En kvinna sitter på en stol och sliter sitt hår med en borste. "Konsten måste vara vacker, konstnären måste vara vacker", upprepar hon för sig själv, allt mer våldsamt. Tussar av hår fastnar i borsten och energin som omger hennes avgränsade kvadrat är laddad. Längre bort – i ett mörklagt rum – sitter en annan kvinna som varsamt rengör ett skelett. Smutsen droppar sakta ner på golvet. Bakom det röda sammetsdraperiet ligger en stor hög med djurben som härleder till "Balkan Baroque", den performance Abramović gjorde under Venedigbiennalen 1997. Den jugoslaviska paviljonen vägrade befatta sig med hennes verk – i stället hölls det i den internationella sektionen, fick enorm uppmärksamhet och tilldelades det prestigefyllda Guldlejonet. I fyra dagar satt hon på toppen av högen, helt klädd i vitt, och skrubbade benen rena från blod. Besökare chockades av stanken av ruttnande kött. På Moderna museet är lukten minimal, men gestaltningen lika makaber.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Dessa re-performances är gjorda tillsammans med specialtränade konstnärer och är ett sätt att återge Abramovićs originalversioner. Att skapa en retrospektiv utställning av performancekonst torde vara en utmaning – hur visar man upp verk som är tidsbestämda, som sker här och nu?
Intimitet och närvaro
"Livet går så snabbt, så konsten bör gå långsammare och långsammare", sa Marina Abramović när hon nyligen intervjuades av Skavlan i SVT. Varför unnar vi oss inte lyxen att vända energin inåt? Det krävs mod och uthållighet, menar hon och syftar på sitt välkända verk "The Artist is Present" som hölls på Museum of Modern Art i New York 2010. Under tre månader satt hon dagligen, utan att lämna sin plats, och mötte blickarna från varje ny besökare som slog sig ned framför henne. "Det intressanta är människornas reaktioner, att de tvingas gå in djupt i sig själva, vilket är otroligt krävande känslomässigt", säger hon.
Besökarnas ansikten är bland det första du möter i utställningen på Moderna museet. På väggen mittemot sitter Marinas ansikte uppradat på videoskärmar. Du befinner dig i mitten – i skärningspunkten mellan deras blickar. Det är en intim upplevelse att få ta del av så nakna och uppriktiga ansikten, många är tårögda, andra sammanbitna, men de har alla något gemensamt: de är närvarande. Plötsligt blir det tydligt vad Abramović menar med den energi som "förändrar medvetandet och hela ditt liv".
Långt konstnärsliv
Marina Abramović vet vad hon talar om. Under 50 år som konstnär har hon utforskat människans inre rum och yttre förutsättningar. Uppvuxen i Belgrad med välbärgade nationalhjältar till föräldrar och en religiös mormor präglades hon starkt av kommunistiska och ortodoxt kristna ideal. När hon vid 29 års ålder bröt upp från sitt stränga föräldrahem skapade hon performanceverket "Freeing the Voice", "Freeing the Memory" och "Freeing the Body" som utgör en exorcism i tre faser.
Tillsammans med sin partner-in-crime, Ulay (Frank Uwe Laysiepen), lever hon sedan ett nomadiskt liv i symbios och skapar ett gemensamt konstnärsskap som får genomslag i hela världen. De tar intryck från länder som Kina och Tibet och lär sig meditationstekniker som gör att de kan sitta still under långa sessioner – en uthållighet som Abramović fortsätter använda i sin praktik. Deras sista gemensamma performance är "The Lovers", en tre månader lång vandring längs den kinesiska muren som var tänkt att avslutas i äktenskap, men som blir till ett monumentalt avsked. Efter tolv år av dualitet började Abramović i stället fokusera på sig själv och på senare år även sin uppväxt i det forna Jugoslavien – hon har i flera verk kommenterat kommunistregimen och kriget under 1990-talet.
Nuet centralt
Det finns en mycket spännande friktion mellan Abramovićs önskan att rena sig från det förflutna och retrospektivet som utställningsformat. Målsättningen har under hennes konstnärsskap hela tiden varit att betraktaren ska släppa taget och våga vara i nuet. "The Cleaner" blir en ritual i sig själv – att exponera dagboksanteckningar och föremål från sin barndom är något nytt för Abramović. Hon är i dag 70 år och utsätter inte längre sin kropp för smärtsamma experiment. Det förflutna blir i stället den spända pilbåge som hon tvingas möta. "Att göra ingenting, det är det svåra!" säger hon och skrattar under presskonferensen. "Rädslan har alltid varit min drivkraft. Jag använder publikens energi för att hantera den. I dag vill människor inte vara passiva åskådare, de vill delta och interagera."
"The Cleaner" är en makalös utställning. Jag vill använda det engelska ordet mind-blowing, i brist på svenska motsvarigheter som kan beskriva upplevelsen som Marina Abramović bjuder in oss till. Att besöka utställningen är ett åtagande som kräver tid och engagemang. För att komma ner i varv kan du inleda ditt besök redan i entrén genom att i stillhet räkna riskorn efter riskorn. Ta några djupa andetag, stäng av mobilen. Någonting omvälvande väntar på dig, om du vill och är redo.
