Sen hoppar han upp på scen och fullkomligt exploderar i ett fyrverkeri av skämt på alla möjliga ställen över och under bältet och river ner klart mest skratt under kvällen ändå. 

Marcus Berggren är komiker, tidigare radioprofil i Morgonpasset och Tankesmedjan i P3, och krönikör som ofta får uppmärksamhet då han tar i från tårna och sågar saker som Way out west och Alex Schulman ovanför fotsulan. Snart syns han i SVT:s ”Bäst i test med”. 

En ordentlig paus

Men vi backar bandet till någon timme tidigare, på den inglasade uteserveringen på Viva. Marcus Berggren är mer reserverad än vad man kanske anar. Har man sett, läst eller hört honom i officiella sammanhang så är både han och humorn grov, rapp och lite extra allt. Privat är han trevlig, vältalig och rolig. Men med en mer försiktig framtoning. Han säger själv att ”den galningen” som man ser och hör är något annat, något han lätt kan hålla på lite avstånd när han behöver.  

Det lite mer nedtonade kan också bero på ämnena som avhandlas. 

– Jag gick in i väggen så in i helvete. Det började ju gå lite bra för mig, och då körde jag på och tackade ja till allt i stort sett. Till slut var det som att det inte fanns någon glädje kvar, i något. Man fattar liksom inte att signal­substanserna i skallen kan ta slut. 

Det här var två, tre år sedan nu och ämnet kommer upp på grund av att Marcus Berggren kallar sin kommande show för sin sista.

– Jag stod på scen, någon usel vecka där jag rest hur mycket som helst, och bara hörde hur det sa klick i hjärnan. Det blev helt svart och jag glömde av vad jag hette. Sen var jag borta ett halvår och trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka.

Egentligen är det just stand up han ämnar säga hej då till.

– Jag ska i alla fall ta en ordentlig paus. Jag har ju aldrig varit så intresserad av stand up som konstform på det sättet. Många gör ju en show, och så nästa, och så nästa. Är det ens liv? Jag får dödsångest av det. Livet är sju shower, sen är det dags att dö av hög ålder. Så jag måste jobba i engångsprojekt.

Flyttlasset för Marcus, hans fru Karin Londré och deras dotter Sally har precis gått från Stockholm där de bott några år, hem till Göteborg. I alla fall på test, först. 

– Vi har nog planer på att flytta permanent, men man får väl se om ens gamla polare var så sköna som man minns dem, och om ens föräldrar vill hänga på låset varenda dag. Då kanske vi måste bli kvar i Stockholm ändå.

”Målat in mig i ett hörn”

Första perioden blir just under tiden Marcus show ska pågå. Han är mån om att kunna åka hem och sova och landa mellan gigen. 

– Jag gigar bara i städer som jag varit full i under min tonår. Det var kravet. Och det blev ändå en hel turné. Idén är ju att jag ska hålla mig hemma hos mitt barn. Jag åkte runt i höstas och testade material med en nyfödd och min fru, och det var ju inte bra för någon. Nu vill jag att min dotter ska ha ett hem, och att jag ska vara där.

Tydligen har Marcus Berggren varit full i en hel massa städer på västkusten under ungdomen. Från Trollhättan i norr till Halmstad i söder rör sig turnén, men med Göteborg som någon slags bas med flest föreställningar.

Han har ingen direkt koll på hur stor del av hans inkomster som kommer från gigande, hävdar han i alla fall. Eller om det kommer att bli något avbräck om han slutar ställa sig på scenen. ”Tombola Podcast”, som han driver ihop med komikerkollegan Carl Stanley drar in en del, men kunde varit betydligt mer. 

– Vi har ju ett sådant patreonsystem, där lyssnarna ska finansiera, som vi valde tidigt. Ingen reklam eller spons alls. De som vill stötta gör det, som crowdfunding ungefär. Det tog många år innan vi fick en krona. Då sved det när man fick såna feta reklamdeals­förfrågningar. ”Nej tack, vi tar väl inte det då. Jag hatar ju tydligen pengar”. Vi hade något sådant ideal, och det har vi ju fortfarande.

Men i nästa andetag menar Marcus ­Berggren att de där lite höga idealen ändå är viktiga. Även om kollegor håvar in betydligt högre summor på att kasta dem åt sidan.

– Jag har väl målat in mig i ett hörn där. Jag har aktivt tagit så mycket avstånd från sån utförsäljning att jag aldrig skulle kunna med att göra något sådant nu. Det skulle rasera både min självbild och min deal med de som faktiskt gillar det jag gör. Och det känns bra! Ibland måste man säga sådant högt, så man blir bunden att följa det. 

”Vill inte vara någon bror duktig”

Men han passar sig precis lika mycket för att bli FÖR politiskt högljudd. 

– Komiker ska fan akta sig för politiken. Jag känner själv att jag är lite på gränsen när jag skriver krönikor och sådant. Man vet ju hur Soran och sådana blev småpåvar som ska ut­tala sig om allt. Vi får ju inte tro att vi är ­smarta, vi är roliga. Vissa blandar ihop de grejerna för att folk lyssnar när de pratar. Jag vill inte vara någon bror duktig som säger saker. Folk som blir lite offentliga har en tendens att tro att de är viktiga. Men jag håller på med ­humor. Vi är ju pajasar! Det ska ju inte vara något TED-talk liksom.