Får man ångra ett barn? Rent juridiskt är svaret samma som det alltid har varit: ett barn är inte ett par skor man kan returnera om de skaver. De senaste veckornas debatt efter ett vittnesmål hos ”Malou efter tio” har aktualiserat frågan. Jag har tidigare sett kritik mot denna typ av offentlig ånger, och då från vänsterhåll, som tar vara på just konsumentbetydelsen av ånger och pekar på barnånger som ytterligare ett symptom på ett senkapitalistiskt samhälle där allt och alla går att byta ut och förkastas om de inte vid varje ögonblick ”spark joy”. Men inte minst denna tendens att automatiskt tolka ”ånger” i konsumtionstermer och inte som ett existentiellt tillstånd av sorg säger något om det konsumtionssamhälle vi lever i. Och huruvida man på ett moraliskt plan har rätt att ångra ett barn borde vara en överflödig fråga om vi inte är anhängare av den religiösa föreställningen att det går att synda i tanke och känsla. Men får man då ångra ett barn offentligt? Det är det de senaste veckornas debatt har handlat om. Får man tala offentligt om att man ångrar någon som samtidigt är helt beroende av ens vård och välvilja?
På Twitter ser jag en bild av en arm ärrad av många års självskador ackompanjerad av en text som säger att detta är resultatet av att under hela sin uppväxt få höra att man är ångrad. Fast bland de som berättat om barnånger offentligt hittar åtminstone inte jag någon som slängt i sina minderåriga barns ansikten att de ångrat dem. Ann-Katrin Dolium som med sin medverkan i ”Malou efter tio” kan sägas vara startskottet för debatten har vuxna barn. Personen som medverkade i ”Verkligheten i P3” har, utifrån vad som framgår i programmet varken vårdnad för eller är ens juridisk förälder till barnet hon ångrade. Innebär det att det är en irrelevant fråga vad man om inte får eller bör göra och säga på bekostnad av andra människor oavsett om de uppnått myndighetsålder?
Självklart inte. Men det är svårt att inte känna att det i reaktionerna finns ett inslag av fasa över det monstruösa i en kvinna som förkastar sitt moderskap. För det är kvinnor vi pratar om här. Precis som Maria Sveland skriver i ett inlägg i debatten på DN har männen svepts i en ”osynlighetsmantel”. Som i fallet med de flesta andra berättelser om ”monstruösa” mödrar alltså, fiktiva och verkliga. Bredvid varje mor i dessa berättelser som traumatiserar sin avkomma genom att supa, knulla, vara narcissistisk på något obestämbart sätt, eller ångra sitt moderskap finns ett hål där den andra föräldern försvunnit i sin osynlighetsmantel.
Det finns förvisso många intressanta feministiska poänger i kritiken av varufiering av relationer. Jag tillhör de som med stor behållning läst både Liv Strömquists ”Den rödaste rosen slår ut” och Eva Illouz som är en av de som inspirerat Strömquist. Men riskerar inte denna invändning bli en lite väl bekväm go to för att avväpna kritik mot familjen? Inklusive kritik från radikalfeministiskt och marxist-feministiskt håll, det vill säga väldigt långt ifrån senkapitalistisk individualism.
Det är, eller har i alla fall varit, en vedertagen radikalfeministisk och marxistiskt feministisk analys att det är det reproduktiva arbetet, som omfattar allt från den biologiska reproduktionen och omvårdnadsarbetet till omtanken om andra människors känslor som är en centralt i att kvinnors underordning upprätthålls. Med detta i åtanke är det knappast konstigt om kvinnor känner ambivalens eller till och med motvilja inför moderskapet. Inte heller är det konstigt att det är just moderskapet vi får lära oss att det inte är acceptabelt att känna något annat än ogrumlad lycka inför.
Inte särskilt långt tillbaka i historien spelade det ingen större roll vad kvinnor kände inför sitt moderskap eftersom de inte hade någon talan i frågan. Idag däremot har vi (än så länge) möjligheter att både bestämma över vår reproduktion och våra relationer. Ideologin om kärnfamiljen och moderskapet som kronan i en kvinnas liv och vuxenblivande hänger dock kvar. Med skillnaden att det bibliska påbudet om att vi ska lyda våra män och föda våra barn i smärta har klätts om i liberala floskler om valfrihet. Vi förväntas fortfarande ha kärnfamilj och barn men vi förväntas välja det. Och eftersom det numera är en del av berättelsen om självförverkligande blir det ännu viktigare att vi älskar våra val.
Givetvis har försöken till kontroll av kvinnors reproduktivitet alltid styrts inte enbart av patriarkal logik, utan också av rasistisk. Det blir jag påmind om medan jag skriver denna text och med rysningar läser att en socialdemokratisk minister har synpunkter på att ratificerade kvinnor ur arbetarklassen skaffar ”för många” barn. Medan vita medelklasskvinnor förväntas föda barn, men numera som en del i ”ett självförverkligande” eller ”en själslig utveckling”, ses (bruna och svarta) arbetarklasskvinnors barnafödande som ett problem, eller kanske till och med som ett hot.
När en konservativ ideologi med tillhörande påbud på detta sätt gömmer sig bakom en mask av att bara vara ett av otaliga möjliga val för den fria individen blir motberättelser viktiga. I detta fall i egenskap av kvinnor som träder fram och berättar att de i efterhand förstått att de inte alls valde fritt utan följde ett implicit ideologiskt påbud och nu ångrar sig. Men, lyder en annan vanlig invändning, är det inte en villfarelse att livet skulle gå ut på konstant lycka? Förvisso. Men att peka ut mekanismer bakom exploatering och alienering av kvinnor handlar knappast om frivol lyckomaximering.
Men om den individualistiska ideologi som ligger bakom maskeringen av konservativa värderingar till ”fria val” är en återvändsgränd kanske det även gäller motberättelserna i sin nuvarande form. För befinner sig inte de också i den individualistiska diskurs där varje problem och frågeställning förmedlas genom Den Personliga Berättelsen? I tv-soffor som Malous och i program som ”Stjärnorna på slottet” och ”Så mycket bättre” blottar kända, halvkända och okända människor sina sår och berättar om sin psykiska ohälsa, ofrivilliga barnlöshet och svåra barndom.
När det gäller ångrat föräldraskap finns det forskning på ämnet, och mer är på väg. Men att ”bryta tystnaden” kring ett ämne har blivit synonymt med att en individ berättar om sina personliga erfarenheter.
Men kanske har Den Personliga Berättelsen nått vägs ände när den handlar om när det handlar om att ångra föräldraskap, eller snarare moderskap. Här finns inga lyckliga slut eller ”kamper” som ”vunnits”, utan bara blödande sår.
