"Man håller käften och tar sig igenom skit"

David Nymans debutroman Nerverna möter vi Ida, Ivar och sonen Harry. Genom Ivars och Harrys blick lär vi känna Ida som kämpar hårt för att vara en god maka och mor, men som är sjuk i en sjukdom man inte kan prata om.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Historien är löst baserad på hans egen farmor och hennes psykiska sjukdom.

– Jag kände aldrig min farmor, hon dog innan jag föddes. Jag hittade brev i min pappas skrivbord som var skrivna från henne till honom på 60- och 70-talet, där hennes sjukdom fanns väldigt tydligt speglad. Då blev jag intresserad och begärde ut hennes journaler, berättar David Nyman för ETC.

Vad hade din pappa berättat om henne?

– Jag visste att hon var sjuk på något sätt, men det har inte varit något vi har pratat om. Min pappa mindes heller inte så mycket, han var ganska liten när hon blev institutionaliserad.

– Det fanns en så skarp kontrast mellan journalerna och breven. Det kliniska stod mot det mänskliga. Tanken var inte att det skulle bli en roman, jag ville ta reda på mer om min farmor.

Och vart ledde sökandet?

– Till en berättelse om det svenska samhället, välfärdsstaten och folkhemmet. Det handlar om samhällets syn på vad en människa är, lika mycket som det är en berättelse om en familj. I varje familj finns en maktdynamik och i en familj där en person är sjuk så uppstår en ganska intressant maktdynamik.

Mycket i boken handlar om skuld.

– Det handlar oerhört mycket om skuld, men framför allt om plikt. Och plikt i sig handlar mycket om klass. Alla är ju individer, men det finns vissa saker som förenar den gamla industriarbetarklassen i Sverige och de som springer ur den. Plikt är en ganska stark genomgående faktor rent kulturellt.

Vad hade Ida levt för liv om hon hade levt i dag?

– Hon hade ganska omgående fått diagnosen bipolär. Hon hade direkt fått mycket bättre mediciner. I dag hade hon heller inte behövt vara institutionaliserad.

Pappan och sonen pratar väldigt lite med varandra, varför?

– Jag har försökt skildra någon slags 1900-talsmansroll. Jag känner igen det från alla män, inte bara i min familj, födda i lägre samhällsklasser under första hälften av 1900-talet. Man pratar inte om någonting. Man håller käften och tar sig igenom skit, liksom. Det är viktigt att skildra det.