Rollfiguren är den till synes vanlige förortsfarsan Stefan, som under den harmlösa ytan är både manipulativ, aggressiv och totalt frånvarande. Omsorg eller ansvar duckas helt, men flera gånger om dagen skickar han däremot floskeltyngda och kontrollerande visdomsord till sin dotter Sigge, spelad av tv-seriens skapare Amy Deasismont. En djupt obehaglig rutin.
”Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd” uppmanar pappan och får dottern att stelna i panik.
”Fråga dig själv om det du gör idag tar dig närmare där du vill vara imorgon.”
En tid senare länsar han Sigges sparkonto på 40 000 kronor.
Eller ”lånar” som han förstås förklarar i efterhand för sin förtvivlade dotter.
”För vems idé var det med det här sparkontot? Det var ju min idé” säger Stefan med honungslen blick som ska övertyga Sigge att han hela tiden menat väl.
Rollfiguren är ett praktexempel på den sortens psykiska misshandel som brukar kallas ”gaslighting”, att manipulera och presentera falsk eller förvriden information för att få omgivningen att tvivla på sina egna minnen. Men Sigge älskar sin pappa. Därför tar det också extra lång tid för henne att inse vidden av hans svineri.
Sms med självhjälpscitat var inte detsamma som verklig omsorg. Det var rent psykiskt våld, förklädd i carpe diem-kavaj.
Och ”Thunder in my heart”-pappan är inte ensam. Här är fler usla fäder i fiktionen:
Våldsamme pappan
För många är Jack Nicholsons författande fader i ”The Shining” sinnebilden av den våldsamme pappan när han med en yxa i högsta hugg jagar sin lille son genom det isolerade hotellet i kultklassikern. I en egen kallblodig liga spelar också maffiapappan Michael Corleone i ”Gudfadern”, inte minst då hans beslut för ”familjeföretaget” resulterar i den egna dotterns död. Eller ”Star Wars”-pappan Darth Vader som i sin tur visar sin faderliga kärlek genom att hugga av sonen Luke Skywalkers hand.
Även poeten Yahya Hassan har i sina dikter skildrat en våldsam far. I ”Pappa min ofödde son” misshandlas diktjaget systematiskt av sin fader, bland annat med en träribba som bryts loss från sängen. En fruktansvärd skildring av våld och oberäknelighet.
Fruktansvärda styvpappan
Närbesläktad med den våldsamme pappan är denna grymma främling som nästlat sig in i hemmet under falsk kärleksflagg. I Jan Guillous roman ”Ondskan” misshandlar den elake bonusfadern huvudpersonen Erik med sitt skärp. I Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” plågas barnen av den kontrollerande och bestraffande biskop Edvard Vergérus, en fullblodssadist som baserades på regissörens egen far.
En annan slags usel bonusförälder har den tolvåriga flickan Dolores Haze i Vladimir Nabokovs roman ”Lolita”. Hennes medelålders styvpappa Humbert Humbert gifter sig med mamman enbart för att komma åt dottern. Sina pedofila våldtäkter försvarar han med att kalla bonusdottern för en demonisk nymfett vars förtrollningskraft han fallit offer för.
Arroganta elitisten
Inte bara fysiskt våld kan göra skada. På detta är pappatypen den arroganta elitisten ett bevis. Inte sällan är han denne fader en man som tidigare haft lovande framgångar – eller åtminstone drömmar om stora framgångar – och som nu kanaliserar sina känslor av misslyckande genom att trycka ner sina barn. I filmen ”The squid and the whale” har den bittre högskoleläraren Bernard Berkman blivit litterärt omsprungen av sin frus senaste publikation, en stress han hanterar genom att tvinga på de osäkra tonårssönerna sina narcissistiska pretentioner. De får följaktligen tron att deras människovärde bygger på att de ägnar sig åt ”intressanta filmer och böcker”.
Det vill säga exakt samma filmer och böcker som duger för pappa.
I samma kategori platsar den dominante advokatpatriarken i Vigdis Hjorts senaste roman ”Är mor död”. Han kräver att dottern ska gå i hans fotspår och framhärdar i att hennes konstnärsbegåvning bara är ett tecken på en dum och ”förvirrad hjärna”.
Puckade drullen
En man som i praktiken mer liknar ett extra barn i familjen än en ansvarstagande föräldragestalt. Här hittas den obotligt late Homer Simpson, som regelbundet utses till en av fiktionens värsta pappor, bland annat för att hans IQ ligger på 55 och för att han tar strypgrepp på sonen Bart så fort han blir irriterad. Ett annat praktexempel är pappan Al Bundy i humorserien ”Våra värsta år” som på engelska passande nog heter ”Married ... with children”. Han hotar sin familj, mobbar sin dotter för att hon är ”slampig” och hade förmodligen gärna bytt bort både fru och barn mot en kall öl.
Ett tydligt exempel på hur gårdagens sitcom kan vara dagens mardröm.
Inte minst ur ett barnperspektiv.
