För så klart. Var skulle samtidsmänniskan annars stå och krafsa fram de sista flisorna av välbehag, av trygghet och glädje, än i en lokal ämnad för konsumtion. Så intrasslade är vi i marknadsekonomins begärsprinciper att det inte längre går att skilja känslan: ”jag tror på en ljus framtid för mig och mina närmaste, på kärlek, ömhet och trygghet”, från: ”jag unnar mig att handla fina saker som representerar denna tro, detta hopp, och då blir det verkligare för mig”.
Han som står där och är lycklig heter Didrik och är en medelåders medelklassman med en ny liten bebis på väg, en sladdis. Ett barn som blev till när ett äktenskap skulle räddas undan den klassiska ålderskrisens otrohetsaffär, som Didrik hade med en ung influencertjej. Han valde frun och barnen. Och ett nytt barn. Nu ska de handla babysaker. Sprillans nya och skitdyra, helt i onödan. Med det förbjudnas särskilda tjusning shoppar de loss i ett rus hela familjen och förstör ännu en liten glimt av den natur som nästan är helt och hållet skövlad av människans framfart redan. Bara för att de kan.
Jens Liljestrand har skrivit en roman som kokar av både vrede och förtvivlan. Den värld han beskriver, det Sverige han befolkar, ligger bara några år framåt i tiden. I Didriks universum härjade en pandemi och kant i kant med den blossade klimatkatastrofen upp på allvar. Bokstavligen så, inte minst i Sverige som under den sensommar då romanen utspelar sig härjas av våldsamma bränder.
Didrik och hans familj har bott över sommaren i en sommarstuga i Dalarna, i väntan på den efterlängtade Thailandsresa som de ”unnat” sig till hösten, men fastnar där. Mellan eldarna.
I ett mardömslikt kaos där undergångsfilmernas panikslagna scenarion plötsligt äter sig fram till den trygga svenska medelklasstillvaron. Det är så de inte kan tro det. Ska det vara så här, i Sverige? Att man inte kan ta sig från Dalarna? Att man blir inlåst i ett läger? Att det inte finns mat till barnen?
Det är ett Armageddon som Jens Liljestrand gestaltar, genom fyra olika huvudpersoner som en i taget får berätta sin version av det som sker. Efter Didrik influencern Melissa som förskansat sig i en gammal tennisstjärnas vindsvåning mitt i centrala Stockholm och därifrån ser det Stockholm där hon skapat sig ett liv gå upp i rök. Sedan tennisstjärnans son, förtärd av bitterhet mot sin självupptagna far. Sist Didriks dotter Vilja, som bär på berättelsens enda glimt av hopp, inkapslat i sitt namn. Under några helvetesdagar i slutet av augusti vecklar hon av pressen utifrån ut sig från sin truliga tonårspuppa och blir den enda med en riktning, ett mod, en vilja.
”Även om allt tar slut” är en bladvändare, man jagas fram genom hettan, genom sotflagorna, genom de patetiska resterna från det luftslott till samhälle vi levt i. Hämtmaten, latten, motorbåtarna, dumheten.
Ibland svajar det till, när Jens Liljestrand vill trycka in varenda en av de allra mest iögonfallande av samtidsmarkörer och trampar lite snett i sin iver. Som en pojke som sida upp och sida ner får vara ”mörkhyad” utan att någon annan i sällskapet får sin hudfärg beskriven.
Ibland hamnar han också stilistiskt i ett ingenmansland när han inte får fatt i sina jagberättares egna röster, utan skriver som den medelålders författare han är genom en tonårings mun. Bäst tonträff får han till, inte så förvånande, i Didriks parti, men även Vilja och åtminstone till stora delar även Melissa känns som egna människor som talar med sina egna ord.
Och oavsett den ibland väl yviga samtidskritiken, slår Jens Liljestrand till där det gör ondast, mitt i den bortträngda skräcken för att allt snart ska vara slut. Han fångar skickligt alla försvarsmekanismer, alla idiotargument, alla dubbla agendor, som vi lever på för att ta oss genom ännu en dag av skenande förstörelse av våra egna livsbetingelser.
Det är skrämmande, en roman med ett uppdrag som ändå lyckas bära sitt budskap som litteratur hela vägen i mål. En Cormac McCarthy möter John Ayvide Lindqvist möter Tone Schunnesson. Spännande och fängslande och samtidigt underhållande, eftersom det är roligt att se sig själv i skrattspegeln. Nu gäller det bara att sluta skratta, innan det är för sent.