Och då, med pjästexten framför sig, inser hon att den är betydligt mer skakande än den välkända myten om Oidipus…
Det är ett av en hel lång rad oemotståndliga partier i Ekmans bok om sin läsning, ”Min bokvärld”. En titel som är intim och rak gränsande till barnslig men också, eller just därför, helt perfekt för boken.
Det är en rak och intim bok, som att bli hembjuden på te och samtal hos en äldre och betydligt mer beläst släkting. Som en dröm, på ett sätt, men också ibland lite enahanda, tills man inser att det är dumt att ta hela samtalet i en enda sittning. Man behöver få lyssna på denna kloka, varma och ibland kärva röst, suga åt sig av det personliga som blir det allmängiltiga genom litteraturen, en dos i taget. Då väcks en läslust och en bildningslust, helt befriad från prestationskrav, prestige eller intellektuellt poserande.
Jag älskar att Kerstin Ekman också avskyr Strindbergs ”Röda rummet”
Kerstin Ekman har ett underbart avväpnande sätt att närma sig litteraturhistoriens giganter, som om de i sin tur vore hennes gamla släktingar. Äldre och kanske klokare men högst mänskliga, med brister och fel, men vars berättelser har oändligt mycket att ge den som läser dem med öppen och uppmärksam blick.
Längs vägen träder också den skrivande Kerstin Ekman fram och den starka förbindelse som finns med den läsande. Som när hon läxar upp Thomas Mann för att han låter det högstämda gå före de fysiska realiteterna på ett snötäckt fjäll i ”Bergtagen”, det är ”inte riktigt bra skrivet”, och sätter ord på att nä inte behöver författare alltid bry som verklighetens villkor men jo visst blir också det existentiella än starkare när snöföre, nedkylning och tyngden i benen får förankra det i kroppslig erfarenhet.
Istället för dessa eviga gräl om en litterär kanon, ofta lanserade av politiker som själva inte läst ett ord av vare sig Strindberg eller Sofokles, önskar jag mig en bibliotekarie i varje vrå
Jag blir påmind om att Kerstin Ekman, den hyllade och vördade, började i den folkliga deckargenren och fortsatt ha ena benet kvar i det tillgängliga. Språket får följa berättelsen, formen inrätta sig efter det som ska förmedlas, aldrig svårtillgänglig för sakens skull.
Det är hon inte som läsare heller, det finns inga måsten i Kerstin Ekmans bokvärld, bara lusten. Inte tror hon att någon blir en bättre människa av att läsa böcker, inte ska läsningen vara havregrynsgröt åt själen – nyttig och funktionell – nej. Men att läsning, för henne, varit ett sätt att hantera livet. Inte bara det inåtvända själslivet utan också det yttre, samhället, vart världen är på väg. Hos Kerstin Ekman är omvärlden hela tiden högst närvarande, klimatkatastrofen men också den råhet och intolerans som håller på att förstöra vår värld.
Vad kan hundra år gamla skönlitterära böcker säga oss om den? Inget och allt, för genom dem kan vi tänka nya tankar om människans natur, förstå något om oss själva och andra,
Men att det måste vara genom de böcker som talar till en, inte genom någon pådyvlad tvångslektyr. Jag älskar att Kerstin Ekman också avskyr Strindbergs ”Röda rummet” – en av de få böcker från litteraturhistorien som jag minns att alla skulle läsa i skolan och som lätt hade tagit död på all min lust att närma mig gamle Strimpan om inte hans såriga och skeva dramatik kommit i min väg och jag förstått att den torre samhällssatirikern bara var en mycket liten skärva av honom.
Hos Kerstin Ekman är omvärlden hela tiden högst närvarande, klimatkatastrofen men också den råhet och intolerans som håller på att förstöra vår värld.
Så där är det ju, inget kan ta död på läslusten som tvångsböcker. Istället för dessa eviga gräl om en litterär kanon, ofta lanserade av politiker som själva inte läst ett ord av vare sig Strindberg eller Sofokles, önskar jag mig en bibliotekarie i varje vrå där barn finns. En sådan där livräddande som ser och förstår, ”jag tror att just du skulle älska just den här boken”. En hand som öppnar porten in mot världarna som finns där mellan pärmarna och som det är ett privilegium att en gång fått tillträde till.
Lånekortet gäller livet ut.
