Allt står däri, allt du vill veta. Lever vår hjältinna Offred? Är bebisen Nichole fri? Vad hände med den unga Hannah under den där outhärdliga totalitära regimen? Var den brutala tant Lydia ond på riktigt? Föll Gilead eller växte det sig ännu mäktigare under den helt manliga eliten?
Nästan alla frågor besvaras. Om du inte har sett de tre säsongerna av tv-serien, vilken har vunnit två Golden Globes och elva Emmystatyetter, kommer du ändå att sluka den här lättillgängliga boken. Även om du inte har läst ”Tjänarinnans berättelse”, som publicerades 1985 och har sålt i åtta miljoner exemplar, så kommer du att uppskatta ”Gileads döttrar”. Och om varken serien eller romanen betyder något för dig (fy!), så är det här en av Margaret Atwoods mest fängslande berättelser.
Men förbered dig på att den inte berättar den historia du förväntar dig. Det kommer till nya karaktärer och de skrämmande pärlflickorna dyker upp. Men mer kan jag inte säga, för jag vill inte avslöja för mycket. Det skulle göra Margaret Atwood sur. Efter att ha intervjuat henne så vet jag att det vore oklokt.
Innan vi träffas gräver jag under sex veckor ned mig i research om Atwoods fascinerande och produktiva värld. Den är ohyggligt imponerande: över 50 böcker med skönlitteratur, poesi och kritiska essäer (i en takt av ungefär en om året) och 127 priser.
När vi börjar närma oss datumet för intervjun känner jag mig övertygad om att det kommer att bli katastrof. Atwood är utomordentligt intelligent, hon har läst varenda bok i civilisationen och minns varenda fakta. Likt varje ärofull ikon som är inne på sitt åttonde decennium, har hon inget till övers för dumskallar. Praise be, Margaret, det är din välförtjänta rätt. Jag ryser av empati för intervjuare efter intervjuare när jag läser om deras möten med Atwood. Det har blivit en del på 50 år. Många är torra litterära läsningar, där journalisten har överväldigats av hennes intellekt och ignorerat hennes personlighet. Några uttrycker klen kritik, få förmedlar några personliga detaljer.
Hon är aldrig ohövlig, alltid vänlig. (Hon är kanadensare, de kan inte vara oartiga.) Men hon är oförsonlig i sina slipade förödmjukelser av dem som inte vet vad de pratar om. Frågor som Atwood inte gillar lobbas ut genom fönstret (de är ofta av det mer känslomässiga slaget), och andra som hon inte vill svara på bemöts skickligt med långa svar på frågor som hon hellre skulle besvara, vilka hon ställer högt till sig själv. Så gör bara ett riktigt badass, Margaret.
Kraften i hennes författarskap är obestridlig. Många av hennes böcker får en att rysa; ”Upp till ytan” orsakade mig en smärre känslomässig kris på 1990-talet.
Jag läste ”Tjänarinnans berättelse” i slutet av 1980-talet, några år efter att den skrevs, vid en tid då Berlinmuren fortfarande stod kvar och vi levde i den skrämmande skuggan av både kärnvapenkrig och aidsepidemin. Romanen upprörde mig, men jag älskade Atwoods sätt att skriva. Alla hennes böcker får en att ifrågasätta världsordningen och bli mer nyfiken på människor. Hon är en av det senaste århundradets främsta författare. Åh herregud, Margaret kommer att göra slarvsylta av mig.
Jag slutade skolan när jag var 16, jag har inga akademiska kvalifikationer och mina tankar är ett virrvarr, precis som den där kökslådan man aldrig städar. Jag är dock ganska beläst, intalar jag mig tio minuter innan jag kliver in i rummet. Och jag har så mycket respekt för Atwood, det måste väl ändå vara värt något.
Men jag är en hundmänniska och Margaret är en kattmänniska. Jag kanske bara ska rulla över på rygg som en undergiven valp när hennes enorma hjärna sätter igång. Men det kan jag väl ändå inte göra, för det finns ju så mycket att fråga Margaret om när vi nu står på randen till omvälvande politisk förändring världen över.
Tjänarinnans berättelse är ett kulturellt fenomen som skisserat en möjlig framtid, och som alla fans vet så har allt som Atwood skrev om i ”Tjänarinnans berättelse” hänt, eller händer fortfarande, någonstans i världen. Okej ”Peggy Natur”, som hennes familj och vänner kallar henne, nu kör vi!
Margaret Atwood kommer leende in i rummet. Den där glorian av fantastiskt, lockigt grått hår, skimrande hy, lite mascara, de där höga kindbenen. Hon sätter sig nära mig. Hon är klädd helt i svart, förutom en ärtig rosamönstrad scarf. Hon talar med mild röst – jag har två bandspelare och hon är entusiastisk när jag ser till så att de får med allting. Hon flyttar sin stol ännu närmare.
Hon tar en klunk starkt kaffe (en av hennes favoriter) och vi sätter igång. Förutom de gånger när hon säger ”det är en dum fråga” och verkar låtsas att hon inte vet vad jag pratar om för att slippa kommentera, kommer vi fint överens. Det är bland de bästa 64 minuterna i min 30-åriga journalistkarriär. Vi skämtar och småretas med varandra. Vid ett tillfälle spår hon mig i handflatan så precist att det är kusligt. Det är hennes partytrick, säger hon.
Vår intervju omfattar äktenskap, missfall, Trump, mode, kvinnors rättigheter, barnbarn, tonåringar, åldrande, förlust, kärlek och män, bra och dåliga. Hennes svar är sparsmakade, för hon talar till fakta, snarare än till känslor.
Kanske manövrerade hon mig väl – hon är trots allt ”högtstående” smart och besitter en enastående emotionell intelligens – eller så kanske hon bara gillade mig. (Jag älskade henne, uppenbarligen, även om hon kallade mig bossig och envis.) Hur som helst, en värld utan Margaret Atwood skulle inte vara i närheten av lika briljant, om ni frågar mig.
Hon växte upp på den kanadensiska landsbygden med sin pappa Carl, entomolog, och mamma Margaret, dietist. Det är därför Atwood kallas Peggy, för att undvika missförstånd.
Om kvällarna i deras ödsliga stuga i skogen, föll mörkret över den hemundervisade Margaret och hennes äldre bror Harold. I skenet av en fotogenlampa brukade familjen sitta tillsammans och pyssla med sitt. Atwood lärde sig att fokusera på en enskild aktivitet. Hon blev inte uttråkad, snarare tuktade hon sina tankar till en skarpt fokuserad koncentration. Det är därför hon är så produktiv i sitt skrivande, säger hon.
Här släpper Atwood ned en kartnål i sitt förflutna för att hjälpa mig att utforma den karaktär hon vill att jag ska skriva fram. Det är så hon skapar människorna i sina böcker, deras bakgrundshistorier är noga uttänkta. Tack Margaret, det hjälper.
Familjen flyttade från vildmarken till Toronto när Atwoods lillasyster Ruth föddes. ”Peggy” var då 12 år och Margaret den äldre var 43. Att få barn vid 43 års ålder 1951 verkar ovanligt.
– Det gjorde henne ganska ängslig, för på den tiden trodde man att om man fick barn efter 35 så var det säkert något fel med det. Jag fick höra det när jag fick Jess som 36-åring 1976, säger hon.
Hur hanterade din mamma det?
– Det var jag som visade vägen framåt, svarar hon, följt av en lång paus.
Så det var du som tog över föräldraskapet?
– Min syster Ruth sade något lustigt till min dotter Jess när hon var tonåring. Det är konstigt, sade hon, att Margaret är en ganska bra mamma till dig, för hon var inte det till mig. Men hon var ju inte din mamma . Hon ogillade att jag började på universitetet och övergav ”mitt barn”.
Senare frågar jag henne om hon och hennes partner sedan nästan 50 år, författaren Graeme Gibson, 85, hade velat ha fler än ett barn. Hon svarar nej.
– Vi planerade att skaffa fler barn, men vid den tiden var det inte möjligt. Jag menar inte fysiskt eller naturligt, men låt oss bara säga att det inte hände.
Jag tror att hon menar att det inte var ekonomiskt möjligt.
Jag frågar om det faktum att det är tolv år mellan henne och hennes syster betyder att hennes mamma förlorade barn däremellan. En stor del av Atwoods författarskap beskriver den känslomässiga aspekten av graviditet och födande. Skildringarna är så råa att jag drar slutsatsen att hon har bevittnat det på nära håll eller upplevt det.
– Ja, det gjorde hon. Det var väldigt traumatiskt. Det var fasansfullt. Blod på lakanen. Den ensamma lilla sockan hon stickat.
Vi tystnar båda. Det måste ta på krafterna att skriva böcker som kan återuppväcka de här känslorna, säger jag. Margaret tycker att jag är en mjukis. Hon håller inte med. Hon säger logiskt att hon inte skriver om sig själv. Men hennes sätt att skriva om kvinnor och bebisar skär i hjärtat på varje kvinna som känner igen de upplevelser hon beskriver. Det är anledningen till att jag inte såg ”Tjänarinnans berättelse” förrän jag visste att jag skulle intervjua henne. Jag stod inte ut med att se bebisar slitas ur armarna på blodiga kvinnor.
– Jag känner inte att det jag skriver handlar om mig själv. Jag tycker inte att syftet med mitt författarskap är att ”uttrycka mig själv”. Mitt jobb är att frammana saker för läsarna. Jag skulle kunna berätta alla möjliga saker om mig själv för dig, men du skulle bi totalt uttråkad. Nej, allt det här med att ”uttrycka sig själv” kan bli väldigt tråkigt.
Uppfattat. Men det måste väl ändå påverka hennes känslor?
– Det är inte det att det inte påverkar ens känslor, säger hon med ett stänk av otålighet.
– Det är bara det att mina känslor inte är poängen med mitt skrivande. Mina känslor är inte poängen. Någon sade till mig en gång att ”om du vill uttrycka dig själv, ställ dig på en åker och skrik”.
Atwood skrattar. Det är ljuvligt. Hennes torra kvickhet och lekfulla humor framkommer inte så ofta som de borde. Vid det här laget har hon också anat sig till att jag är den sortens kvinna som fokuserar på mina känslor. Hon verkar vara okej med det. Det är därför hon spår mig i handflatan och pratar om horoskop. Hon vet att jag kommer att gilla det.
Vad tycker Graeme om att du är så berömd?
– Han säger till mig att köra på, svarar hon.
Du är en ikon.
– Och han är lejon.
Tror du verkligen på horoskop?
– Tror på? Vad menar du med tror på?
Hon ler, munhuggs. Det förvånar mig. Margaret Atwood tror på horoskop.
– Jag läser dem, så jag vet att jag är skorpion. Och jag är nyfiken på nästan allt, men vi är skeptiska mot nästan allt. Jag kan spå dig.
Det här är bara mer historieberättande för dig, inte sant? Horoskop kan inte vara sanna på riktigt, eller hur?
– Förstår du inte hur de skulle kunna vara det?
Sedan tar hon min högra hand i sitt stadiga grepp. Jag kommer att skriva fyra romaner och har framgångsrikt dolt min mer känslomässiga sida, säger hon.
– Du insåg att du var tvungen att sluta vara så gråtmild och gnällig om du skulle bli journalist, fastslår hon.
Tack Margaret. Tror jag.
För mig så är de mest fascinerande karaktärerna i ”Tjänarinnans berättelse” männen, anförarna, patriarkatet som skapade staten Gilead. Arkitekterna bakom en regim som inte tillåter kvinnor att läsa och som använder fertila kvinnor (tjänarinnorna) till att föda barn åt infertila kvinnor med högre status, efter att de tvingats till sex med anförarna.
Vilka är de, Margaret? Är anföraren baserad på en man som du träffade som aktivist (hon har varit medlem i Amnesty sedan 1970), katalysator, konträr eller enormt framgångsrik författare till böcker och poesi som ofta beskrivs som feministiska stridssignaler? De är naturligtvis män från historien, säger hon. Stalin, tsarer, slavägare, puritanska religiösa ledare, fascister, häxjägare, alla de som gjort sig skyldiga till totalitära grymheter. Hon nämner inga specifika män, men om hon skulle träffa dem, fortsätter jag, hur skulle hon hantera dem?
– Jag jobbade runt dem. Kvinnorna i Tjänarinnans berättelse jobbade runt dem. De hade inget val.
Atwood beskrivs ofta som en dystopisk profet, men snarare än att förutspå vad som ska hända, reflekterar hon över vad som har hänt. Det positiva med dessa förfärliga män (eller kvinnor), säger hon till mig, är att historien visar att det är deras kärlek till makten som får dem på fall.
– Om vi tittar på historien så ser vi att de vänder sig mot varandra. De har alltid den här känslan av att någon är ute efter dem, alltid förräderi inifrån.
Atwoods politik är logisk och rättfram. Hon tror inte på extremer. Hon är obunden och har tidigare sagt: ”Jag ville inte bli en megafon för en specifik uppsättning åsikter.”
Förra året upplevde hon ett bakslag efter att hon försvarat att de som anklagades för sexualbrott under inledningsskedet av #metoo-rörelsen hade rätt till rättsliga processer. Hon skrev en krönika på ämnet med titeln ”Är jag en dålig feminist?” Atwood är varken chockad eller sårad av dem som inte höll med om det hon skrev i sin logiska text.
– Jag är för gammal för det, säger hon.
– Människor är mänskliga, det finns en nackdel med det. Mänskliga illdåd begås av människor, vi är alla kapabla till det. Vet du vad? Det är inte möss som gör det, fastslår hon på sitt typiska korthuggna sätt.
Har du någonsin träffat Donald Trump?
Hon tittar på mig som om jag hade bett henne att ta av sig tröjan.
– Nej, hur skulle jag ha gjort det?
Ivanka Trump då?
Hon är den kvinna närmast presidenten som är i position att göra skillnad för alla kvinnor, den som skulle kunna garantera reproduktiva rättigheter, den som skulle kunna hjälpa till att stänga löneklyftan, kanske lyfta upp fler kvinnor från alla bakgrunder, göra utbildning till en rättighet för alla. Kanske bidar hon sin tid att hjälpa kvinnor världen över, säger jag, med tanke på hennes tillträde och inflytande. Det är en galen teori, men jag vill se Atwoods reaktion.
– Nej, var inte dum, svarar hon på volley.
– Hon är inte intresserad av att rädda dig, hon är intresserad av att rädda sina pengar och sin livssituation.
Tjänarinnans berättelse skrevs i Västberlin. Medan hon arbetade brukade Atwood skicka ut sin dotter Jess för att handla med Graeme Gibson, nioåringen hade lärt sig tala tyska flytande.
Jess var van vid att resa till fjärran platser världen över till följd av sin mammas obevekliga och orädda nyfikenhet, hennes behov att utforska hur människor lever överallt. För mig handlar det mesta i Atwoods berättande om moderskärlek, eller om historier och band som knyter samman familjer. Jag förundras över att hon reste med ett litet barn tvärsöver Europa och till platser som Afghanistan, Fiji, Hawaii och Australien i slutet av 1970-talet, och oftast bara med handbagage.
Fanns det skrämmande tillfällen när du tänkte att det var ett misstag att resa med ett så pass litet barn?
– Många, många tillfällen. Hon fick öroninflammation en gång när hon var 18 månader, och sedan var det en period när det enda hon ville äta var makaronilåda, vilket vi inte kunde få tag i förrän vi kom till Australien. Hon är en fantastisk lingvist, vilket hon blev av att släpas runt jorden, inte en, utan tre eller fyra gånger.
Jess har nu ett eget barn på tre år. Atwood är även styvmor till Gibsons två söner från hans äktenskap, de var redan tonåringar när paret träffades. Hon har tre barnbarn och en av hennes största fröjder när de hälsar på i Toronto är att göra grillade ostmackor till dem.
Så vad kan vi förvänta oss härnäst, Margaret, undrar jag. Hur kommer det att gå för kvinnorna när vi ska ta itu med klimatkrisen jämte uppkomsten av högerpopulistiska manliga ledare som inte är benägna att kämpa för jämställdhet eller kvinnors rättigheter – vilka båda har visat sig förbättra livskvaliteten (och ekonomin) i både industriländer och utvecklingsländer? Ökningen av incelsidor och det överväldigande kvinnohatet på nätet skulle kunna betyda att våra svårvunna rättigheter fortfarande är provisoriska.
Hon säger att mycket av detta står skrivet i historien, det är invävt i vårt undermedvetna av det som skett tidigare, en algoritm av skuggor som samhället tidigare har upplevt och inte lärt sig av. För varje aktion en reaktion som vi kan välja att hantera hur vi vill.
Medan hon pratar undrar jag huruvida Atwood har kommit från framtiden och använder det förflutna för att peka ut de enorma avgrunder vi kan ramla ned i. När allt kommer omkring så finns det fortfarande platser på jorden där kvinnor är förbjudna att läsa, ha bankkonton eller lämna hemmet utan manligt sällskap. Vi är överens om att Roe v Wade (Ett rättsfall från 1973, som gav aborträtten ett konstitutionellt skydd, reds. anm.). kommer att omkullkastas i USA när striden om kvinnors reproduktiva rättigheter blir en krutdurk i kontrollerandet av kvinnor av män som Trump, men hon påpekar riktigt att det skulle följas av ”en fasansfull motreaktion”.
Det enda sättet att göra skillnad är att lyfta på ändan och gå och rösta i stället för att stanna hemma, vilket så många demokrater gjorde i det förra presidentvalet. Hennes råd är att rösta på den kandidat som mest sannolikt förstår eller lovar att ta itu med klimatkrisen, vilken är det största hotet mot mänskligheten just nu. (Under tiden mellan min intervju med Margaret och den här textens publicering har Amazonas regnskogar brunnit.)
– I dag är vi i den situationen att vi röstar på den minst sämsta, vilket är bättre än att rösta på den absolut sämsta av de sämsta, säger hon med humor.
– Vi röstar normalt sett på vad vi anser vara det bästa för oss och just nu är det bästa för oss att inte kvävas till döds på grund av stigande havsnivåer. Rösta på den person som har en plan för detta. Eller på den person som säger att den har en plan.
Hon är optimistisk inför att vår tonårsgeneration kommer att göra detta och driva igenom förändringar.
– Kom ihåg att jag är gammal. Jag har mött tonåringar ur många generationer, däribland mig själv.
Tonåringar har en framträdande plats i ”Gileads döttrar”. Faktum är att Atwoods öppenhet gentemot ungdomar underblåser hennes nyfikenhet.
Skrev du ”Gileads döttrar” innan tv-serien kom 2017?
– Vi överlappade. Jag sade till Bruce att han inte fick döda den och den personen. Vi var tvungna att vara överens om vissa saker. Jag lät honom fortsätta berättelsen om de vuxna, förutom tant Lydia. Han fick inte lov att döda henne.
Jag kan inte vänta tills alla har läst den här boken. Den är full av hopp, vilket Atwood som person förkroppsligar. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om Margaret Atwoods förvånande och okonventionella liv, för hon har haft 79 ytterst produktiva år. ”Kom ihåg hur gammal jag är”, är hennes mest använda fras.
Hennes kärlek till mode är något som ofta förbises när hon intervjuas, men vi har en glädjefylld pratstund om med vilket allvar det måste tas. Hon är positiv och sprudlande när vi diskuterar bilderna från vår fotografering med den berömde modefotografen Tim Walker och designerkläderna hon hade på sig.
Du älskar mode, eller hur?
Hon nickar med eftertryck.
– Jag ville bli modedesigner, säger hon.
Hon berättar att hon fascineras av hur mycket folk anstränger sig för att klä sig och påminner mig om att hon är en skicklig sömmerska.
– Jag var inte bara intresserad av tillverkningen av kläder, utan mer av hur de såg ut. Jag har varit på många modevisningar. Jag följer silhuetterna, säger hon.
Hon påpekar att mycket av historien har formats av modet. Dess betydelse och makt i världen bör inte underskattas – dess subtila inflytande är invävt i alla branscher, från den viktorianska erans enorma karmosinröda trappor, då arkitekterna gjorde hallarna större för att ge plats åt kvinnornas kjolar, till det faktum att det amerikanska slaveriet mestadels handlade om att producera tyg, vilket även var vad vår industriella revolution till stor handlade om.
Och, självklart, att kontrollera hur kvinnor klär sig har varit en besatthet hos manliga förtryckare sedan tidernas begynnelse. Tjänarinnornas röda kappor (färgen som används i tv-serien valdes efter att man tittat på över 50 nyanser av karmosinrött, berättar Atwood) har burits symboliskt vid feministiska protester världen över, ett budskap genom mode, inga ord behövs.
Innan jag vet ordet av måste vi sluta prata, vi har helt enkelt inte tid att tala om hennes kärlek till Twitter eller Star Trek, det faktum att hon förekommer i en motionsapp som heter Zombies, Run!, att hon är en entusiastisk fågelskådare, eller hennes nya seriekaraktär Angel Catbird. Vi har inte berört hennes briljanta serie av framtidsblickande romaner, MaddAddam-trilogin om världen efter en ekologisk katastrof. Men jag har bara en timme.
I år är det 50-årsjubileum för hennes första roman, ”Den ätbara kvinnan”, och när vi rundar av måste jag fråga henne om ”Gileads döttrar” är hennes sista bok.
– Ingen författare borde någonsin säga det. Rolling Stones sade att de var ute på sin sista turné – och sedan blev det en till.
Så vad vill du göra härnäst?
– Det skulle jag inte berätta för dig.
Har du tyckt om att bli äldre?
– Jag har tyckt om allt. Varför inte?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
