Deviser som ”70 är det nya 40!” hörs nu ibland utbristas av de vars yrken inte slitit ut kroppen redan före pension. Och den idag 82-åriga Hollywoodveteranen Jane Fonda har i intervjuer sagt att hennes sexliv bara blev bättre efter att hon fyllde 60.

Det är bara att gratulera.

Men faktum kvarstår: Mot döden går vi alla. Så hur förhålla sig till denna utmätta tid? Och går det att förbereda sig i tid för att undvika chock av kroppens inre och yttre förfall? Om detta skriver Helena von Zweigbergk i nyutkomna ”Mitt liv som dront” – en självbiografisk inventering.

Efter att ha fyllt 60 år och skilt sig efter ett 20 år långt äktenskap med författarkollegan Bengt Ohlsson hamnade hon i ett naturligt läge att stanna upp.

Det här är en ganska arg bok, vad är du arg på?

– När jag tar ett steg tillbaka kan jag fundera – vad är detta för konspiration jag har gått på? Dels att vara tjej och kvinna och allt det skulle innebära. Men jag kan också vara arg på mig själv. Varför har jag varit så hanterande av andra? Varför har jag lyssnat så dåligt på mig själv? Jag kan känna att gud vad mycket bullshitteri det har varit. Texten är en uppgörelse med det, säger hon.

Öva sig på välvilja

”Åldrande är ingenting för fegisar”, fastslår författaren i boken, för att sedan uppmana sina läsare att så tidigt som möjligt börja öva på att se på sig själva och andra med välvilliga ögon.

”Av med maskerna! Nog med förställning! Kan vi inte alla försöka se på varandra med överseende och välvillig ömhet? Vilket slöseri att vänta till dess livet nästan är slut!”

– Usch vad hurtig jag låter, grimaserar Helena von Zweigbergk över en kaffe på ett konditori.

Hon börjar istället prata om kärleken till kyrkogårdar.

– Jag tycker om att vara i närheten av gravar, för det rättar till perspektivet på något sätt. Det är en vetskap om dödens närhet att man ödmjukar sig skärper sina sinnen lite. Man har inte råd att gnälla över årstider och sånt.

I den nya boken liknar författaren sig själv vid dronten – en utdöd dum liten fågel med för klena vingar för sin stora kropp, ett lätt byte för allt och alla.

”Liksom den var jag skapt utan förmåga till försvar och gränssättning” skriver hon och skildrar uppväxten som flicka med ett inlärt underordnat beteende och doktorshatt i att känna av andras känslor. Ett mönster som gett konsekvenser hela livet, inte minst i kärleksrelationer.

Hur kunde du gjort istället?

– Jag skulle ha varit tydligare och tagit mig själv på större allvar. Kanske förstått att mycket av mitt lidandet varit ilska? Jag tror att mycket av många kvinnors vrede har förvandlats till lidande och stoiskhet som man tror ska belöna sig, vilket det aldrig gör, säger hon.

Frihet att dejta som 60-åring

I den internationella bestsellern ”Konsten att bli gammal”, utgiven på svenska 2016, slog den tyske filosofen Wilhelm Schmid fast att ledordet för att klara av att åldras är ”jämnmod” – och att det här behövs mycket mer övning än dagens otåliga kultur erbjuder. Helena von Zweigbergk är inne på samma tema – att den kultur vi nu lever i inte förbereder oss på att bli gamla.

– I vår kultur anses livet viktigast när man är fertil, produktiv och så vidare. På det sättet har vi ett väldigt kapitalistiskt sätt att se på människan. Men när man slutar att vara i det blickfånget så händer något. Jag tycker att jag glider in i en slags betraktarroll som också har en frihet i sig.

Vad är det som är så läskigt med att åldras då?

– Det är läskigt och konstigt att befinna sig en kropp som sakta men säkert börjar tackla av. Inuti tycker jag att jag blir allt bättre, modigare, spänstigare och mer lustfylld. Samtidigt känner jag att kroppen börjar bli en gammal gnällig tant, haha.

Hur mycket i det besvärliga kring att åldras som kvinna handlar om att förlora sitt yttre? Känslan av att vårt värde som människor minskar då?

– Under en period funderade jag mycket över det. Att uppleva att man blir betraktad som ett objekt är något man kan sakna. Det finns något självbekräftande i det. Men jag tycker ändå att jag får till möten nu, upplever attraktion. Män beskrivs ofta som att de är helt fixerade vid unga, jag tycker inte riktigt att det stämmer.

Gud vad skönt, nu blev jag jätteglad!

– Ja, jag tycker att det finns en slags gemenskap med jämngamla män. Om man träffar en människa i den här åldern kan man inte vara så petig. Ingen av oss är jättesläta i huden, det finns något avspänt i det. Och i vetskapen att det inte blir några barn. Allt vi kan göra är att försöka få den här tiden så rolig och bra som möjlig. Det är en frihetlig tid. Och det kan bli en väldigt spännande relation.

”Sluta bräcka varandra”

På bara ett par år har Helena von Zweigbergk gått igenom flera omvälvande processer: Hon varit utbränd, fyllt 60 år och skilt sig efter ett 20 år långt äktenskap. Det senare var en dränerande period där det gemensamma hemmet skulle delas och sommarhuset på Gotland säljas.

”Där, hos familjeterapeuterna, slog jag i botten. Förnedringen var total. Jag satt ensam som en satans sjöjungfru på en sten, och förnedringen var kompakt och skoningslös. Förstådd av ingen, räddad av ingen. Sedd som ett nervvrak, vilket jag ju var.” berättar Helena von Zweigbergk i sin nya bok. Hon skriver att hon fortfarande äter antidepressiv medicin mot ångest, och att det är synd att det är så skambelagt.

– Nu känns det jättebra, säger Helena två år efter skilsmässan. Det var rätt beslut. Jag blir ofta rädd för att jag mår så bra, det måste vara något fel, haha. Jag känner en frid.

Hos många finns en rädsla i uppbrottet: ”Kommer jag någonsin att träffa någon ny?” Kände du så?

– Efter skilsmässan kände jag snarare att män och relationer, det ska jag fullständigt ge fan i, haha. Verkligen. Det var absolut inte på någon lista över vad jag skulle hålla på med. Jag såg framför mig ett fritt liv, att bara ligga och läsa en bok en hel söndag. Det här med män kom mer som en överraskning. Nu träffar jag en man som är jättemysig.

I boken skriver du om en 70-årig vän och hur han noterat en öppenhet mellan jämnåriga vänner som inte funnits förut. Som om alla plötsligt insett hur mycket de behövde varandra. Det var så fint tyckte jag.

– Exakt: Vi kan inte hålla på med att förställa oss och försöka bräcka varandra. Så borde man ju alltid vara.

Hur börjar man umgås så tidigare?

– Till att börja med måste man försöka att inte vara så hård mot sig själv, att man ska klara det ena och det andra. Men det gäller också i relation till andra. Jag kan skrämmas av att folk är så jäkla snabba på att döma andra, det är obehagligt. Man måste utgå ifrån att man vill varandra väl.

Helena von Zweigbergk om...

…. insikter som hade varit sköna att få redan vid 35?

– Någon generell ”lugna ner dig”. Det är så mycket i den åldern. Att man ska vara en bra mamma, bra partner, det ska gå bra på jobbet, man ska ha ett fint hem. Och att man skulle vara god. Tycka rätt och bidra med något. I efterhand kan jag undra: Var kom alla dessa krav ifrån? Jag hade önskat mig en bättre gränssättning där. 

….att sluta vara upptagen vid att bli sedd och förstådd:

– Det är klart att man vill bli bekräftad av de som är nära. Men andra människor förstår inte alltid vem man är, och det får man bara leva med. Och man behöver faktiskt inte vara med människor som inte gillar en.

… vad i boken som gjorde ondast att skriva om:

– Att jag alltid varit så dålig på att ha kärleksrelationer. Det har funkat väldigt dåligt för mig att behålla känslan av att vara en fri och självständig människa och samtidigt beroende av en annan person. Det är som att något skydd eller integritet försvinner då.