Norda kulturhus står det på en färgstark skylt på tegelhuset i byn Nordanå, som ligger mellan Staffanstorp och Malmö. I det som tidigare var en ungdomsvårdsanstalt bor konstnärsparet Katarina och Ronny Hård.
De har bott i huset i 21 år. Och de har renoverat det lika länge. Institutionsprägeln har sakta men säkert suddats ut och förvandlats till ett hus som är mer och mer som ett konstverk i sig. Gamla möbler och föremål, starka färger och mängder med konst fyller rummen. Mycket är unikt, som det platsbyggda köket och de handbyggda dörrarna. På dörrarnas karmar slipar ibland husets åtta katter sina klor. Vilket inte gör något.
– Jag byter ut de delar som blir slitna, säger Ronny Hård.
En upptäcktsfärd runt huset leder till möten med en gammal rustning som står intill en skulptur som består av en mekanisk biktmaskin, som fungerar som spelmaskinen enarmad bandit.
– Ju mer pengar du lägger i desto mer får du av Guds förlåtelse, förklarar Ronny Hård.
Udda samlingar av föremål finns också i huset. Till dem hör flera hundra gamla kyrknycklar som paret har köpt på auktioner. Klenoden bland dem är en nyckel från 1100-talet.
Startade egen kursverksamhet
Huset är både paret Hårds bostad och arbetsplats. Flera eftermiddagar och kvällar i veckan hålls kurser i huset. Kursverksamheten startade i början av 90-talet när Katarina Hård undervisade i Vuxenskolans regi. Men låg lön i kombination med stora grupper i anonyma lokaler fick henne att tänka om och i stället börja att undervisa sina elever i egen regi på hemmaplan.
– Bara kostnaden för att parkera i Malmö slukade mycket av det jag fick in. Jag hade dessutom upp till 15 personer i varje grupp, vilket gjorde att jag inte hann lägga så mycket tid på var och en, säger hon.
Nu är det aldrig mer än sju personer per kurs. Deltagarna undervisas i några av de ateljéer som finns i det rymliga huset. Kurstillfällena består av tretimmarspass, där man mitt i bryter för en paus då alla äter soppa med bröd tillsammans.
– Det är när vi äter som vi kan prata med varandra på riktigt, säger Katarina Hård.
En eftermiddag i oktober serveras en soppa på pumpa och samtalet flyter mellan olika ämnen som u-båtar, bostäder och andlighet.
– Det är skönt och känns bara så rätt att vara här på kurs, säger deltagaren Eva Camp.
Intensiv målarperiod
På husets andra våning har Ronny och Katarina sina privata ateljéer. De ställer just nu ut på en gemensam utställning i Nyköping. Men i Ronny Hårds ateljé pågår nu ett intensivt målande. Han blir i höst pensionär och det är dessutom 40 år sedan han hade sin första utställning som konstnär. Dessa två saker ska han nu fira med en utställning i det egna huset.
Han började som konstnär med en utställning som han och några av hans konstnärsvänner hade tillsammans, med målningar i i hyperrealistisk stil med staden som tema. Ronny Hård har under sin konstnärsbana gått långt från det realistiska och gjort sig känd för drömska och abstrakta naturmålningar.
Ny och gammal stil möts
Men i arbetet med bilder till den egna utställningen, som öppnar under Allhelgonahelgen, har hans nya och gamla stil mötts i en serie stadsbilder.
– Det började med att jag målade en bil i gatumiljö och lade ut den på Facebook, där den såldes direkt, berättar Ronny Hård.
Han har nu producerat en serie stadsbilder som alla har gatumotiv. På bilderna finns hus som existerar än i dag, som krogen Bullen. Men här finns också Ronny Hårds egna inre bilder av hur hus och miljöer kan ha sett ut för ett halvt sekel sedan. Alla bilar är i 50-talsstil och det är genomgående vänstertrafik.
– Jag har ingen känsla för nya typer av bilar. De bilar jag målar finns här. Jag målar de bilar jag lekte med som barn, säger Ronny Hård och knackar sig på pannan.
I stället för den hyperrealism han började att måla i så är de nya stadsbilderna präglade av det ljus och de stämningar han annars väver in i sina naturmålningar.
Många följare på Facebook
Arbetet med utställningen följs av ett stort antal personer på Facebook och succén är nog redan given. För Ronny Hård har arbetet med den egna -jubileumsutställningen dessutom blivit en kreativ kick, där han helt har kastat alla tankar om vad publiken kan tycka åt sidan.
”Målar det jag känner för”
– Som kulturarbetare är det lätt att man blir lite försiktig och håller sig till det som recensenter och publik förknippar med en. Men den här gången struntar jag helt i det och målar bara precis det jag känner för, berättar han.
