– För mig har vandring varit ett sätt att skapa balans. Första gången som jag kände att ”Jäklar, här hände det någonting”, var när jag hade haft en stressig period på jobbet och gick ut i naturen – tankar som snurrar runt brukar nämligen försvinna när man har gått några kilometer. Jag tog en paus, och plötsligt kände jag hur solen sken mot mitt ansikte och jag hörde hur vinden fick löven att prassla. Jag fick en intensiv känsla av här och nu! Det finns inget riktigt bra ord för det här, så därför kom jag på begreppet ”hikefulness”. Att vandra och sedan sitta framför en lägereld och bara låta timmarna försvinna, det är en otroligt stor känsla.
Varför behövs en bok om vandring?
– Det är en bok som jag hade velat läsa innan jag gav mig ut. Jag har själv gått med för tung packning och fått stora skavsår, och det är inget roligt att vara ute om du gör det på fel sätt. På min första långa vandring hade jag till exempel inte med mig någon pannlampa. När det blev mörkt uppe på Kebnekajse insåg jag att det här skulle ju kunna bli en farlig situation… (skratt) Med boken kan jag tipsa folk om hur de ska göra för att undvika det tråkiga och i stället gå direkt på godbitarna.
Du vill sätta fokus på kvinnor inom friluftslivet. Varför det?
– Jag har ju sett att i friluftsbranschen så pratar man ofta till män, för män och om män. Till exempel så utvecklas ny utrustning två år tidigare för män. I butikerna är det fortfarande rosa, lila och vitt på kvinnoavdelningarna, utan att kläderna ens är anpassade för kvinnors kroppar. Där finns mycket jobb kvar att göra i branschen, säger Angeliqa Mejstedt och fortsätter:
– När jag började vandra fick jag också ofta höra ”Hur långt ska du gå?”. Män kommenterade min kropp och ifrågasatte min packning. Det förvånade mig väldigt mycket, för jag har aldrig sett vandring som en prestationssport. Där vill jag hjälpa till att bredda bilden. Det finns många missuppfattningar om hur en vandring ska gå till. Det måste inte ens vara i fjällen. Det är helt ok med näräventyr – många av mina vandringstips är i skogsmiljö eller skärgårdsmiljö.
Du betonar vikten av att ta rast. Varför det?
– Ja, jag gillar raster. Jag ser många som hoppar över dem, men det är då som skadorna kommer. Har man dessutom tagit sig över halva Sverige för att upptäcka ett nytt landskap och bara stressar sig fram, så blir det ju fel. Jag tycker att man kan stanna upp och ta in de fantastiska miljöerna, och då också passa på att känna efter: behöver man kanske tejpa foten innan det blir ett sår? Jag brukar säga att en rast i timmen är en bra riktlinje.
Har du någon egen särskilt stark vandringsupplevelse?
– Jag gick mellan Kebnekajse och Abisko under en av mina första fjällvandringar. I fjällmiljö kan man se ganska långt. Redan från start kunde man se stugan som vi skulle till, men avstånden är ju så stora. Den tredje dagen var det blåsigt och regnigt och vi hade gått timme efter timme utan att det kändes som att man kom närmare. Det var lite som en mardröm: ”Jag bara går och går, men det händer ingenting!” På kvällen kom vi fram till Alesjaure, där det finns en övernattningsstuga. Vi tog stigen rakt uppför bergsväggen till stugan och sedan såg vi ut över dalen med sitt smaragdblåa vatten och alla dalgångar. Det såg ut som om ingen människa någonsin satt sin fot där. Och sedan väntade stugvärdarna med chokladbollar och bryggkaffe!
Till sist – vilket är ditt bästa söndagstips?
– Har jag en ledig söndag tar jag gärna med min mammas syster och ordnar en picknick. Vi tar en kaffetermos och sen åker vi till naturreservatet här i närheten och sätter oss på en ångbåtsbrygga. Utforska ditt närområde i lugn och ro, det är mitt tips.
