Det är en varm kväll med pizzor och pastarätter, och när stämningen är på topp passar Maria Sveland på att fråga barnen hur de upplevt skilsmässan mellan henne och deras pappa några år tidigare. En ofarlig fråga, tänker författaren. Utifrån hennes och exmannens perspektiv hade separationen gått bra. Inga otroheter eller bråk. Men svaret från den äldsta blir oväntat:

”Jo, själva skilsmässan var väl okej. Men både du och pappa är ju slampor. Ni lyckas ju inte få ett enda förhållande att hålla längre än något år”, säger han medan den yngsta ivrigt nickar. Sedan skrattar alla runt bordet tills de gråter.

– Jag känner att det är ett betyg på att de känner sig fria. Att man kan säga så till sin mamma och veta att hon inte blir arg, säger Maria Sveland.

Anekdoten är typisk för ”Nu njuter Maggan”, en debattbok där författaren och journalisten Maria Sveland skärskådar både sitt eget föräldraskap och de begränsande mamma-idealen som får kvinnor att känna sig otillräckliga.

Boken kan ses som en hyllning till kämpande mödrar i allmänhet och Maria Svelands egen i synnerhet: mamma Maggan som slet i hemmet med sina tre barn, men togs för given. En arbetarklassmorsa i Örebro som aldrig krävt storslagna gester för att vara glad.

Ett glas rött boxvin och en cigg räcker för att hon ska förkunna sin maxim: ”Nu njuter Maggan!”.

”Totalt gaslightade”

Det är tidstypiskt att slänga in terapilingo, hinner jag tänka under läsningen. 

Maria Sveland kallar mödrar för ”skammade” superhjältinnor som blir ”kulturellt gaslightade” i en sorts ”mammamobbning”. Behöver välbekant feministisk kritik marineras i samtidens psyksnack för att bli relevant 2024?

Energin går åt till att känna skuld och skam istället för att göra revolution

Men Sveland har ett case: trots att mammor statistiskt fortfarande bär upp stora delar av familjelivet finns en konstant gnagande känsla av att detta ändå inte räcker. Författaren argumenterar för att denna upplevelse av otillräcklighet inte fanns lika starkt hos generationerna innan hennes.

– Idag finns en ”damned if you do, damned if you don't”-situation för mammor. Städar du mycket på fritiden så är inte det bra, och om det är stökigt är det också fel. Om du inte har några fritidsaktiviteter och bara är hemma så är inte det bra, men har du massa ”längtor” som inte inkluderar man och barn, då är du egoistisk. Det är hela tiden så kring moderskapet. Det är skitsvårt, konstaterar hon.

Känslan av att inte duga grundar sig i en patriarkal konspiration, menar Maria Sveland.

– Vi ska alltid hata oss själva. Och det finns en miljardindustri som är byggd på vårt eget hat mot våra kroppar. Det är ju skitsmart att få kvinnor att vara sysselsatta med det!

För då står vi inte på barrikaderna?

– Nej, precis. Och samma sak tänker jag råder kring moderskapet: Om vi aldrig känner oss tillräckliga så kommer det konsumera oss och energin går åt till att känna skuld och skam istället för att göra revolution.

Att kvinnor tar mer ansvar för familjelivet och hemmet har påpekats av feminister länge. Vilka perspektiv vill du tillföra med boken?

– Jag vill ge tröst och pepp till alla som, liksom jag, går omkring och känner sig otillräckliga. Jag känner inte en enda som säger ”Jädrans vilken bra mamma jag är!”, vilket är absurt eftersom de är fantastiska mammor. Jag skulle vilja få alla att förstå att det ligger politik bakom detta. Mammaföraktet är en konstruktion som har väldigt lite med verkligheten att göra, det behöver vi identifiera.

Då välfärd – nu misär

Under Maria Svelands uppväxt i Örebro på 70- och 80-talet jobbade mamma Maggan som läkarsekreterare samtidigt som hon ensam skötte allt i hemmet. Pappan jobbade borta flera veckor i sträck, var lynnig, trött och kom och gick som en trevlig gäst i hemmet. Ändå var han barnens favorit: ”Pappa visste allt. Eventuellt var han den smartaste människan i hela världen.”

Men mamma Maggan klagade aldrig över de ändlösa måltiderna som skulle lagas. Diskade allt trots att händerna var fulla av såriga atopiska eksem. Maria Sveland var bara sex månader vid förskolestarten, hon lämnades halv sju på morgonen av mamman och hämtades halv fem. 

”Då kallades det välfärd – idag skulle det kanske kallas för misär”, skriver Sveland.

Ändå gav Mamma Maggan aldrig uttryck för att känna sig otillräcklig i sitt föräldraskap. Förväntningarna på föräldrar har trissats upp de två decennierna, argumenterar Ylva Lagercranz Spindler i SvD när hon skriver om hälsoriskerna med ”intensivt föräldraskap” (intensive parenting). Maria Sveland är inne på samma spår. När mamma Maggan satt i solen i lekparken med en cigg, är normen idag att föräldrar ständigt ska vara aktiva och närvarande.

– På 70-talet lekte ungarna med varandra istället, medan mammorna satt på en bänk bredvid och rökte. Det finns något avslappnat i det som jag kan avundas. Mina barn förväntar sig att jag ska leka med dem. Man går till parken och bara: ”Men fan, lek själv!”. Mina föräldrar lekte aldrig med mig.

Ibland tycker jag att vi daltar så mycket med barnen. Vi skapar en inlärd hjälplöshet hos dem, istället för självständighet

Det finns en tendens i boken att idealisera din mamma Maggans sätt att tackla föräldraskapet. Samtidigt skriver du såhär: ”Ibland undrar jag om mitt eget moderskap hade skavt mindre om jag hade haft en mamma som inte omfamnade martyrskapet så hårt.” Hur går det ihop?

– Det går inte ihop. Det är komplext och motsägelsefullt. Men det har också med klass att göra. Min mamma saknade analytiska verktyg för att protestera. Det fanns inte på kartan att hon hade kunnat ställa vissa krav. På det sättet var hon martyr. Hon hade liksom ingen förmåga att stå upp för sig själv.

Maria Sveland funderar lite innan hon förtydligar: självklart var inte allt bättre på 70-talet. På många sätt är dagens föräldrar bättre, med större medvetenhet om anknytning och närvaro, tycker hon.

– Men ibland tycker jag att vi daltar så mycket med barnen. Vi skapar en inlärd hjälplöshet hos dem, istället för självständighet.

Hon önskar att man kunde hitta en gyllene medelväg: att låta barn ha tråkigt ibland, istället för planerad fritid med fem aktiviteter.

Vems fel är det att förväntningarna på mammor trissats upp?

– Det är svårt att veta vad som är vad. Dels tillbringar vi mycket tid på nätet och jämför oss med andra. Men det kommer också från populärkultur och media. 

I ”Nu njuter Maggan” ondgör sig Maria Sveland över den nykonservativa tendensen i det offentliga samtalet, med exempel i Greta Schüldts artikel om ”huskvinnan” i DN 2018 och den nu nerlagda podden Della Q som ”spydde galla över äldre feminister medan de pratade bantning och skröt om vem som var mest ätstörd”.

Det var som att tjuvlyssna på en nykonservativ version av snacket från tonårens skolgård där män var från Mars och kvinnor från Venus, tyckte Sveland: ”Ute var enligt Della Q-kvinnorna modernitet, feminism och systerskap. Inne var biologism, konservatism och kapitalism.”

Och vurmandet för ett traditionellt familjeliv där könen har sina olika roller var Della Q-kvinnorna inte ensamma om.

– Nu ska man på något sätt lösa bristen på jämställdhet genom RUT-avdrag, att någon annan människa kommer hem och städar, är barnvakt, hämtar från skolan, konstaterar hon.

Det gör ont att se att man lever i en ojämställd relation, för det är så förnedrande. Därför tror jag att jättemånga håller på med självförnekelse

Jag kan ändå till viss del förstå vad den pendelsvängningen kom ifrån. Della Q-kvinnorna pratade om att de sett 70- och 80-talistmammor bli utbrända av att göra karriär och sköta hemmet samtidigt, trots att många av oss försökt skaffa någorlunda jämställda partners. Att vi kanske inte heller verkade veta hur allt ska gå ihop?

– Nej, visst är det så att kvinnor idag dubbelarbetar. Det drar igång ett nytt arbetspass när man kommer hem från jobbet och ska rodda med allt, och det stressar oss. Men lösningen är inte att gå tillbaka till 50-talets hemmafrusystem. Lösningen är att männen steppar upp och tar sin del av ansvaret, då tror jag utbrändhet och annan ohälsa som många kvinnor lider av skulle minska drastiskt.

Så hur ska vi göra?

– Vi har väldigt lågt ställda krav på män. Det gör ont att se att man lever i en ojämställd relation, för det är så förnedrande. Därför tror jag att jättemånga håller på med självförnekelse. Men om man på riktigt började skärskåda vem som gör vad och vem som tar ansvar för vad så tror jag att det är ganska många kvinnor som ändå skulle hamna i att: ”Okej, jag gör mest”. 

Är det männens fel?

– Om man vill vara en jämställd man, då behöver man steppa upp. Men jag tänker att det är något fel på det här samhället och på de seglivade, stereotypa familjemönstren. De gör att många av oss kvinnor känner att vi inte duger.

Hakelius könskommentar

Det är inte första gången Maria Sveland tar sig an frågan om moderskap. 2007 gick hon från anonym journalist till offentligt villebråd med boken ”Bitterfittan”, som sålde över 100 000 exemplar. Ett sensationellt genombrott för romandebutanten.

”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?”, stod det på omslaget av romanen som inspirerats av författarens egna erfarenheter.

I fokus står Sara som är 30 år och redan bitter. Hon lämnar man och barn för en veckas tankepaus på Teneriffa. Hon känner sig lurad. Var det så här det skulle bli? En ytterst relaterbar berättelse som läsare fortfarande hör av sig och tackar för.

I en fascistisk värld är kvinnors främsta uppgift att vara någon sorts livmödrar som föder fram nationens nya medborgare

Trots att författaren i stort tyckte sig ha formulerat tankar som hade framförts redan av 70-talets feminister blev det ramaskri i spalterna. Bland annat skrev krönikören Johan Hakelius en text där han spekulerade om hur Maria Svelands kön smakade. Hans teori: bittert, som för mycket muskotnöt i en äppelkaka som borde vara söt.

Själv tyckte Maria Sveland aldrig att boken ställde några anmärkningsvärda krav. Men många blandade ihop författaren med bokens huvudperson, blev svårt provocerade och hade åsikter om hennes moderskap.

– Då var det chockartat. Det visade hur begränsat utrymmet var för mammor att formulera krav på rättvisa och frihet.

Var är alla momfluencers?

I ”Mamma Maggan” skriver Maria Sveland hur hon ända sedan hon blev mamma för över tjugo år sedan har insett att hon ”tillhör B-laget av skammade mammor, en som har uppenbara problem med att underordna sig maktordningen där biologin påstås vara överordnad frihetslängtan, och som dessutom inte har den goda smaken att hålla käften om det.” 

Författaren hävdar att hon sökt febrilt efter berättelser om moderskap som kan bekräfta att hon inte är så usel som hon befarar, och hur hon irrat mellan exempel som Enid Blyton, Ingrid Bergman och Jungfru Maria. Hon tar också upp politikern Sarah Palins bok ”Mama grizzly” från 2010.

I boken nämns däremot inte hur ”mom shaming” och moderskapsideal både forskats på i akademiska sammanhang, och blivit föremål för ett otal artiklar på plattformar som Motherhood och texter i magasinet Mama, där kända mammor reflekterar kring ämnet. Kritik av orimliga mammaideal är sedan länge också en egen genre i sociala medier. På Instagram har det inte gått en dag utan att svenska profiler som Vivvi ”Mammasanningar” Wallin och Johanna Bladh, eller Gift vid första ögonkastet-profiler vittnat om trötthet, kvinnofällor, orättvisa normer, personliga känslor av misslyckanden och olika måttstockar för mammor respektive pappor. 

Här finns också stora internationella konton om dåliga mammasamveten och internaliserade samhälleliga krav. Ofta slutar inläggen med frågor av typen ”Känner du samma?” - varpå mammor flockas i kommentarsfälten och skriker JA.

Det blir ansträngd stämning när jag påpekar luckorna i researchen. 

Du försöker ringa in samtalet om moderskap i samtiden, hur kommer det sig att du inte nämner den här typen av momfluencers och sociala medier-samtal?

– Det är bara att jag inte har koll på det. Och jag följer inga influencers, svarar Maria Sveland kort.

Skilsmässokritikerna och Breivik

Vi återkommer till skilsmässan mellan Maria Sveland och pappan till hennes två äldsta barn. Fem år efter ”Bitterfittan” kom antologin ”Happy, happy”, där författaren samlat tio olika berättelser om skilsmässor ur positiv synvinkel.

Reaktionerna blev även då oväntat upprörda. Av vissa kritiker kallades boken propagandistisk och anklagades för att strunta i barnens perspektiv.

Jag har mina barn varannan vecka och tycker det är ett life hack. Jag älskar dem och de mår bra

I sin nya bok går Maria Sveland tillbaka till recensionerna och jämför skribenterna med Anders Behring Breivik: 

”Även om våra kritiker givetvis inte hade samma extrema våldsbejakande idéer som högernationalister som Breivik, avslöjade deras hätska tonfall hur internaliserad idén om äktenskap trots allt fortfarande är hos många. Och hur provocerande det kan uppfattas när kvinnor väljer bort äktenskap och traditionellt familjeliv till förmån för ett självständigt liv.”

Det är en rätt hård formulering?

– Men relevant. Högernationalism bygger på familjen som en enhet. I en fascistisk värld är kvinnors främsta uppgift att vara någon sorts livmödrar som föder fram nationens nya medborgare medan männen ska vara ute och kriga och jobba. Så det är inte en slump att högernationalister och fascister vill förbjuda skilsmässa, säger Maria Sveland.

Hon fortsätter:

– Men skilsmässa är grundläggande för ett jämställt samhälle, att en kvinna ska kunna lämna en relation när hon vill. Därför blev Maria Sveland förvånad över de kritiska reaktionerna mot ”Happy, happy”.

– Den kom 2011, och jag tänkte att skilsmässa är väl ändå inget kontroversiellt? Och så var det ändå det. Så här nöjd och glad fick man inte vara efter en skilsmässa.

Hur förväntas man vara efter en separation?

– Man ska säga: ”ja jag saknar barnen, jag tycker det är så jobbigt”, det är vad man offrar för friheten. Men jag har mina barn varannan vecka och tycker det är ett life hack. Jag älskar dem och de mår bra. Alla borde skilja sig. Och alla som har separerat vet ju att tiden med barnen blir mer kvalitativ.

Din bok är tänkt som en tröst för alla mammor som känner sig misslyckade. Om du får skicka ett kort meddelande till dem, vad vill du säga?

– Du duger! Titta på hur otroligt mycket du gör. Och om du känner dig otillräcklig: vad beror det på? Att du är ensam med ansvaret? Att du gör mycket mer än din partner? Det är minimum att vara två och uppfostra en unge.

Hon fortsätter:

– Kolla på hur lite snubbarna gör. Hur kommer det sig att männen så ofta är draperade i en bekväm osynlighetsmantel? Att de hela tiden kommer undan och sedan kan sitta och dra anekdoter om hur frånvarande pappor de har varit? Vi behöver försöka se att kraven som ställs på mammor är absurda, att de är kulturella och de inte alls ställs på papporna på samma sätt. Det är orättvist.

Maria Sveland uppmanar alla mödrar att titta på allt de gör, och att försöka se att det är ”good enough”

– De allra flesta mammor skulle jag ändå vilja påstå duger mer än väl. Vi gör ett hästjobb. Mammor bär upp den här världen.