”En plats där flickorna är som illasittande klänningar. Inte nödvändigtvis av dålig kvalitet, men så illa hanterade att ingen vill ha dem längre.” Så beskriver Mara Lee det hem för unga flickor som Chandra, en av huvudpersonerna i den nya romanen Future Perfect, hamnar på. I Mara Lees nya roman är just klänningen något betydelsefullt. Den syns på bokens rosa och tilltyglade omslag och får någon sorts mening i alla karaktärernas liv.

– Jag har genomgående i mitt författarskap utgått från ämnen som en del har tyckt varit ytliga och triviala. Som att vissa tyckte att min första roman Ladies bara handlade om vackra kvinnor och att efterföljande Salome bara handlade om små flickor. Jag blir triggad av de åsikterna. Varför skulle det inte vara giltigt och betydelsefullt att skriva om sådant? Så efter kvinnor och småflickor var en klänning nästa steg. Det är bland det mest ytliga man kan tänka sig, enligt vissa. Det blev lite av en utgångspunkt, att något växer fram ur klänningsvecken, säger Mara Lee.

Det som växer fram är en berättelse om en brokig skara människor, sömmerskan Dora och hennes två söner Trip och Lex, vars livs vänds upp och ned när de träffar den vackra Chandra, bortbytingen från grannbyn. Deras öden bildar en både fasanfull och berörande historia om fångenskap och utbrytningsförsök, kärlek och utsatthet. Som rör sig från Skåne till Paris, från sinnessjukhuset till ungdomsanstalten.

Utmana det förväntade

Precis som i Mara Lees tidigare verk märks en vilja att skriva fram nya berättelser, utmana det förväntade och givna, och framför allt skapa karaktärer som är subjekt. Hon gör det inte lätt för läsaren.

– Jag är intresserad av att omkoppla ledningarna. Det finns intersektioner vi inte är vana att läsa om trots att de finns överallt. Vad betyder det till exempel att vara övre medelklass, icke-vit och skitarg? Genom att försöka skapa nya intersektioner (grupperingar reds. anm.) så förändras även hur vi talar om makt och olika subjekt. Jag återkommer ofta till offerrollen i mitt författarskap. Vi behöver inte se oss som offer även om vi upplever en massa med skit. Att skriva in människor i hörn som några som alltid ska göra för att hjälpa gynnar ingen.

Ville inte bli författare

När Mara Lee växte upp i skånska Osby hade hon ingen tanke på att bli författare. Litteraturen kom visserligen tidigt in i hennes liv och hon spenderade många timmar på ortens bibliotek, men författaryrket tyckte hon var något ”patetiskt och självupptaget”.

– När jag började gymnasiet tyckte jag att jag hade gjort allt redan. Jag läste mycket och odlade en väldigt svart och cynisk syn på världen. Jag var kanske 15 år när jag tog till mig Hjalmar Söderbergs ord ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Ja, du fattar vilket allvar jag bar på! säger hon och fortsätter:

– Men det var ändå bra då det tog mig genom tonåren. Det där själdestruktiva som många lätt hamnar i under de åren var aldrig min grej. Att vända ilskan inåt är främmande för mig. Med åren har jag förstått att det är personlighetsdrag jag ska vara tacksam för.

Trots det tonåriga motståndet till skrivandet skulle det till slut ändå bli något nödvändigt. När hon var 22 år besökte hon landet hon är född i, men aldrig haft en relation till. Resan till Sydkorea blev en total kulturkrock.

– Jag ville se om jag hade där att göra, men det hade jag verkligen inte. Jag blev så fullständigt söndertrasad av den erfarenheten och plötsligt blev språket något oerhört viktigt. Det var som om det endast var där jag kände mig hemma. Jag kanske inte hörde hemma där eller här geografiskt, men i språket hade jag åtminstone en trygghet, något som var mitt.

När Mara Lee kom tillbaka från sin resa började hon skriva som besatt, orden bara ramlade ur henne. Den färdiga boken skickade hon in till tre stora förlag. Hon fick förvisso ganska positiva svar, men de hade alla samma ”men”: det var något i gestaltningen som saknades. Då bestämde hon sig för att söka till den där skrivarskolan hon hade hört talas om.

– Biskops-Arnö gjorde mig till poet. Det var där jag verkligen förstod hur viktig poesin är för litterär och kulturell förståelse.

Under sommaren efter utbildningen började hon att skriva på det som skulle bli hennes debut, Kom (2000). Den prosalyriska boken bestod av detaljerade, nästan koreo-graferade och ofta obehagliga sexscener på en strand. Dikter som Mara Lee själv kallade för postpornografiska. Uppmärksamheten kring bokens sexuella innehåll gjorde dock att hon tidigt drog en tydlig gräns mellan sitt författarjag och privata jag i intervjuer.

– Det finns alltid ett extremt spekulativt intresse för sådana ämnen som Kom tar upp och för mig hade boken inte det syftet. Den handlade om frågor som rör identiteten, vad som konstituerar en kvinnokropp och hur vi ofrånkomligt konstrueras genom den sexualiserande blicken. Det uppstod då en sårbarhet om gränsen inte var tydlig till det privata. Om jag hade skrivit en roman om exempelvis slaget vid Poltava hade folk troligtvis inte varit nyfikna på mig som person.

Efter Kom fortsatte Mara Lee att utforska kroppen som subjekt och objekt i diktsamlingen Hennes vård (2004). I den blev krig, boxning och moderskap sinnebilder för vad kroppen mäktar med. I den rosade romanen Ladies (2007), som kallades ”förhöjd chick lit” av kritikerna, övergav hon poesin för prosa när hon skärskådade skönhetens och ytans inflytande över människans tid och liv.

Bredare offentlighet

Romanen skjutsade ut Mara Lee i en bredare litterär offentlighet, vilket befästes med den efterföljande poetiskt träffsäkra ungdomsskildringen Salome (2011) som vann både PO Enquists pris och Svenska Dagbladets litteraturpris.

Många av Mara Lees verk knyter an till utsattheten människan kan erfara på grund av sitt utseende, känslan av att vara främmande i sitt eget hem och gränsen vi etablerar mellan utsidan och insidan. I Future Perfect märks det bland annat i hur karaktären Chandra behandlas av omgivningen. Hur hon försöker hålla kvar sin plats i glasskön när folk tränger sig, men själv får skulden och får höra kommentarer som: ”Är det så man gör i ... i ... Tjottahejti?”

– Jag har prövat olika sätt att skriva fram den erfarenheten i mina romaner. Jag pratar inte om ett främmandeskap som är baserat på kulturella skillnader, utan om ytan och mötet med omvärlden. Om att aldrig känna sig hemma i sitt hem och den otroliga alienering det kan innebära för en människa. Den erfarenheten kan tillskrivas många olika kroppar som förväntas vara annat än de är.

Med Future Perfect i bakhuvudet läste jag gamla intervjuer med dig och reagerade på att det alltid, utan att det diskuteras i texten, står en variant av samma mening om dig: ”Född i Sydkorea, uppvuxen i skånska Osby”.  Varför skrivs det ut, tror du?

– Jag har undvikit att prata om det eftersom det inte har varit relevant för mina böcker. Och i de allra flesta sammanhang är födelseland totalt ovidkommande. Jag har inget som helst spår av det i mig. Det hade lika gärna kunnat stå att jag var född på Mars eller Jupiter eller var fan som helst. Det skulle inte säga mer om mig. Nu står det så och jag antar att det gör det enklare för läsarna att skapa en slags igenkänning. Det är kanske fler som tror sig ha en relation till Sydkorea än till Jupiter eller Mars.

Jag tror att de skriver ut det just för att de tror att det säger något om dig. Fast det enda det gör är ett ”annorlunda”-görande av dig.

– Ja, precis, min etnicitet är ju svensk. Jag har ingen annan. Jag har inga erfarenheter av någon annan kultur, jag har inget annat språk än svenska. Om jag inte får vara svensk, vad fan finns kvar då? Så om vi ska prata om min annorlundahet måste vi använda det otäcka ordet ras. För det är inte ett lands kultur som skiljer mig från normen, utan det är mitt utseende.

Hur tycker du att de erfarenheterna präglar ditt författarskap?

– På så sätt att jag återkommer till vissa teman. Jag tror frågan om smärta och förtryck är jätteviktig för alla sorters subjekt, men särskilt för de som klassas som underordnade. Där uppstår dock en ambivalens. Vi måste prata om vår smärta och synliggöra den, samtidigt vill vi inte endast bli definierade utifrån den. Om det är något jag försöker göra genomgående i mitt författarskap så är det att framhäva att vi väljer när och hur vi adresserar vår smärta.