Magnus Ekelund, mer känd som rapparen Kitok, är osäker på hur ofta han fått höra den frågan. Klart är däremot att den från och med den 29 maj kommer att ha tappat sin betydelse. Då släpps äntligen det samarbete mellan artisterna som så länge efterfrågats.
– Jag har ju alltid haft koll på henne, hon är ju ändå Sápmis största artist i Sverige. Men jag har också tänkt att jag bara har en chans att göra det bra, och det är först nu jag tyckt att jag haft något bra, och ja, det blev det också, säger han.
Mörk baksida
Han beskriver låten som ”peppig”, men en närmare titt på budskapet avslöjar en mörkare baksida. Både han och Sofia Jannok är samer, och som sådana vana vid att få sin identitet ifrågasatt.
– Om man växer upp och känner att man inte betyder något är det lätt att börja ifrågasätta sig själv. Men man kan ju lika gärna vända på det och tänka att om jag inte är något – då kan jag ju bli vem som helst!
Samma slutsats kan också återspeglas i Kitoks eget val av genre. För en utomstående är det svårt att hitta ett större kulturellt hopp än det mellan hiphopens rötter, i 1970-talets skitigt sepiafärgade Bronx, en av New Yorks fem stadsdelar och vid tidpunkten en slum, och den mylla han själv vuxit upp i, i Jokkmokk, med fjäll och vidder runt närmaste dvärgbjörk.
– Nja, jag vet inte. Visst, jag är uppvuxen med fjäll runt knuten. Men jag har ju åkt mycket snowboard och skateboard. Det är från den kulturen jag fått med mig hiphopen. Jag tycker bara det blir nervöst om man funderar på om man måste vara från betongen för att spela hiphop. Det är musiken som är det viktiga, säger han.
Hur viktig är det samiska hos dig och i din musik?
– Det viktiga är att det inte blir en gimmick. Jag pallar inte att att exotifiera mig själv.
Magnus Ekelund kan naturligtvis sin historia. Att staten gick in och splittrade den samiska kulturen för två generationer sedan. Att den som pratade samiska i skolan fick stryk. Att samer bytte namn för att försvenska sig. Men han har också respekt för att hans personliga erfarenheter inte varit lika dramatiska.
– Jag har gått i vanlig, svensk skola och jag pratar inte samiska. Visst, det samiska sätter en prägel, som så mycket annat, men jag är lika präglad av att ha varit skejtare.
De som vuxit upp i Jokkmokk har en fördel jämfört med den som kommer från svenska storstäders fattigare områden och vill hävda sin kulturella närhet till Bronx. Jokkmokk är åtminstone lite vilda västern. Det är hans mormor Rally-Sally är ett utmärkt exempel på.
– Ha ha! Du tänker på min Facebook? Jo, Mormor Sally fick ju jobb som hemsamarit i Vuollerim, fyra mil från Jokkmokk, när hon var ung. Hon hade inget körkort, men tog bilen ändå. Hon var lite outlaw.
Har du nån outlaw i dig?
– Vissa av de saker man hör om glesbygden här uppe är ju sådant man inte skulle tro på om man såg på film, alltså tänka att det var klyschor. Att någon säljer hembränt från pizzerian eller folk som åker scooter runt en rondell mitt i natten, men det är ju på riktigt. Så lite outlaws är vi ju.