– Jag använder religionen för att skildra en tillbakagång till ett auktoritärt samhälle. I boken finns det de som är genuint troende, men det finns också opportunister som utnyttjar situationen för att skaffa sig maktpositioner.
De som inte underkastar sig de stränga reglerna straffas, dödas eller försvinner. Mänskliga offer används för att kuva massan. Åsiktskontrollen är total.
– Jag ville undersöka vad det gör med människor att leva under sådana villkor. Huvudpersonen Markus, som är skör och vilsen, mår ju bra av strikta ramar. Medan andra blir stora förlorare i den typen av system.
Vill inte skriva på heltid
Hanna Rickstens intresse för hur människan förhåller sig till sin omvärld visar sig även i hennes yrkesliv. Parallellt med att hon skrev Apollyon studerade hon på psykologprogrammet. I dag arbetar hon som psykolog, samt är forskningsassistent i ett samarbetsprojekt mellan Närhälsan, Göteborgs stad och Sahlgrenska universitetssjukhuset.
– Jag skulle inte vilja skriva på heltid. Jag har pluggat journalistik och jobbade en sommar på en landsortstidning, men jag hade noll talang för det, säger Hanna och skrattar. Hon tyckte inte om att behöva ställa obekväma och jobbiga frågor till människor. De frågor hon ställer som psykolog är ju till för att hjälpa, inte för att ”stjälpa”.
– Mina olika sysselsättningar korsbefruktar varandra tycker jag. Jag behöver balansen – mellan det akademiska och kliniska, och det kreativt skönlitterära.
Hanna har skrivit sedan hon var barn och ser det som en central del av vem hon är. Det är en lockelse i skrivandet, en känsla av glädje och tillfredsställelse som hon inte riktigt kan beskriva, men som hon alltid har känt en dragning åt. Och att bli utgiven har alltid funnits med henne som en dröm.
– Jag tänkte liksom att ”om allt annat skiter sig kan jag alltid bli författare”. Snacka om hybris! skrattar hon.
Men så kom det ju, det där telefonsamtalet från förlaget som ville ge ut hennes roman. Hanna beskriver känslan hon fick då som ren eufori och berättar hur hon smet in på toaletten på jobbet och dansade av glädje. Hon arbetade inom psykiatrin, ”i en håla i Norge”, och hade överlag en jobbig period.
– Jag arbetade dessutom med ett väldigt tungt ärende. Men beskedet om utgivning gjorde att jag liksom klev ur bubblan av oro och stress jag befann mig i.
Både skräck och förtjusning
Och nu, med debutromanen på väg ut i bokhandeln, känner hon både skräck och förtjusning. Hon är inte van vid att vara i blickfånget, eller att bli läst och recenserad.
– Men där får jag helt enkelt jobba med min acceptans av andras läsningar. Visst är det nervöst, men jag får tänka på att ett verk jag har skapat faktiskt blir offentligt. Och det är ju ett otroligt privilegium.
