BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Talande titel
I dag fredag uppträder de i Umeå igen, men nu med folkmusik från sin nyligen släppta debutskiva ”Matriarkerna”. Skivans titel är talande – fem tunga kvinnliga gästmusiker, eller traditionsbärerskor, som Sara och Samantha också kallar dem, är med och spelar – bland andra Lena Willemark, Agneta Stolpe och Marie Selander.
– Jag och Sara har spelat ihop i nio år och det här är lite av ett bokslut. Vi samlar våra bästa låtar från åren och ger ut dem. När man spelat ihop så länge är det kul att ta in nytt folk och få en ny nerv – och så kändes det så fint att få spela med våra idoler, säger Samantha Ohlanders.
Hur skulle du beskriva musiken?
– Den är väldigt traditionell – två fioler och sånginsatser och så förstås våra gäster. Musiken är svängig, men kanske också lite spetsig, sådär. Och bra! (Skratt)
Inspelningarna gjordes huvudsakligen hemma hos gästmusikerna – i köket, nära kaffekannan och kakfaten. Tanken var att musiken skulle växa fram allt eftersom, och att det skulle vara ett givande och tagande musikerna emellan:
– Det är en viktig kärna i folkmusiken – att man får något av någon. Och för att få, så måste man känna in och ta med respekt. Man blir en del i en kedja och ett traditionsled. Det är så fint att man kan följa ett musikstycke bakåt: ”Den här låten fick jag av den personen, och hon fick den i sin tur av den här personen”, och så vidare. På det sättet kan man se hur musiken liksom krokar iväg.
Humor ett bra verktyg
Samantha Ohlanders och Sara Parkman har i sin musik och i sina uppträdanden tagit tydlig ställning mot nationalism. När medlemmar från SD traskade in i riksdagen iförda folkdräkter var Sara Parkman med och bildade ”Folkmusiker mot främlingsfientlighet”.
Samantha Ohlanders säger att deras aktivism har landat väl i folkmusikkretsar – de har blivit påhejade av kollegor och publik. Men samtidigt säger hon att politiken kan ta över i förhållande till musiken, särskilt när duon ska porträtteras i media:
– Jag kan själv ibland känna att det kan vara tradigt att ständigt ha det här i fokus. Egentligen vill man ju bara ha en jämställd musikvärld. Men för att jobba sig bort från det politiska, så måste man först använda sig av politiken, liksom. Och jag tror att det finns en längtan efter att vi pratar om politik och feminism – hur vill vi att den här sfären och musiklivet ska se ut?
I era föreställningar använder ni er också mycket av humor. Vilken roll skulle du säga att den spelar?
– Den har spelat stor roll. Humor är ett väldigt bra verktyg för att övervinna folk. Man kan komma in som en trojansk häst i folkdräkt och se helylle ut, men ändå vara politisk och ganska skarp. Genom att använda humorn så tar inte folk avstånd från det som man säger, utan det uppstår någon slags igenkänningsfaktor. Alla kan delta.
Ni blandar aktivism med feminism, men är noga med att ni också förvaltar en musikalisk tradition. Hur tror du själv att ni påverkar kommande generationer av folkmusiker?
– Att få vara en förebild och visa på mångfalden i den här genren och musiklivet i stort, känns ju som något som man vill. Men klimatet har förändrats så mycket. När vi började för nio år sedan så kändes det inte bekvämt att säga att ”Vi håller på med feministisk musik”. Men sedan har ju den diskussionen kommit upp och nu är den jätteaktuell. Det händer bra grejer. Jag tänker att vi är på väg mot någonting ännu bättre, säger Samantha Ohlanders.
