Vid det här laget är det nog få medieintresserade som undgått att notera att Svenska Dagbladets USA-korrespondent inte längre är en av tidningens medarbetare.

Hennes sorti från dagstidningen – som meddelades i form av ett offentligt avskedsbrev på X och Substack – har blivit föremål för såväl debatt som inslag i SVT:s Aktuellt. En ovanlig sak när det rör sig om något så prosaiskt som att en reporter får sin jobbmejl avaktiverad. Men de skäl som Malin Ekman presenterade kan ses som uppseendeväckande. 

”Kritisk mot Demokraterna”

Hon skrev att det stöd hon tidigare fått från sina överordnade började försvinna under hösten 2023, hon fick höra att det kommit nya bud från tidningens ledning och att hon hädanefter skulle ”skriva genom sin redaktörs ögon”. 

Artiklar som kunde upplevas som kontroversiella nagelfors mening för mening, ”utifrån uppfattningar om vem som står att vinna politiskt på texten”. Under ett möte med tidningens ledningsgrupp lyfte Malin Ekman sin arbetssituation, vilken hon upplevde som alltmer ohållbar, och fick då höra att det skulle bli svårt för tidningen att ”backa upp” henne om någon räknade hennes artiklar och fann att fler av dessa var ”kritiska mot Demokraterna än mot Republikanerna”.  

Att hon avslutar sin tjänst, skriver Malin Ekman, beror med andra ord på att hon anser att tidningen gett upp det journalistiska idealet om konsekvensneutralitet.

SvD:s chefredaktör Lisa Irenius svarade i en kommentar att hon inte känner igen sig i den bild av tidningen som Malin Ekman tecknar. 

”De läsare som möjligen undrar förtjänar ett svar på frågan: har SvD blivit ängsligt? Det korta svaret är: Nej, vår ambition – och den inställning som präglar arbetet på SvD:s redaktion – är och förblir att belysa flera perspektiv, ifrågasätta etablerade narrativ och ta oss an också obekväma frågor.”

Har inte blivit värvad

När Dagens ETC når Malin Ekman befinner hon i sin lägenhet i New York, där hon bott de senaste fem åren. Det tidiga förmiddagsljuset fyller rummet, hon verkar glad och uppe i varv, bakom hennes rygg hänger en tavla med ett Matisse-motiv, denna köpte hon härom året på en nätaktion i tron att det var ett original hon förvärvat. Numera är hon tveksam till hur det förhåller sig med den saken.

– Tavlan ska vara en etsning av Matisse. Det säljs sådana på nätauktioner för icke-astronomiska summor och min gick på tvåtusen kronor. Men min amerikanska vän som är konstagent påstår att Matisse inte gjorde etsningar utan bara ”patchwork”, och hade det varit ett original skulle den ha kostat en miljon. 

– Så den är antagligen inte äkta. 

Beslutet att lämna SvD, säger Malin Ekman, har ingett henne en känsla av journalistisk och själslig frihet.

Vad fick dig att ta steget att sluta?

– Det är några månader kvar till valet och jag kände att jag måste ge SvD en möjlighet att hitta en efterträdare. Och jag har funderat på att skriva på en egen plattform ett tag.

Alltså Substack?

– Ja, exakt. Eller göra andra egna satsningar.

Du har inte som många andra på sistone blivit värvad till EFN-kanalen?

– Nä, jag har fått jobberbjudanden i olika former sedan jag sade upp mig, och även tidigare har arbetsgivare hört av sig till mig. Men jag har länge tänkt att SvD är den rätta plattformen för mig. Det är först sedan en tid tillbaka som jag inte känt det. Jag vill fortfarande skriva om valet och om jag ska göra det utan att lägga band på mig själv eller svika läsarna, då känns det som att tajmingen är nu. 

Innan Malin Ekman flyttade till USA var hon mediekolumnist för SvD. Hennes bild av landet var på den tiden, säger hon, i mångt och mycket densamma som hennes svenska journalistkollegors. Det vill säga onyanserad, tycker hon nu. Som exempel anför hon en krönika hon skrev där hon framställde Donald Trump som en fiende till den amerikanska demokratin. 

– Som journalist har jag alltid varit ganska egen och letat efter mina egna perspektiv. Men när jag bodde i Sverige var jag i större utsträckning gillad av båda politiska läger och en del av flocken på något sätt. Jag tror att det gör att man har svårt att se saker utifrån, och det blir viktigt för en att fortsätta bli bjuden på Expressens kulturfest. Och det var skönt att komma till USA eftersom…

Du inte behövde förhålla dig till ”flocken” på samma sätt?

– Precis, jag behöver inte förhålla mig till vad svenskar tycker och tänker om mig. Eller vad svenska journalister tycker om mig. Jag kan bara förhålla mig till vad jag möter här och rapportera hem det. Och jag har också sett det som mitt uppdrag, just eftersom rapporteringen har varit ensidig, därför har jag velat ge andra perspektiv, prata med andra människor, ta upp andra ämnen. 

– Läsarna älskar ju det men det finns en del journalister som är kritiska. Någon gång har jag hört på omvägar att jag skulle ha radikaliserats. Sådana saker.

"Rädd för hur man uppfattas”

På frågan hur Malin Ekman själv anser att hennes rapportering skilt sig från den gängse USA-bevakningen räknar hon upp en radda ämnen. Stadskärnornas förfall i de amerikanska storstäderna. Situationen vid gränsen till Mexiko. Transkvinnors deltagande i idrottsmästerskap. Enligt henne drar sig många journalister i såväl USA som i Sverige för att närma sig de här ämnena av rädsla för att bli föremål för repressalier.   

– Man har beröringsskräck för man är rädd för hur man uppfattas. Det tror jag bygger mycket på den här flockmentaliteten. Vi är en väldigt liten grupp journalister, det är svårt att få arbete, och får man det är det oftast ett vikariat. Man vet att det snackas bland journalister och jag tror att det är viktigt för många att accepteras i den här gemenskapen. Jag har själv upplevt hur härligt det är – särskilt när man är en ung journalist – att få uppbackning från stora namn som man kanske sett upp till.

”En ny ängslighet"

Hon säger att hennes situation på Svenska Dagbladet förändrades hösten 2023. Då slutade tidningens publisher Martin Ahlquist och under rekryteringen av hans efterträdare (tidningens tidigare kulturchef Lisa Irenius) uppstod ett ledarskapsvakuum på redaktionen. Detta sammanföll med Hamas attack mot Israel den 7 oktober och upptakten till den amerikanska valrörelsen. Malin Ekman menar att det lade grogrunden för en ny ängslighet bland hennes överordnade.

Han sa också att de förföljts av ”muslimerna”. Men även fast det refererade till historiska fakta ansågs det för kontroversiellt att ta med.   

– Texter som jag kunnat skriva tidigare tolererades inte längre på samma sätt. Utan det kom många fler invändningar och när jag ville diskutera dem fick jag höra att jag inte fick det. Det fanns ingen diskussion att föra eftersom det kom uppifrån. 

Kan du ge några exempel?

– Ett konkret exempel från den tidiga hösten var när jag intervjuade en person och han pratade om judeförföljelserna genom årtusendena. I citatet nämnde han att babylonierna, romanerna, ryssarna och nazisterna alla har förföljt judarna. Han sa också att de förföljts av ”muslimerna”. Men även fast det refererade till historiska fakta ansågs det för kontroversiellt att ta med. 

”Är inte konservativa åsikter legitima?”

Malin Ekman exemplifierar även med en text hon skrivit om det ökade stödet bland svarta väljare för Donald Trump. Hon intervjuade en kvinna som efter att ha sett sin son mördas blir övertygad Trump-anhängare. Sedermera blir kvinnan upptäckt av den tidigare presidenten som erbjuder henne en plattform på sina kampanjrallys. 

– Jag skrev att hon säger att ”kriminella vandrar omkring på New Yorks gator fria att göra vad de vill utan konsekvenser”. Sedan har redaktionen lagt till att det är ett ”påstående som saknar belägg”. Men poängen med att prata med väljare är att höra hur de resonerar och tänker. Dessutom finns det faktiskt belägg för påståendet, rättssystemet har reformerats och det gör att brottslingar inte lagförs i samma utsträckning och inte får lika stränga straff. Antingen hamnar de inte i fängelse eller så kommer de ut snabbt.

– Ett annat exempel var att hon sa ”vad fan ska vi ha dem i våra hem för” om svarta män som är återfallsförbrytare. Svarta pappor. Det är ett väldigt hårt uttalande. Även det sågs som kontroversiellt. Man sa att det inte finns belägg för att alla svarta kvinnor inte vill ha svarta män i sitt hem. Men ska man inte få berätta hur hon tänker? Är inte hennes upplevelser legitima bara för att hon ger uttryck för hur konservativa tänker?

Via mejl till Dagens ETC skriver Lisa Irenius att hon inte vet om det finns något fog för Malin Ekmans påstående att redaktörer på tidningen censurerat citat i hennes texter. Men Lisa Irenius säger att hon ska utreda om sådant har förekommit i arbetsprocessen. 

– Rent generellt kan jag säga att medier är ansvariga för allt som publiceras, även sådant som påstås av intervjupersoner. På SvD försöker vi i möjligaste mån kontrollera sakuppgifter som framförs av intervjupersoner.

– Jag är inte insatt i de specifika exempel som framförs och får titta närmare på detta. Vad gäller frågan om att lägga till att ett påstående inte har kunnat beläggas efter ett intervjucitat så är det något vi kan göra för att vara transparenta inför läsarna att det är fråga om en uppgift som redaktionen inte har kunnat verifiera. 

Printade ut tjugo sidor med mejl

Flera gånger återkommer Malin Ekman till att tidningens ledning i ett möte med henne tog upp att de nåtts av ett läsarmejl där det stod skrivet att hon ”hyllade Donald Trump”.

– Då sa de till mig att inte ens SD gillar Donald Trump. Så det var implicit ungefär att min journalistik var värre än SD.

Jag strök till och med under vissa partier med en gul överstrykningspenna. Men ledningen ville inte ens titta på utskrifterna.

Vad anser du om ett sånt påstående?

– Det kändes hemskt. Och det överensstämmer inte alls med mina läsarreaktioner eller med det som jag upplever mig göra i min journalistik. Jag fick senare en ursäkt, man ansåg att det inte var publicistiskt stringent sagt. 

– Jag tror att en del av problemet är att man tolkar USA utifrån en svensk kontext. ”Okej, SD vill vi inte associeras med och därför måste vi ha en distanserad ton och skepsis till det här, för vi får inte framstå som korkade personer som inte vet hur saker ligger till.”

Tror du att det fanns misstankar hos dina chefer om att du egentligen är en ”Make America Great Again”-tjej?

– Kanske. Jag vet inte. Inför nästa möte med SvD-ledningen printade jag ut tjugo sidor med fem mejl på varje sida med positiv läsarrespons. Många hade skrivit till mig att de inte gillar Trump men att det var så viktigt att jag förklarade sammanhangen eftersom det var svårt att hitta den informationen på andra ställen. Jag strök till och med under vissa partier med en gul överstrykningspenna. Men ledningen ville inte ens titta på utskrifterna.

”Förstår inte vad hon syftar på”

På frågan om SvD:s ledning framfört till Malin Ekman att hennes ”journalistik var värre än SD” svarar Lisa Irenius att detta är ”spekulationer” som får stå för den tidigare korrespondenten. Och att tidningens USA-bevakning skulle ha tuktats av rädsla för att stryka Sverigedemokraterna medhårs menar hon helt saknar grund.

– Jag följer arbetet på plats på SvD varje dag och vet att vi har en professionell nyhetsredaktion som är intresserad att skildra hur saker faktiskt är, inte hur de framstår. Jag kan också tycka att det är olyckligt om debatten om journalistiken kretsar kring vem som har sagt vad i interna samtal. På en redaktion måste man kunna ha högt i tak och ett fritt och förtroendefullt meningsutbyte. Det viktiga är vad som publiceras.

– Rent generellt kan jag tycka att det inte är konstigt om ett samtal med en korrespondent handlar om skilda politiska klimat i Sverige och det land som bevakas.

Stämmer det, som Malin Ekman påstår, att hon ombetts ”skriva genom sin redaktörs ögon” eftersom hon valt att skriva om alltför kontroversiella ämnen?

– Jag förstår verkligen inte vad hon syftar på här. Vi väjer inte för obekväma ämnen på SvD, det tror jag att alla som tar del av vår journalistik kan se.

Som chefredaktör backar jag givetvis mina medarbetare och står för de publiceringar vi gör.

Har SvD:s ledning framfört att man inte kan stötta Malin Ekman utåt om hon skriver fler artiklar där hon riktar kritik mot Demokraterna än mot Republikanerna?

– Frågan som den ställs här är märkligt formulerad – en nyhetsreporters uppgift är inte att ”rikta kritik” mot ett parti, det är jag övertygad om att jag och Malin Ekman är överens om.

– Som chefredaktör backar jag givetvis mina medarbetare och står för de publiceringar vi gör. Ibland blir det fel, och då ska vi också berätta det för våra läsare. Men då är det inte enskilda medarbetare som bär hundhuvudet – det är jag som är ytterst ansvarig för det som publiceras. Vi räknar inte artiklar, vi lyfter ämnen som är relevanta för våra läsare. Vi granskar makten, och eftersträvar en balanserad och perspektivrik bevakning i stort, säger Lisa Irenius.  

Har tappat tron på etablerade medier

Malin Ekman säger att hon trots allt inte anser att Svenska Dagbladet är värst i klassen när det kommer till journalistisk ängslighet, om än med brasklappen att hon inte vill kritisera enskilda reportrar eller kollegor. Hon säger att många reportrar gör ett utmärkt jobb. Problemet är de övergripande strukturerna.

– Jag tycker etablerade medier har haft en chans att försöka förstå världen och vara självkritiska och fundera över hur man jobbar. Den funktion som medierna har haft har varit viktig. Men de har inte längre den funktionen. Jag tror inte längre att etablerade medier är en del av lösningen så som det ser ut just nu.

Vart ska man vända sig för att få den nyanserade bilden? Har du några exempel på sådana medier?

– Det verkar finnas en del som har den ambitionen. Du har ju Kvartal till exempel som tar in röster från olika håll och som vågar skriva om kontroversiella ämnen. Men vad många människor gör i dag i USA är att de både kollar på CNN och Fox News och läser nyhetsbrev och pratar med människor. Sedan bildar man sig en egen uppfattning. Så tror jag att människor gör för det mesta. Men jag hoppas att det ska komma fler nya satsningar som utgår från den principen. 

Så svensk media ska inte inspireras av den amerikanska motparten, vi ska inte bli mer politiserade?

– Nej, det tycker jag inte. Sedan är det klart att det vore fint om det fanns stora lägereldar med en mångfald av röster. Men tills vidare tror jag att man måste försöka konsumera olika källor, ta in vad olika säger i stället för att direkt avfärda någon. 

– Kanske avfärdar den svenska högern Dagens ETC, trots att det finns journalister där som är superresonerande. Och vänstern kanske avfärdar Fokus för man tänker att det är en högertidning och att man därför inte kan lita på vad som står där. Men det är fortfarande väldigt värdefullt att ta del av olika perspektiv.

Det saknas inte förakt mot journalistkåren i största allmänhet. Finns det en risk att ditt avskedsbrev kan spä på det?

– Det är en bra fråga. Jag vet inte. Jag tänker att det kanske snarare är tvärtom? Att fler får förtroende för journalistiken när någon vågar stå upp mot sin kår. Det borde vara bra för förtroendet för journalistiken, att man vet att det finns röster som kan vara självkritiska och som vågar kritisera handen som föder dem. 

Många från vänstern är kritiska mot ditt brev medan många från andra hållet, till exempel statsrådet Carl-Oskar Bohlin, lyft fram dig som ett mönster av integritet. Hur känner du inför en sådan sak? För även om du säger att du undviker politiseringen så har ju detta, på sitt sätt, blivit just politiserat. 

– På något sätt är det symptomatiskt. Borde inte journalister värna det fria ordet och diskutera sådana frågor? Jag upplever att vissa journalisters reaktioner avslöjar att de är anhängare av en ideologi där värnandet om det fria ordet ses som mindre viktigt än att till varje pris besegra högerpopulismen.

– Men något som är intressant är att många personer jag inte räknat med att få stöd från har gett mig det. Framstående journalister och ledande publicister har gjort det. Många gör ju det i privata meddelanden och det kanske är ett problem att de inte gör det utåt. För det kanske förstärker bilden jag har av vad som får sägas och vad som inte får sägas.