och vad är friskt? Vad händer när vi pressas in i ett mönster där vi inte får prata om hur det verkligen är? Boken handlar om hur illa kan det kan gå då och den är inte självbiografisk.

Marit Sahlström om…

… vad som ger glädje i vardagen:

– Att bada bastu och simma i Ljusnan, med tanterna från byn.

…läsande hon återkommer till:

– Jag är väldigt förtjust i serieromaner. ”Hjärnan darrar” av Klara Wiksten är en bok jag återkommer till. Den handlar om skörheten i livet och om att vara i utanförskap, den är skriven på ett otroligt fint sätt. Åsa Grennvall är en annan serieromanförfattare som jag också älskar och alltid återkommer till.

…hemmasittare i den offentliga debatten:

– Nu lyfts frågan igen, och jag är jätteglad för det! För det finns metoder för att hjälpa barn och unga tillbaka. Det vi måste göra är att förändra det kortsiktiga ekonomiska tänkandet i kommunerna som gör att barn och unga nekas det stöd de har rätt till. Det går inte att bara lägga det på enskilda skolor med redan satta budgetar. Jag tycker att ett stöd till hemmasittare ska samfinanserias av arbetsmarknad, utbildning och socialförvaltning. De behöver ha en rejäl gemensam pott, så att vi inte riskerar att förlora de här barnen. De är en resurs och en kompetens. Vi vet vad vi ska göra – nu måste vi göra det!