Du känns som en person som har riktningen klar för dig. Stämmer det?

– Nej, det tror jag faktiskt inte att jag är. Det där skrev jag när jag började jobba på SVT och jag kände att det fanns rätt många män med en lilla-gumman-attityd som ville berätta för mig hur jag var som journalist. Det gjorde mig förbannad. Men jag har tänkt att jag ska ändra det där, texten känns lite mer feministiskt revolutionär än vad jag är.

Är det något du är rädd för?

– Ja! Jag gör saker jag är rädd för hela tiden. Det här nya jobbet med egen show skrämmer slag på mig. Jag är rädd för att bli sågad, att jag ska ställa dåliga frågor, att folk ska säga att jag är sämre än Skavlan. Till exempel. När jag fick jobbet i USA som korre var jag också rädd – och lade sinnessjukt mycket tid på att läsa på. På Aftonbladet slogs jag mot folk som hävdade att jag inte kunde skriva. Nu när jag har barn är jag konstant rädd att min son ska sätta något i halsen och kvävas. Livet är fullt av ständig rädsla.

Du känns ändå som en ganska målmedvetenheten person. När bestämde du dig för att det var journalist du ville bli?

– Jag har alltid velat skriva. Jag skrev min första bok när jag var fyra år, den hette ”Hönan och guldägget”. När jag var 14–15 år gick jag in på Skaraborgs tidning och anmälde mitt intresse. Jag hade tur, blev försedd med ett block och en penna och uppgiften att bevaka en gospelkonsert med Cindy Peters. När jag kom tillbaka med texten sa min chef sa att det var den värsta skiten han läst.

Orden kröp motvilligt under huden på Carina Bergfeldt. Hon köpte chefens argument, rakt av.

– Om en man av hans kaliber sa att jag var dålig måste det ju stämma. Så tänkte jag.

Med chefens ord ringande i öronen visste hon plötsligt inte längre vad hon ville göra. Journalist kändes nu helt uteslutet och hon tog en massa ströjobb. Men några år senare fick hon höra av en opponent på en universitetsuppsats att hon hade ett journalistiskt språk, tog mod till sig och sökte in på journalistutbildningen.

– Men detta har följt mig genom livet: män har sagt åt mig att jag inte duger. Jag har ständigt försökt motbevisa dem. Det har blivit min drivkraft. Att visa dessa personer att de har fel.

Du har flyttat hem till Sverige efter tre och ett halvt år i USA. Vad kommer du sakna från landet alla tycker saker om?

– Människorna. Washington DC, jag älskar den staden av hela mitt hjärta. Där träffade jag Jesper, där gifte jag mig. Alla vackra byggnader, statyn av Martin Luther King. Även livet kommer jag sakna. Jag kommer sakna att vara rösten från USA. Att göra komplicerade saker begripliga. Det är den coolaste känslan som finns att lyckas med det.

Kommer du vilja flytta tillbaka?

– Någon gång, kanske. Men just nu är det skönt att bo i Sverige, med (sonen) Hamiltons mormor och vännerna nära.

Carina Bergfeldt är sedan förra året gift med en dansk journalist – Jesper Zølck – som jobbar på danska TV2 och som bland annat har bevakat USA-valet.

– Vi är ifrån varandra mycket mer nu under pandemin. Han behöver vara i Danmark en hel del, vilket såklart är jobbigt. Men efter tre och ett halvt år i USA känner jag hur mycket det betyder att ha vänner nära här i Sverige. Jag kan börja gråta varje gång jag tänker på hur fint det är, hur mycket vänner ställer upp. It takes a village to raise a child.

Vad är det största missförståndet som vi svenskar bär på om USA?

– Folk har en bild av att alla som röstar på Trump är rasistiska idioter utan varken tänder eller utbildning och som bor på landsbygden. Det är verkligen en osann bild! Jag har försökt att visa detta gång på gång. Trots det får SVT ständigt höra att vi är ensidiga. Men jag vet och har försökt visa att människor röstar på Trump av en mängd olika anledningar.

Nästa år blir du värd för ett eget program. Du är erkänt duktig på att prata med människor i kris – kommer det färga av sig på valet av gäster?

– Det tror jag. Jag vill ha en form av human touch – helst i varje avsnitt. Jag skulle välja den okända personen med en bra historia framför den kända personen som vill lansera ett eget parfymmärke varje dag. Jag raljerar en smula nu. Men riktiga människor med riktiga livshistorier trumfar varje dag.

Vem är drömgästen?

– Prins Daniel! Jag är oerhört svag för män som kan gå två steg bakom kvinnor. Jag är gift med en sådan man, som är oroligt trygg i att jag syns, att jag har fokus, att det är jag som blir intervjuad för tillfället. Prins Daniel lever med detta ständigt. Han verkar ganska kolugn med det. Det krävs en sjuhelvetes människa för att fixa detta. Jag hoppas att hovet förstår att jag borde få intervjua honom.

Carina Bergfeldt Zølck om…

… vardagsmåendet med barn:

– Jag mår ganska bra. Mitt barn håller på att få sina tänder och vaknar tre–fyra gånger per natt vilket gör att jag stundtals känner att jag vill hoppa från balkongen. Men annars är det bra! Men ibland slås jag av känslan att om jag inte sover nu så dör jag. En stund innan det här samtalet så gick jag igenom en sådan fas.

… att vara öppen med sitt liv på Instagram:

– Jag förstår att folk tänker att jag är privat, men jag är faktiskt väldigt selektiv, jag väljer bara det jag vill visa utåt. Massor av sidor av vårt liv hamnar inte på sociala medier. Just bilder på sonen väntade vi länge med. När han blir äldre kommer vi minska mängden exponeringar, absolut. I nuläget är han en bebis. Jag lägger ut gulliga bilder som jag tror att han tycker är fina när han är 20.

… flytten till Sverige kommer påverka hennes grad av öppenhet?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har haft jättemycket nytta av att vara aktiv på sociala medier. De flesta följare är så peppande och stöttande. De ger mig också förslag på idéer och hjälper mig på olika sätt. De grät efter mitt sommarprat, har kommenterat snällt om min graviditet. Jag får ut mycket av detta. Andelen snälla människor överväger absolut puckona.