Saxen har en central plats i denna diktsamling som vid första anblicken ser ut att skildra ett ”Svenssonliv” med villa, äppelträdgård, mellanmål och drakflygning. I den inledande dikten ”Till Sverige” klipper vad jag förmodar är ett av barnen ut ”konturen av ett gult hus/ med en trätrapp där gummistövlarna/ står i rad, leran fortfarande fuktig”. Det urklippta antyder att livet som medelsvensson inte är en självklar utgångspunkt, det måste skäras till liksom berättelsen måste bli dikt.

blint och trögt arbetar

trädets rotsaxar bland jordkokorna, det går

sakta, sömnigt. Har vi tur kapas trasslet och vi får äntligen bli rot-

fria. Syrenen vänder sig som en bonsai. Den stora björken

har fångat en luftballong

Hos Naraghi är det jorden och inte rötterna som är tilltrasslade. I vad jag läser som en metafor för samhället är det den svenska myllan som behöver brytas upp och berikas med något nytt. Förutom att jorden i diktjagets trädgård också visar sig innehålla kemikalier från en intilliggande bensinmack består den av rester av ”den isande majoriteten vars fossilnaglar alltid, alltid ska peka mot våra barn”.

Mariam Naraghi har tidigare utkommit med fyra diktsamlingar på småförlagen Trolltrumma och Växjö University Press. Liksom i ”Dikter” är familj och plats återkommande motiv i en rytmisk och berättande poesi.

Men tematiken av tillhörighet, eller mer precist en bruten sådan, är subtil i ”Dikter”. Faktum är att jag vid första läsningen inte ser den. De inledande dikternas iscensättning av en trygg och tämligen stabil tillvaro får mig att söka markörer som bekräftar den bilden. Kanske bidrar också de fullständiga satserna till en jakt på en enhetlig berättelse. Att diktjaget faktiskt står på knä redan i den sjunde dikten och skrubbar golvet i en universitetsbyggnad blir inte avgörande för min läsning. Det kommer för sent för att jag ska se det som en utmärkande erfarenhet.

Det är sinnrikt utformat av Naraghi, som till slut ändå gör det omöjligt för mig att bortse från de skevande detaljerna. Helt enkelt för att de blir för många. Helheten blir ett diktkollage som värjer sig mot en ensidig tolkning.

Dikterna uppmanar mig på det viset att tänka. Först därefter drabbas jag känslomässigt av den berättelse som inte kan bli till. Det här är ingen diktsamling som omedelbart griper tag. Läsaren blir berörd efter förtjänst.

Ju mer jag funderar över Mariam Naraghis dikter desto mer förtjust blir jag i hennes behandling av såväl språk som tematik. Det är möjligt att både anklaga och försvara diktsamlingens mått av subtilitet. Men jag lutar mig åt det senare. I ett poesilandskap som överlag är mycket noga med att klargöra estetiska, klassmässiga och psykologiska utgångspunkter väcker det mer motstridiga min nyfikenhet, även om Naraghis språk- och maktkritik därmed riskerar att bli diffus. ”Dikter” är en diktsamling som vägrar att svara på frågan om varifrån den kommer. Kanske pekar hon med det ut en ny riktning för svensk poesi där mer utrymme ges åt nyanser och tvetydigheter, åtminstone för den som är uppmärksam nog att se den.