– Jag tror att det är för att Fröding, Ferlin och Boye är den generationens hjältar och idoler, det märktes när vi släppte vårt förra album på svenska. Fröding hade samma status för dem som Michael Jackson hade på 80-talet, säger sångaren Björn Dixgård, som firar in den varma försommardagen i helsvarta kläder bredvid den nästan lika svartklädde gitarristen Jens Siverstedt.
Låtar av mamma och pappa
Med det omåttligt framgångsrika albumet ”Infruset” från 2012 plöjde det tidigare renodlade rockbandet Mando Diao ny mark. Genom att byta ösigt på engelska mot visor med texter av Gustaf Fröding Singeln ”Strövtåg i hembygden” slog alla rekord med 86 veckor på Svensktoppens förstaplats och bandet hittade fram till en ny publik.
– Vi var faktiskt förvånade att det var så många äldre som gillade den skivan, att vi vidgade vårt spann. Men det var ingen djävulusisk plan från vårt håll, det bara blev så, säger Björn Dixgård så sympatiskt på sitt klingande dalmål att det är svårt att inte tro honom.
Albumet ”I solnedgången” kan ses som en uppföljare till storsuccén. Här finns samma typ av natursköna, vemodiga poesi som på Fröding-albumet, nu även med inslag av egenskrivet på svenska. Dessutom har Björn Dixgårds föräldrar Hans och Malin bidragit med fyra låtar, bland annat ”Själens skrubbsår” som fick hedersplats som första singel.
– Mina föräldrar har alltid skrivit låtar för sitt eget välbefinnande, aldrig med någon baktanke att musiken skulle släppas. Men när vi började göra skivan upptäckte vi att deras låtar passade hur bra in som helst, med det vemodiga, visaktiga temat. De är stolta, minst sagt, säger Björn Dixgård och ler.
”Fingrarna var helt uppfläkta”
En mick i taket och fyra dagar av intensiva livetagningar, sedan var albumet ”I solnedgången” klart. Några skavsår på fingrarna fick bandet ändå inte, det höga inspelningstempot till trots.
– Det är så mjuk musik, jazzvisor. Det är värre på turné. Men nu har händerna blivit alldeles lena för att alla spelningar är inställda, konstaterar Jens Siverstedt.
Björn Dixgård minns hur det kunde se ut i bandets barndom.
– När jag var 20 år körde jag utan plektrum och kunde inte spela gitarr så bra än. Då hade jag helt uppfläkta sår på fingrarna. Skitäckligt. Jag fick spela med lillfingret, det var enda fingret som inte var pajat, skrattar han.
I höstas släppte ni albumet ”Bang”. Bara ett halvår senare nu denna platta. Är ni Sveriges mest högpresterande rockare?
– Haha, ja, det måste vi nog vara. Jag har aldrig hört någon säga det, men vi vill ju släppa den musik vi har hela tiden, inte sitta och trycka på saker i onödan. Vi älskar att vara produktiva, älskar att ses uppe i studion i Borlänge där vi spelar in. Det kommer en EP på engelska i sommar också, Och nästa vecka ska vi skriva klart vårt nästa album är det sagt... säger Björn Dixgård.
”Mitt ljus är en blomma som vissnar//i rymdernas sena höst”. Texterna på skivan är väldigt naturromantiska, melankoliska och handlar om flyktig lycka och kärlek. Varför dras ni till den här typen av melankoliska rader?
– Vi gillar de där dikterna, de känns väldigt svenska. De är som furu som spricker och knakar. Det passar bra till musik också, det där melankoliska och natursköna. Det är vackert, säger Jens Siverstedt.
– Man kanske har det i sig på något sätt från att man föds i det här landet? Det svenska vemodet kallas det ju. Och det är befriande med Fröding, Boye och Ferlin, man vet att det är innehåll i deras dikter. Det är mycket därför vi valt dem, säger Björn Dixgård.
Hur ångestridna är ni privat?
– Inte mer än att man åker på det ibland... Men drivet i oss är kreativiteten, den är mer glädjestyrd skulle jag säga. Men vi använder musiken terapeutiskt. Bland det roligaste jag vet är när vi har gjort en ny låt. Då mår jag som bäst. Det är som att jag blir botad på något sätt när jag gör en låt. Även om det är en dålig låt så känns det bra, haha, säger Björn Dixgård.
Det ni sjunger på den nya plattan är på många sätt finstämt och romantiskt. Samtidigt har det påpekats att hiphop alltid varit en ingrediens i er attityd. Stämmer det, tycker ni?
– Vi älskar ju hiphop, för på många sätt är det den genren som utvecklas mest. Vi kan gå igång på någon ny Post Malone-video lika mycket som på att spisa Olle Adolphson, och det kan vara jäkligt intressant att se hur hiphopartister jobbar.
– Jag vet inte om det är så mycket attityden egentligen, jag kommer ju från Borlänge, inte från Bronx... Men rockgenren är lite stagnerad i det kreativa flödet. The Strokes tar sju år på sig att göra en ny skiva, jag fattar inte hur de pallar, de måste ha asmycket stålar och skita i det. Det blir trist, när man har chansen att göra mycket musik? Där är hiphop bra, det är ett annat flöde. Kvantitet, haha, säger Björn Dixgård.
Musikaliskt klingar era låtar på svenska väldigt annorlunda mot era album på engelska. Mer som en jazzig Allan Edwall, eller Hansson och Karlsson. Varför blir det mindre rockigt när ni skriver på svenska?
– Det är dikterna som ger en startpunkt, vi kopplar ur förstärkaren och tar upp den nylonsträngade gitarren. I turnébussen kan vi ju spisa Olle Adolphsson en hel kväll. Vi håller det lika högt som The Rolling Stones eller Beatles. Vi har ju verkligen en musikskatt i Sverige som kanske inte kommer fram så ofta. Så det är kul att göra musik som klungar annorlunda, säger Jens Siverstedt.
Björn, du har kallats Mandos Paul McCartney, och den tidigare bandmedlemmen Gustaf Norén kallades bandets John Lennon. 2015 skrevs mycket om hans avhopp, och om era meningskiljaktigheter. Kan du sakna honom på något sätt?
– Eh... nä, bara den tiden vi slog igenom, för då hade vi så bra kemi och så bra pepp ihop. Den tiden var viktig för mig personligen för att vi hade drivet ihop. Men mot slutet så blev det mer och mer separerat, och det är svårt att sakna det, för det var inte så mycket samarbete. Vi var extremt olika i vad vi ville göra. Det är svårt att sakna det, säger Björn Dixgård.