Mona har nu blivit 26 år och är nybliven mamma. Hon bor i Göteborg och det är 70-tal. En tidsanda som skrivs fram.

När Marianne Lindberg De Geer ska förklara på vilket sätt romanfiguren Mona är ”under belägring” – ett begrep som Marianne Lindberg De Geer använt i sin konst tidigare, både i pjäser och utställningar, gör hon det med en motfråga:

– Är vi inte alla kvinnor under belägring?

Kunde inte fråga mamma

När Marianne Lindberg De Geer talar om boken berättar hon omväxlande om hur hon själv hade det under sin uppväxt och ungdomstid – och om vad som händer karaktären Mona.

Marianne Lindberg De Geer beskriver hur ho tappade fotfästet i livet i kölvattnet av pappans självmord – han sköt sig, och ingen pratade om det – och mammans alkoholism.

På samma sätt har Mona tappat fotfästet. Hon vill ringa BB och skälla ut förlossningsläkaren som tvingade henne att ta med sig bebisen hem. Såg doktorn inte att hon inte kan ta hand om någon, inte sig själv och ännu mindre en nyfödd baby med kolik?

– Jag la in mig själv på mentalsjukhus genom att ta en anställning som mentalvårdare, förklarar hon, och fortsätter:

– Jag analyserade varenda teori på mig själv och prövade. Jag kunde inte fråga mamma om något för hon var alkoholiserad, väldigt olycklig. Det är jobbigt – även om man inte kommer överens med sin mamma alls, eller känner sig älskad – blir man deprimerad så länge mamma lever och man förstår hur dåligt hon mår och man kan inte göra något. Det tänker man kanske inte på när det händer, men det kan man ju känna på morgnarna. Mona försöker låtsas som att hon inte bryr sig; vi är en ny generation vi skaffar oss egna släktingar, bor i kollektiv, de gamla bryr vi oss inte om… Ändå ligger det som en moll-ton i en, när andra pratar om sin älskade mamma eller sin älskade pappa.

– I tredje boken har ju mamman dött. Jag tror att det lättar då för många, eller jag hoppas det.

Du bygger genom dina böcker broar mellan generationer. Har du dragit några slutsatser i ditt långa liv där du uttryckt dig genom konst, pjäser – och nu på senare år som romanförfattare, vad som leder till en feministisk förändring?

– Nej, den frågan är för stor. Jag tänker så här: Första boken i min triologi heter ”På drift”. Mona är helt hopplös! När hon fick mens första gången och blodet rann ställde hon sig framför fadern som var läkare och skrek: ”Pappa måste sy ihop mig, blindtarmen har brustit!” Då var jag 13, nästan 14 år. Det är ju groteskt! Jag tänker på mitt barnbarn Carmen som vet allt om detta om när ”mensarna” kommer och ”bröstarna” kommer… Det säger något om den naivitet som jag levde under. Sådant har ju blivit mycket bättre!

– Jag vill att Carmen ska veta: Såhär var det för mormor. Jag tycker att hon i vissa avseenden är mer mogen än jag är som är 71 år. Hon rättar mig också, särskilt vid datorn. Visst har det förändrats för henne – och för mina döttrar och söner. De vet mycket mer om livet.

”Ni ska inte vara så sura”

För att förstå tidigare generationers tillkortakommanden menar Marianne Lindberg De Geer att vi måste få veta mer om villkoren för den generationen.

– Ni ska inte vara så sura på oss, vi gjorde vad vi kunde för att navigera i världen, utan mobil­telefoner och fick sitta på rummet en hel söndag för att det var gudstjänst. Det var en annan värld. Varje generation försöker få det bättre – och förändring tar så oändligt lång tid.