”Dessa vaga två timmar efter arbetstid, innan man går hem till familjen, var smidiga. De krävde inga stora lögner. Det räckte med övertid, ett ärende på stan, ett glas vin med en vän, eller bara en hastig ursäkt om att man var lite sen. Därefter började en vanlig kväll.” skriver författaren.

Det är under dessa hemliga timmar som romanens älskare möts.

Hon, en namnlös översättare i 40-årsåldern, uttråkad i sitt äktenskap. Han, Roald, en äldre och etablerad norsk författare med flera älskarinnor i bagaget.

Paret träffas under ett panelsamtal om romanen ”Lady Chatterleys älskare” av D H Lawrence, och det är ingen slump. ”Förhöjningen” är full av både utskrivna och subtila referenser till klassiska romaner om otrogna kvinnor. 

Alla har försökt spränga sig ur det borgerliga fängelset genom utomäktenskapliga affärer.

Främst i ledet står Gustav Flauberts 1800-talsroman ”Madame Bovary”, som Malin Ullgren för många år sedan studerade för en uppsats i estetik. Sedan dess har hon inte kunnat släppa den rastlösa och svårt romantiska läkarfrun som försöker mätta sin livshunger med shopping och älskare.

– Jag tycker att hon är hemsk, ett narcissistiskt litet as, skrattar författaren.

Varför är Bovary ett as?

– Hon bryr sig inte om sitt barn och är jävligt tillgjord. Men samtidigt förstår jag hennes längtan. Hon nöjer sig inte! Jag ville se vad som hände om man placerade henne i vår tid, säger Malin Ullgren och klappar hunden Maggie som oavbrutet krafsar efter uppmärksamhet.

Författaren ursäktar sig för att mellanpudeln är nyklippt, och nästan ”löjligt renskalad”.

– Min man sa imorse att det är på gränsen till att man skäms när man är ute och går med henne, säger Malin Ullgren medan hennes svårt coola 19-åriga dotter kommer ut med kaffe till det ljusa vardagsrummet där väggarna pryds av konst.

Gift med en tönt

Madame Bovary är troligen i övre tonåren när hon går med på att gifta sig med den tråkiga och töntiga läkaren Charles. Hon upptäcker snart att hans konversation är ”platt som en trottoar”. Inte konstigt att den unga fransyskan börjar tråna efter passionerade äventyr.

Men för Malin Ullgrens huvudperson är det inte maken som är problemet. Han verkar snäll och trygg. Otrohetens motor är istället en obotlig längtan efter känslan som avslöjas i romantiteln: ”Förhöjningen”. 

Jag såg kosmiska samband överallt, hade känslan av att hela tiden vara nära ett mysterium

Utled i sin puttrande medelklasstillvaro vill den 40-åriga kvinnan injicera livet med någonting som tar själen i anspråk, som känns sublimt och viktigt.

– För vissa kan känslan av förhöjning ta sig uttryck i religiositet eller i dyrkan av konsten. Andra söker det i sex eller i relationer, säger Malin Ullgren, som precis som sin romanfigur  säger sig ha sökt just denna känsla sedan hon var liten:

– Jag såg kosmiska samband överallt, hade känslan av att hela tiden vara nära ett mysterium. Men med åren får man inte lika mycket kontakt med den känslan längre.

En avancerad idé

Så vad gör man när hela kroppen skriker efter sinnlig storm? I ”Förhöjningen” blir svaret Roald.

Flera år efter det första mötet stöter paret ihop igen, och det är då huvudpersonen lägger märke till författarens dragningskraft. Roald uttrycker sig verserat, pratar om irländska noveller och säger saker som ”eros och thanatos”. Det känns som att gå i skolan igen och får henne att vilja göra sitt bästa.

Roald är kanske inte direkt sexig, men när han visar intresse börjar hennes inre ändå svara:

”Det var som om kroppen hade fått i uppdrag att genomföra en avancerad idé.” tänker hon första gången han lägger händerna utanpå hennes behå.

– Hon känner att rastlösheten i henne kräver en händelse. Och då bestämmer hon sig bara för att göra det. För såhär tråkigt kan hon inte ha det, säger Malin Ullgren.

Strukna sexscener

Genren otrohetsroman för tankarna till köttsliga begär och heta kärleksakter. Men trots att ”Förhöjningen” tillhör denna litterära kategori finns ingen omstörtande fysisk passion eller explicita beskrivningar av sex. Huvudpersonen slår mig som snarare som svalt observerande av sina känslor: Som om förhöjningen hon letar efter är mer religiös än köttslig, även under akten. 

”På trottoaren nedanför gick människor förbi. Det var bara någon meter mellan deras huvuden och fönsterfodret och ändå var det som att stå högt ovanför allt”.

Jag blir nyfiken. Varför skrev du inga sexscener?

– De är nog nedstrukna? Jag tyckte de blev för 70-talsaktiga... lite för sakliga. Men någonstans nämns det väl lite grann? säger Malin Ullgren, som inte helt verkar hålla med om att sexet utelämnats.

Men kanske handlar otrohet i första hand varken om sexet eller om älskaren, utan om utforskandet av jaget. Det menar i alla fall den internationellt kända parterapeuten Esther Perel. ”Otrohet handlar ofta om att man vill lämna den man blivit.” har hon sagt i en intervju med Aftonbladet. 

Roald representerar en sorts äldre intellektuell generation som hon dras till

När vi är otrogna betyder det alltså inte nödvändigtvis att vi vill vända oss bort från vår partner och leta efter en ny. Sexet är snarare sökandet efter ett undanskuffat jag, menar hon.

Malin Ullgren verkar skriva under på denna teori:

– Ja, så kan det nog fungera, att man kan få tillgång till något outforskat. Hos min huvudperson finns ett skrivande som vill ut, en uttrycksform hon inte riktigt hittat än. Roald representerar en sorts äldre intellektuell generation som hon dras till. Genom att vara med honom så får hon vara i närheten av den där formen.

Författarens svar får mig att tänka på vad huvudpersonens farmor säger i en scen:

”Vissa karlar får en att ställa sig på tå. De får en att tänka på höjden av ens förmåga, för att man längtar efter bekräftelse från någon man tycker är viktig. Man tror att han är så vansinnigt skärpt, men det man märker är den egna intelligensen, förstår du.”

Det känns sant för hur det är att vara förälskad – att det är lika mycket kontakten med det egna överjaget man dras till, som den andre. Vad tänker du kring det?

– Jag tänker att det är precis så, säger Malin Ullgren och ler.

Hon tror att just denna psykologiska mekanism kan vara orsaken till att vissa klamrar sig fast i en relation eller affär lite längre än de kanske borde.

Eftersom det hela tiden är något man försöker skydda så blir det svårare att möta andra människor fullt ut

– Det kan finnas en rädsla för vad som återstår om man släpper taget, att man tror att man ska bli dummare och sämre utan den andre. På det sättet kan en man verkligen vara en musa för en kvinna.

Du återkommer till otrohetens känsla av overklighet i boken. ”Det är en konsekvens av otroheten, av att dela sig i två och inte fullt ut tillhöra någon. Det blir ensamt.”, säger Roald. Håller du med om det, att man blir ensam av att vara otrogen?

– I hemligheten finns en frihet. Men ja, otrohet kan nog också bli ensamt på grund av allt döljande. Eftersom det hela tiden är något man försöker skydda så blir det svårare att möta andra människor fullt ut.

Den här distansen gäller ju också inför den bedragna partnern. Men din otrogna huvudperson verkar skita rätt mycket i moralen?

– Ja, det gör hon. Hon är faktiskt lite skamlös i det. Precis som Madame Bovary tycker hon sig ha rätt att utforska livet och att se vad mer det kan vara. Affären blir medlet, även om hon inte är helt skuldfri.

”Det poetiska hos den otrogna kvinnan är att hon både är fri och i händerna på ödet”, skrev Gustave Flaubert i ett brev till en vän 1845. Håller du med om att otrohet kan vara ett sätt att vara fri?

– Ja jag tror det faktiskt att det kan vara, säger Malin Ullgren och tillägger att det kanske kan låta lite amoraliskt, innan hon fortsätter:

– Jag är inte direkt för otrohet. Själv kan jag inte leva så, men för andras del kan jag se att det finns ett inslag av frihetslängtan där, även om det är destruktivt. Det blir som ett hemligt rum med plats för längtan och letande efter magi som ingen annan har tillgång till. 

”En skenande häst”

I ”Förhöjningen” tappar huvudpersonen fotfästet ju mer undflyende Roald blir. Hon väntar på att han ska höra av sig, blir desperat och bedjande. Svartsjukan eskalerar när hon frågar om hans tidigare älskarinnor och slutar med en brevkniv mot hennes strupe. 

I den sista delen av romanen kastar sig huvudpersonen ut i de historiska spåren efter Louise Pradier, den otrogna kvinna som Madame Bovary kanske var baserad på, vars historia hittades i en manusbunt i Flauberts efterlämnade papper. 

Louise Pradier skrev i ett brev att ”något oförklarligt hade makten över mig, något jag inte kunde motstå; det var som om jag fördes iväg av en skenande häst”.

Slutligen måste jag ändå fråga: Har du själv erfarenhet av otrohet som du har kunnat bygga in i romanen? 

Malin Ullgren låter för första gången bestämd på rösten:

– Det kommer jag inte att svara på. Fast jag förstår att du frågar! Men det är verkligen en roman jag skrivit, inte autofiktion.