Pjäsen har kallats DET stora familjedramat, och i pjäsen har fadern James agerande fått långtgående effekter på samtliga familjemedlemmar. Framförallt på grund av hans snålhet.

– Han är ju en self made man som man säger i USA. Han kommer från extremt knapra förhållande. Jag blir lite rörd när jag tänker på det, säger Claes, märkbart tagen.

– Jag har en monolog i slutet där han berättar varför han blivit så snål som han blivit. Det är en fruktansvärd uppväxt han haft, men lyckats ta sig ur det där och blev på något vis skådespelare.

I sitt sommarprat i P1 förra året lyfte Claes Månsson själv att han är omåttligt både blyg och lättrörd. Han har väldigt nära till både sina känslor och till tårar, vilket märks tydligt när allvarliga ämnen kommer på tal.   

– James bär med sig det här fruktansvärda bagaget. Och så var det ju mycket på Irland och även i USA på den tiden. Det var rena u-länderna i vissa områden. Men det har ju gjort att han dricker för mycket. Det gör de hela familjen. Mamman har blivit morfinist, barnen är också alkoholister och pappan är dessutom fruktansvärt snål. Det kan han inte styra riktigt, fastän han har massvis med pengar nu.

James Tyrone köpte någon gång i livet en pjäs som gjorde honom förmögen. Men det förändrade inte hans personlighet. När ena sonen blir sjuk i turberkolos kostar pappan inte på honom ett ordentligt sanatorium, utan tar det billigaste han kan hitta. Lång dags färd mot natt har bland annat beskrivits som en ödestragedi.

– Ja, den är som ett grekiskt drama. Det kan ju låta väldigt tungt och tråkigt. Men det finns bitar i det som även är väldigt roliga, säger Claes Månsson.

Pjäsen hade världspremiär på Dramaten i Stockholm 1956. Författaren hade testamenterat Lång dags färd mot natt till Dramaten i tacksamheten för att de hade spelat så många av hans pjäser. Den har sedan dess spelats flitigt världen över och även blivit film.

– Jag har sett någon version som gammal tv-teater när jag växte upp. Sen gjorde Bergman den på andra halvan av 80-talet på Dramaten när jag var där, och så Torsten Flinck på 90-talet. Så tre andra versioner har jag sett, säger Claes Månsson.

Han har inget alls emot att det finns så många kända och okända versioner av hans rollfigur.

– Jag kan till och med tycka det är lite roligt att få sådan inspiration, om folk berättar om föreställningar och så. För jag vet att när man sen jobbar med det tar man ändå över själv. Då är det bara det som gäller.

Regissör för den här versionen är Emil Graffman, som tidigare hyllats för uppsättningar av ”Hedda Gabler”, ”Fröken Julie” och ”Underkastelse”. Hur versionen kan tänkas skilja sig från tidigare är det svårt för Månsson att avgöra själv. Han är för mycket mitt i det just nu under repetitionerna menar han.

– Men Bergman gjorde den alldeles för kall tycker jag. Fast Thommy Berggren gjorde den äldsta brorsan magnifikt. Sen var det Jarl Kulle, Bibi Andersson, och Peter Stormare gjorde yngsta sonen då. I Torstens uppsättning var det Keve Hjelm, Mikael Persbrandt, Marie Göransson och Dan Ekborg. Och den var väldigt bra! Det var svett och blod.

För dem som inte sett Claes Månsson under hans år på Dramaten är det troligtvis mest komedier man förknippar honom med. Sådana har det varit en lång rad av genom åren, och han har synts i många komiska roller på film och i tv. Men för honom själv är hoppet över till tyngre drama inte särskilt långt.

– Jag får ofta den frågan. Jag brukar säga att det inte är någon större skillnad. Sättet man repeterar på är exakt likadant, men pjäserna på Vallarna till exempel går lite snabbare och är lite enklare att sätta upp. Det här är lite mer komplicerat vilket gör att det är fler val som måste göras. Men själva skådespelarjobbet är väldigt likt.

Vallarna är friluftsteatern i Falkenberg som spelar folklustspel och farser som Claes Månsson medverkat i. Och det var i komiken han började. Allvaret kom smygande först i senare ålder.

– Jag tyckte fruktansvärt mycket om Carl-Gustaf Lindstedt, och även Martin Ljung. Det var det där roliga man gillade som liten. Jag kom inte i kontakt med det andra förrän ganska sent, när jag gick scenskolan. Jag började ju även så pass sent med teater.

Komiker som tar steget över till drama har en tradition av att fungera rätt bra. Claes Månsson drar en tråd från nämnda Carl-Gustaf Lindstedt till Jim Carrey. Åt andra hållet kan det dock vara en annan femma.

– Nej, det håller går nästan inte. Ibland när de försöker sätta upp komedier på Dramaten... det går liksom inte. Mycket för att skådespelarna tycker det är så jävla roligt att köra loss, så det blir alldeles för mycket på något sätt. Det faller ofta väldigt platt.

I tyngre roller tillkommer även en ytterligare dimension av att liksom låta sig sjunka ner i det allvaret, menar Claes Månsson. Han personligen kan rentav gilla det, men för alla är det inte lika lätt.

– Man måste ner i det där mörkret och jag tycker att det är roligt. Men ... Jag var ju klasskamrat med Torsten Flinck. Han var elva år yngre än mig och vi var helt olika typer. Men jag tror att jag dras till det annorlunda, och han drogs till mig för att jag var lugn och sansad. Vi var väldigt, väldigt tighta.

Här tar intervjun en annan vändning och Claes Månsson kommer istället in på sin långa vänskap med Torsten Flinck.

– Jag träffar honom då och då, men han drogs ju iväg i ... ja du vet. Men han är gudfar till båda mina barn. Han hade den... godheten, eller vad jag ska säga, att dra sig tillbaka när han började knarka, så att han inte skulle belasta oss och familjen, säger Claes Månsson och rösten stockar sig den här gången ännu mer.

– Vad skull jag säga med detta nu då? Jo! Han tyckte ofta det var väldigt jobbigt att gå ner i den där källaren, när man gör sådana här pjäser. Han pratade ofta om hur jävligt det var att söka de där bottnarna. Och jag förstår det, för han hade det väldigt jobbigt. Men jag tycker att det är roligt. Det är nog för att jag har haft en otroligt bra barndom, har det urbra med min fru och har barn och barnbarn. Jag har ett väldigt bra liv helt enkelt, vilket gör det enklare att leva. Då blir det mer ett besök i den där källaren.