Det är ju välkänt att äldre skådespelerskor brukar ha svårt att få roller, men det gäller uppenbarligen inte dig. Vad tror du det beror på?
– Det är nog för att jag uppfattas som något nytt. Jag dök upp på ålderns höst i ”Bonusfamiljen”, efter att ha sysslat med opera och varit regissör i många år, säger hon.
Den framgång hon har fått är inget hon tar för givet. Tvärtom. Marianne Mörck konstaterar lugnt ”att nästa år nog är någon annan gammal tant som dyker upp och tar min plats”. Det bekymrar henne inte alls.
Det verkar vara en sak som utmärker dig, att du velat sjunga och uppträda men att du inte alls strävat efter någon framgång eller karriär?
– Nej, jag har aldrig velat vara någon annan än den jag är. När jag fick plats i kören på Stora teatern i Göteborg så tänkte jag att jag hade hittat den plats är jag ville leva och bo. Och så ville jag så förtvivlat gärna komma iväg hemifrån.
Marianne Marck träffade med tiden en ny kärlek och flyttade med honom till Malmö. Där sökte hon inte nytt jobb inom teatern, utan satte sig istället i kassan i en butik. När hon sedan, trots allt, började få roller på Operan i Malmö så drev hon dessutom en restaurang samtidigt.
Vad fick dig att ha dubbla jobb på det viset? Var det för att du var tvungen för att klara ekonomin?
– Inte direkt. Jag tycker bara att det är så mycket som är roligt att göra. Det där med glitter och glamour är dessutom inte något jag trivs med. Jag har stått på scen för att jag har blivit utplockad till roller, men jag har aldrig velat gå på festerna efteråt.
Konstiga jular
Två saker tycks gå som röda trådar genom Marianne Mörcks liv. En sådan tråd är ensamheten. Den inleddes när hon satt som ett övergivet barn på ett barnhem och fortsatte under uppväxten som enda barnet hos ekonomiskt trygga men kärlekslösa adoptivföräldrar.
I vuxen ålder har hon ibland valt att fira julen ensam, trots att hon hade barn och barnbarn hon kunde vara med. Bakom det valet har det funnits både det positiva i styrkan i att vara bekväm i sitt eget sällskap och ett tyngre bagage i form av dåliga minnen.
– Julen är en tid som är fylld av så mycket förväntan, då vi alla ska vara beredda på att visa upp våra bästa jag. Det måste alltid bli något härligt, som vi kan prata om sedan. Men i familjen jag växte upp i blev det aldrig så. Julen blev mest något konstigt, säger hon.
Att hon nu åldras som ensamstående kvinna är inte något hon säger sig lida av. Tvärtom.
– Nej, jag kan tvärtom känna att ”Oh, vad skönt!” Jag har ägnat mig en stor del av livet åt att anpassa mig efter andras behov och önskemål. Först efter mina föräldrar, sedan två män jag blev sambo med och mina barn. Där har det hela tiden funnits som en hemlighet inom mig att jag egentligen var stark i mig själv, och inte behövde någon annan.
Tror inte på beröm
Den andra röda tråden som skymtar gång efter gång under vårt samtal är Marianne Mörcks oro för att inte räcka till. Trots ett liv som hyllad operasångerska, regissör och nu som skådespelerska, så tvivlar hon ofta på att det hon har gjort räcker till. Bakom oviljan mot att gå på premiärfester och låta sig hyllas finns en misstro mot det beröm människor ger henne.
– När jag får den där klappen på axeln och folk säger ”Oh, vad bra du var” så undrar jag alltid vad som finns bakom, vad de egentligen tycker, säger hon.
Flickan som blev lycklig i kören och som aldrig strävade efter en stjärnroll finns kvar i henne, orubblig som berget.
– Det är inget märkvärdigt med mig. Jag är tvärtom alldeles fruktansvärt vanlig, säger hon.
Och det är kanske det som ligger bakom den framgångsvind som bär henne, trots att hon inte sökt efter den? Marianne Mörck vinner på sin ovanligt rättframma vanlighet?