Men. I verkliga livet är trots allt kretsloppen sällan så stängda, livscyklerna sällan så deterministiska och upplevelsen av sveken och de förlorade drömmarna aldrig det enda som definierar ett liv. 

Men det finns ju en annan kvalitet i böcker än snuttefiltens. En tröst som ges just genom möjligheten att gå gosa in sig i de bitterljuva minnena och umgås nära, nära med misslyckandena och missförstånden, och ta alla dessa små men avgörande aspekter av att leva i en familj på allvar.

Den danska författaren Josefine Klougart har ända sedan debuten, den i mystik höljda barndomsskildringen ”Stigninger och fald” (2010), ägnat sig åt familjen och minnet och hur exakt våra minnen lämnar spår i oss, spår som i sin tur förändras när nya minnen läggs i lager på lager ovanpå de gamla.

Nu skriver hon i den nya romanen ”Allt detta kunde du fått” åter om en familj i den lilla orten Mol på östra Jylland. Den inleds med att en pappa tas in akut på sjukhus med en hjärtinfarkt, kanske kommer han inte att överleva, och fru och två döttrar samlas för att hoppas och vaka. 

En mamma som lever på yttersta spetsen av sina känslor och låter dem ta allt det emotionella syre som kan finnas i en familj

Utifrån den punkten dras sedan trådarna som till sist bildar hela uppväxtväven. Berättelsen är främst Barbaras, äldsta dottern som också är den som ska växa upp och bli författare och en dag ge ut en roman som berättar så mycket om familjen att hennes mamma aldrig ska förlåta henne det sveket. Att hon drog av skynket, blottade det mest intima. Eller, som Klougart skriver: ”På sätt och vis var det Döden själv som Barbara kom antågande med; med sin bok gjorde hon det uppenbart att tiden hade gått, att deras liv tillsammans som en familj var slut”.

En mening som väl fångar kampen mellan barnet som behöver berätta, behöver ge sina minnen form för att kunna leva med dem, och föräldern som vill ha sin familj intakt, med allt det outsagda kvar under ytan. Precis som att den där känslan av tragik uppstår just när familjens oformliga varande slås fast som berättelse. 

Här är det en pappa som är konstnär men försörjer hela familjen som naprapat, han arbetar jämt och överger sin fru med att själv förvalta drömmen om det underbara livet på landet tillsammans med barnen. Det är en mamma som lever på yttersta spetsen av sina känslor och låter dem ta allt det emotionella syre som kan finnas i en familj. Bakåt en traumatiserad och alkoholiserad farfar, en sträng farmor, en gränslös mormor. 

Insikten om att allt som rört vid oss har förändrat oss och att det är som det ska

Inget värre än vad de flesta har det, men Josefine Klougarts särskilda känslighet för exakta temperaturer i ett viss känsloläge, i ett rum, i ett skeende, lyfter vanligheter till den yttersta nivån av betydelse. Minnen som skimrar och skär, akvarellmåleri i litterär form, men aldrig snällt. Bara med en transparens genom vilken allt kan uppenbaras.

Hennes språk är omsorgsfullt, ofta självreflekterande, som känner hon noga på varje formulering för att se om just denna kan göra stämningen, minnet, människan rättvisa. En känslighet som översättaren Johanne Lykke Naderehvandi magiskt lyckats föra över till svenska. Samtidigt som berättandet rör sig snirkligt och snårigt genom kronologin. 

Det krävs att man har ro att sjunka in Klougarts värld, men gör man det vill man vara där, få syn på livets alla pusselbitar och hur de inte passar in i varandra. Insupa insikten om att allt som rört vid oss har förändrat oss och att det är som det ska.