Ett par hundra meter från det storslagna minnesmärket av förintelsen av judarna vid Brandenburger Tor i Berlin ligger det betydligt mindre monumentet över alla europeiska romer som dödades i samma läger. Det romska monumentet kom på plats för bara två år sedan och det dröjde ända fram till 1982 innan dåvarande Västtyskland erkände ansvar för folkmordet på romer.

– Det visar vilken tid det har tagit för Tyskland och Europa att hantera det, men också för romerna att vilja minnas, säger Majgull Axelsson.

I över två års tid har hon borrat sig ner i det svarta hål som är romernas historia under Nazitiden. Historien om hur fångarna med bruna trianglar var de som stod längst ned på skalan i koncentrationslägren, föraktade till och med av de andra fångarna.

Det är om den historien som Majgull Axelssons nya roman Jag heter inte Miriam handlar. Om Miriam, som från början heter Malika och är en romsk flicka i en liten by i Tyskland. Plötsligt en dag kommer poliser och uniformerade kvinnor och sliter Malika och hennes lillebror Didi från den värld de känner till. Tillsammans med andra romska barn placeras de på barnhem vid ett nunnekloster för att skolas om. Men tonen bland nazisterna skärps snart när det gäller zigenarna. De är hopplösa fall. Kriminella och degenererade. Omskolning är omöjlig. Lika bra att ta dem till Auschwitz.

Under en fångtransport till Ravensbrück några år senare hamnar Malika i en annan fånges klänning. En med gul stjärna. Och Malika blir Miriam. För att överleva i en värld där nästan ingen överlever.

Avstamp i tattarkravallerna

För Majgull Axelsson började den här historien i Sverige med tattarkravallerna i Jönköping 1948.

– Jag tyckte att det var så anmärkningsvärt att man bara tio år efter kristallnatten kunde ge sig ut i en svensk stad och jaga tattare. Utifrån det började jag ta reda på mer om hur det var för romerna under 50- och 60-talet. Och då insåg jag att det hade skrivits så otroligt lite om förintelsen av romerna, säger hon.

Sökandet efter mer information tog henne på en resa till koncentrationslägren och till en kvinna som överlevt och som kunde berätta om situationen för romerna. Och sen därifrån via fler böcker och samtal med författaren, artisten och romen Hans Caldaras, rakt ned i det helvete som skildras i Majgull Axelsson egen bok.

– Den har varit tung att skriva. Varje natt har jag drömt mardrömmar om lägren. Om fångar och taggtråd. Massor av taggtråd. Men det har hela tiden känts meningsfullt. Romerna har själva ännu inte beskrivit vad som hände dem under förintelsen, säger hon.

Romanen börjar med att en åldrad Miriam vaknar en midsommaraftons morgon för att fira sin 85-årsdag. När presenten sträcks fram låter hon, för första gången sedan hon tog på sig fångklänningen med den gula stjärnan, orden rinna över hennes läppar–  jag heter inte Miriam.

Och sedan vecklas minnena ut. Minnena av svälten, av skräcken, av kölden. Av den norska politiska fången Else som tvingar Miriam, eller Malika, att tänka på varma tröjor under de evighetslånga appellerna och som räddar hennes liv. Av döden, av smärtan och av lögnen. Lögnen som ger Miriam en plats i de vita bussarna när Nazityskland till sist rasar ihop. Som ger henne vård och en möjlighet att stanna i Sverige.

– Hade Miriam varit Malika när hon kom till Sverige hade hon bara fått den inledande vällingbehandlingen, den som fångarna från koncentrationslägren fick för att återställa sitt matsmältningssystem. Men sedan hade hon inte fått stanna här. Mellan 1916 och 1954 rådde det invandringsförbud för romer i Sverige. Hon hade åkt ut, säger Majgull Axelsson.

Bitvis är romanen obarmhärtig. Den gör fysiskt ont att läsa. Som när Malikas lillebror Didi blir ett av barnen i doktor Mengeles medicinska Noma-experiment, där barnen medvetet smittas av kallbrand och formligen smälter bort.

– Jag läste om Noma-experimentet för första gången i dokumentationsskriften Roma in Auschwitz som jag hittade när jag besökte lägret. Det här experimentet var särskilt riktat mot de romska barnen. Jag har fortfarande svårt att prata om det. Detta gjorde man alltså mot barn. Men det måste berättas, säger Majgull Axelsson.

Hon har i flera intervjuer upprepat att det skönlitterära skrivandet ger henne större möjligheter att berätta om sanningen och verkligheten än vad hon någonsin hade som journalist. Och så är det även med hennes senaste roman.

– Ja, absolut. För att kunna berätta det här måste jag kunna gå in i människors huvuden. Uppleva det de upplever. Det kan jag inte gör som journalist. Hur bra jag än gör det kommer jag alltid att stå utanför. Men så här kan jag berätta om sanningen, på ett djupare plan.

Återupprepar misstag

När Majgull Axelssons bok landar i butikerna om en vecka så har den svenska debatten gjort den mer aktuell än vad hon kanske väntade sig när arbetet började. Frågan om romernas situation i Europa diskuteras flitigt både på nyhetsplats och i åsiktsforum. På svenska gator sitter EU-migranter med romskt ursprung och tigger ihop pengar, för att en tillvaro i kojor av plast och enstaka plankor i alla fall är bättre än förtrycket i Rumänien. Svenska politiker och myndigheter säger att de inte kan göra någonting. Rumänien får ta sitt ansvar. Och Rumäniens svenska ambassadör säger att problemet är att Sverige tillåter tiggeri.

– Det är så tragiskt. Jag tänker att nu gör vi samma misstag igen. Romerna i Rumänien måste få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Vi får inte glömma att Rumänien har en skuld i detta. Där användes romer som slavar ända fram till slutet av 1800-talet. Slaveri skadar människor i generationer. Vi ser det i USA och vi ser det i Rumänien. Och framför allt skadar det de forna slavägarna, säger Majgull Axelsson.

Romanpersoner drog sig undan

Jag heter inte Miriam ligger nu hos tryckeriet. Majgull Axelsson har gjort sin del. En del som slukade henne.

– Häromdagen frågade min man mig hur det är med kön av romanpersoner i mitt huvud som väntar på att få sina böcker skrivna. Jag brukar alltid ha en sådan kö. Men nu är det tomt. De gav nog upp och drog sig tillbaka eftersom arbetet med den här boken har krävt mer av mig än andra böcker. Men de kommer nog tillbaka, någon gång i höst i alla fall.

Sidorna är skrivna men en fråga finns kvar. Den fråga som Majgull Axelsson ställde sig redan när hon som tolvåring hittade Erich Maria Remarques bok Livsgnistan om livet i ett av koncentrationslägren.

– Det är samma fråga som Miriam ställer sig när hon för första gången kan ta sig ut sängen efter att hon har kommit till Sverige. Hon står och tittar på sig själv i spegeln, på det som är kvar. Och hon tänker; Varför gjorde de det? Det är den frågan som fortfarande står kvar. Varför detta vanvett? Samtidigt som hela Tyskland bombades sönder och samman i slutet av kriget så fortsatte nazisterna att bygga gaskamrar. Så sent som i januari 1945 invigdes den sista gaskammaren i Ravensbrück. Varför?